Höstens andra Global bar med rubriken Palestina+FN=sant? avhandlade i första hand Palestinas aktuella FN-ansökan, men även länder som Taiwan, Kosovo och Sydsudan som inte har eller nyligen har fått “statsstatus” fanns med på ett hörn.

Tre debattörer fanns på plats: Anita Brodén, riksdagsledamot (FP), Carin Jämtin, partisekreterare och tidigare biståndsminister (S) samt Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt.

Samtalet leddes som vanligt av Global Reportings VD David Isaksson, som började med att fråga Anita Brodén hur det kom sig att hon avvek så kraftigt från den officiella Folkpartilinjen när det gäller Palestina. Anita Brodén är mycket engagerad i Palestinafrågan och anser att Folkpartiet borde verka för att FN erkänner Palestina som en självständig stat. Hon har varit med och startat Riksdagens tvärpolitiska Israel-Palestina nätverk, som bland annat kritiserat Israel för övervåld i samband med attacken mot Ship to Gaza-konvojen förra året.  

– Folkpartiet förknippar man ju med en rabiat antipalestinsk inställning, men den delar inte du, inledde David Isaksson.

– Nej, fullt så illa är det inte, menade Anita Brodén, och framhöll att Folkpartiets Mellanösternprogram innehåller krav på att bosättningarna ska bort och stöd för en tvåstatslösning.

– Däremot finns det enskilda partiföreträdare som har ganska speciella åsikter i detta ämne, och jag beklagar det. Jag gick med i Folkpartiet just på grund av deras internationella engagemang, och det borde omfatta även palestiniernas rättigheter.

För hennes egen del var det en resa till Palestina med Diakonia för nio år sedan som gjorde att hon totalt omprövade sin inställning i Israel-Palestinakonflikten.

– Då föll fjällen från mina ögon! Jag blev helt chockad av vad jag såg.

– Är det svårt att sticka ut i den här frågan, undrade David Isaksson, och Anita Brodén svarade med hetta:

– Det beror på hur man väger saker och ting… jag bor ju i en demokrati där jag kan uttrycka min mening. Då väger de problem som jag kan uppleva på grund av min inställning i den här frågan fjäderlätt mot den blytyngd som palestinier och andra som lever under förtryck och ockupation känner.

Att palestinierna har vänt sig till FN hade hon full förståelse för, ”det är ju ingen fredsprocess på gång”.

– Däremot tror jag inte att de kommer att bli fullvärdiga medlemmar nu, utan uppnå så kallad Vatikanstatus. Det är trots allt ett steg på vägen. Palestinas status höjs rejält, och de får tillgång till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

Ett FN-medlemskap i någon form ska naturligtvis paras med andra fredsansträngningar, underströk hon. Men medlemskapet behövs för att ge Palestina nödvändiga förhandlingsmuskler.

– Israel och Palestina är ju inte två likvärdiga parter, utan mer som David och Goliat.

Första frågan till Ove Bring gällde vad en egen stat innebär rent statsrättsligt och när en stat kan anses vara mogen för ett erkännande. Han konstaterade att det finns tre nödvändiga kriterier:

– Det ska finnas ett avgränsat territorium samt ett folk som bor där - inte bara pingviner, till exempel. När det gäller Palestina är de här två kraven uppfyllda. Det tredje kriteriet är effektiv regeringskontroll, och det kan inte sägas vara uppfyllt. Men det finns en undantagsregel som tillämpades för Kroatien och även bör användas här, förklarade professorn.

– Om den bristande regeringskontrollen beror på att en annan stat beter sig folkrättsstridigt, då är det inte ett giltigt skäl att förhindra en statsbildning. Man säger att there shall be no fruits of occupation, alltså att ett land som ockuperar inte ska ha några fördelar av det.

– Folkrätten verkar vara ett dragspel som kan användas lite hur som helst, kommenterade David Isaksson.

– Den självständiga republiken Nagorno Karabach, till exempel, uppfyller alla de tre kraven du nämnde, men det finns inte på kartan att de ska bli erkända. Ett annat exempel är Kosovo som Spanien inte erkänner på grund av oro för vad som då skulle hända med Baskien. Och Taiwan tuffar på utan erkännande som stat och klarar sig bra ändå. I Sverige och andra länder är vi glada att det är så, vi vill kunna handla med stora Kina utan problem. Det finns en viss nyckfullhet här.

– Att man uppfyller de tre kriterierna är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att bli erkänd som stat, förklarade Ove Bring. Länder kan alltså lägga till kriterier som de anser nödvändiga. EU, till exempel, kräver att det finns en process mot demokrati och system för att hantera de mänskliga rättigheterna.

