Motorvägens monotona ljud. På ena sidan ett stort, upplöjt fält. En bit bort lysande vita, nybyggda hus. På avstånd ser de plastiga ut, som om de byggts upp för att efterlikna ett medelklassområde i Holland eller kanske Danmark.

Motorvägen klyver det som en gång var en större skog. Bilen har stannat bakom några långtradare i den lilla parkeringsfickan. En mjuk skogsväg med barr och löv leder in det som är kvar av skogen. Den första frosten gör blad och gräs sköra. När solen kommer fram smälter den och marken ångar. På båda sidor finns en rad med mörka, anonyma kors.

Kurapaty-skogen finns inte omnämnd i den turistguide (Minsk in your pocket) som går att hämta på hotellet. Inte heller nämns platsen när Lonely Planet listar de viktigaste sevärdheterna i Vitrysslands (Belarus) huvudstad Minsk.

Men korsen minns. Och även om inget sägs officiellt vet också många människor vad som hände här. Mellan 1937 och 1941 avrättade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD (KGB:s föregångare) tusentals människor på denna plats. Enligt den polske historikern Wrocław Zdzisław mördades upp mot 250 000 människor i Kurapaty-skogen under dessa år.

Den lilla skogsvägen med korsen leder upp mot en kulle. Här blir korsen många fler, de breder ut sig, långt in i skogen på båda sidor om kullen.

Tysta talar korsen till oss. Här finns också en minnessten, rest i samband med att Bill Clinton besökte platsen. Längst ned på stenen är inhugget att den två gånger vandaliserats och restaurerats på nytt.

Jag är nästan på väg därifrån när en man kommer gående. Han visar sig heta Valery Buival och är översättare och historiker. Än mer märkligt, han pratar svensk-norska och var för ett tiotal år sedan på bokmässan i Göteborg. Valery bor i närheten och han har tagit det som sin uppgift att varje dag gå genom skogen för att se om kors eller stenar vandaliserats under natten.

Hur kan en så stor händelse vara så okänd?

Länge försökte man från Sovjet-ryskt håll hävda att det var nazismen som stod för morden – på samma sätt som man gjorde när det gällde massakern i Katyn i Polen.

Utgrävningarna av resterna efter massakern blev en viktig inspiration till demokratirörelsen under de första åren efter Sovjetunionens sammanbrott.

Varje Allhelgonadag samlas människor här för att minnas, men också nu ligger det färska blommor här.

I Vitryssland heter säkerhetstjänsten fortfarande KGB. Dess kontor finns i en magnifik och maktustrålande byggnad i hjärtat av huvudstaden. I dess närhet finns en staty av Felix Dzerzjinskijs, grundaren av tjekan, den sovjetiska, hemliga polisen. Lukasjenko, Vitrysslands president och nära allierad med Ryssland, har inte vid något tillfälle öppet talat om Kurapaty och det som hände här.

Lugnet och tomheten där i skogen är en monumental kontrast till motorvägens vardaglighet.

Historien är overklig. Att försöka tänka sig in hur det kan ha varit här, under de många nätter och dagar då människor mördades, är både svårt och obehagligt.

Men nödvändigt.