Hans förstahandstips om utvecklingen i Palestina framöver var att palestinierna efter att USA lagt in sitt veto i säkerhetsrådet försöker få så kallad Non member status via generalförsamlingen. Men inte heller med ett sådant medlemskap följer det som palestinierna hoppas mest på, nämligen möjlighet att dra Israel inför den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, i Haag, förklarade Ove Bring.

En sådan ansökan ska godkännas av de stater som är representerade i ICC, och det finns skäl att tro att de kommer att rösta helt annorlunda än generalförsamlingen.

Så var det dags för frågor till Carin Jämtin, nyligen hemkommen från östra Jerusalem där hon deltagit i ett seminarium som var Socialdemokraternas avskedspresent till den tidigare partiledaren Mona Sahlin. De stora demonstrationerna i Israel med hundratusentals deltagare pågick samtidigt som hon var där. Man kunde ana en underton av missnöje med landets aggressiva Palestinapolitik, menade hon.

I sak handlade protesterna om de omfattande sociala nedskärningar som drabbat många israeler.  Men det fanns också röster som frågade varför man bygger påkostade bosättningar på Västbanken i stället för bostäder i Haifa och andra israeliska städer.

Liksom de två övriga paneldeltagarna trodde Carin Jämtin att Palestinas ansökan om FN-medlemskap kommer att sluta med en non member-status. Men det är i alla fall ett steg på väg, ansåg även hon.

– Även med en sådan lösning kommer palestinierna att kliva ur den här processen med rakare rygg och bättre självförtroende.

– USA:s president Obama som många palestinier hade stora förhoppningar om har ju bara sagt nej, nej, och åter nej i den här processen. Kan han komma ur detta som en vinnare? undrade David Isaksson.

– Han är trots allt den förste amerikanske presidenten som har stött kravet om en palestinsk stat, underströk Ove Bring.

– Han kanske också har en plan B med olika krav, det ska bli mycket intressant att följa den fotsatta utvecklingen.

– Det är oerhört viktigt både för israeler och för palestinier att det internationella samfundet reagerar nu. Palestinierna har lagt fram sitt sista kort, och de måste komma hem med något så att folk inte bryter ihop. Det gäller också för israelerna. Många bland dem är livrädda, de känner inte att de bor inom trygga och säkra gränser och de behöver också ta ett kliv framåt, kommenterade Anita Brodén.

– Varför är det en sådan skillnad i inställning till ett FN-erkännande mellan Sverige och Norge? undrade någon i publiken. Norrmännen säger ju ja till en palestinsk stat.

– Jag tycker att Carl Bildt har varit tydlig med att lyfta fram det palestinska folket. Men visst har vi en försiktig hållning. Min förhoppning är att vi från svenskt håll ska kunna gå ut betydligt tydligare och påverka EU i den här frågan, svarade Anita Brodén.

Carin Jämtin fick frågor om de svenska Socialdemokraternas förhållande till de två socialdemoratiska systerpartierna i Israel: Likud och Meretz. Vad säger man till dem och hur kritiska är de egentligen mot ockupationen?

– Vi har bra diskussioner med våra systerpartier, ansåg hon. Tillsammans med S i Norge har vi genom åren erbjudit en mötesplats för socialdemokrater från Israel och Palestina i den här frågan. Vi tycker inte alltid lika, men vi kan samtala.

En sista publikfråga gällde varför ett FN-erkännande av Palestina måste omgärdas av så många krav samtidigt som pressen på Israel att gå in i fredsförhandlingar är minimal.

– Jag tolkar Israels oerhörda motstånd mot ett erkännande av Palestina som att ett sådant beslut verkligen betyder något, och att man är rädd för det. Det som sker nu kommer att göra skillnad. Palestinierna blir starkare och det är viktigt för fredsförhandlingarna. Det är mycket lättare för två starka parter att förhandla med varandra, menade Carin Jämtin.

– Jag saknar några grupper i den här processen, främst religiösa ledare från alla världens religioner som skulle kunna ge ett konstruktivt stöd. Det behövs också initiativ för att få igång ekonomin och handeln över gränsen. Att människor kan försörja sig själva bidrar till fred, sade Anita Brodén.

David Isaksson avslutade med att konstatera att Israel-Palestinakonflikten har väckt engagemang, ilska och intresse under många år och fortsätter att göra det. Och att ämnet är så speciellt att det inte går att hålla distans.

Inför baren om Palestina fanns ett förslag att vi skulle bjuda på raketost och granatäpplen innan paneldebatten, men det röstades ned av medarbetarna på Global Reporting. Men kanske en dag kan man skämta till och med om Palestina.