Varför når inte hjälpen fram till Somalias svältande och vilken bild ger media av det splittrade landet? Det var temat för Global bar den 25 augusti inför en fullsatt lokal. Det blev en diskussion som kom att handla om västvärlden och biståndsorganisationernas roll i att hjälpa, vilken bild vi har av Somalia och hur landet ska byggas upp igen.

När Claes JB Löfgren, reporter på SVT, nyligen landade i Mogadishu gjorde han det med Haiti-katastrofen som referensram och förväntade sig att se hjälparbetare överallt. Men han mötte inga flaggor från Läkare utan gränser, Oxfam, Röda korset eller Rädda barnen.

– Där stod åtta studenter från Mogadishus universitet som delade ut vitaminer och näringslösning i paket. Ingen annan var där. Då blev jag arg. Flygplatsen funkar sen flera år, hamnen var öppen - det var bara att leverera, vad var problemet?

Samtalsledaren David Isaksson påpekade att Claes JB Löfgrens TV-reportage fått en del kritiska kommentarer, för att han skulle ha gett en väldigt negativ bild av biståndsindustrin, utifrån sina första intryck på plats. Ska man som reporter vara medveten om det genomslag ens TV-uttalanden får?

– Jag måste ju berätta vad jag ser på plats, svarade Claes JB Löfgren, men mitt syfte är inte att sabba för några organisationer. Problemet är att hjälporganisationerna måste upprätthålla en bild av att hjälpen når fram för att folk ska ge pengar. Men de måste våga berätta om problemen, om varför inte biståndet kommer fram, som att Al-Shabab tar delar av hjälpen.

Magnus Walan från Diakonia påpekade att det finns en annan sida av biståndet, som inte handlar om katastrofhjälp, World Food Programme och matbombning.

– Vi har jobbat i Somalia i 20 år, men inte i Mogadishu utan i Puntland. De har haft samma torka där men vårt förebyggande arbete motverkar svälten. Den bilden bör också komma fram i media – alla miljontals människor som inte svälter på grund av bistånd.

Skådespelaren Ubah Musse är född i Somalia men kom till Sverige som 8-åring. Hon höll inte helt med Magnus Walan utan pratade om all den hjälp som når Somalia utanför biståndet.

– Jag gör ibland ett bättre jobb än organisationerna. Jag skickar pengar varje månad till min mamma som bor i flyktingläger sedan 23 år. Det finns både hjälp som når fram och hjälp som inte gör det.

Bilden av somalier är tudelad, i hemlandet är de offer som behöver hjälp, men när de kommer till Sverige kan bilden förvandlas till snyltande bidragstagare. Hur hanterar man det?

– Jag jobbar nu, så jag betalar tillbaka, skrattade Ubah Musse. Men jag har själv grubblat på detta, ibland kanske man ska stänga av kranen för bistånd och socialbidrag, för att låta människor klara sig själva.

Eidarus Adan är representant i Sverige för Somaliland, den del av norra Somalia som har utropat sig självständigt och väntar på omvärldens erkännande. Somaliland har inte drabbats av svält efter torkan, och det tack vare politisk stabilitet och ett förebyggande arbete. Eidarus Adan bekräftade att den största inkomsten i Somalia är den som skickas från utlandet.

– Min son sa att det är bättre att skicka pengar direkt till folk i Somaliland än genom biståndsorganisationer. Men jag sa att vi behöver skicka en del genom biståndsorganisationerna också så att de kan bli ännu bättre, även om bara 50 procent av hjälpen kommer fram. Många internationella hjälporganisationer är bekväma, de vill inte bråka med Al Shabab, de stannar ett tag i landet, sen åker de ner till kusten i Kenya.

– Somaliland har stabilitet och ekonomisk balans, fortsatte han. Vi vill vara ett exempel för övriga Somalia så att de kan ta efter.

Bilden av det andra Somalia, är media intresserad av att visa upp den? frågade David Isaksson Claes JB Löfgren.

– Vi gjorde faktiskt ett jobb med en kille som hade återvänt till Somalia från Holland för att bygga upp hemlandet. Men det finns ett problem med hjälporganisationerna och deras rädsla för att berätta om de problem de har för att hjälpen ska nå fram. Fast 100 procent av hjälpen kommer faktiskt alltid fram, men de resterande 50 procenten är jäkligt dyra. Det finns en massa matvarulager i Mogadishu som köps upp av bland annat Kuwait. Mitt råd till hjälporganisationer är att berätta om problemen med våld och svårighet att nå fram, att ha öppenhet och transparens.

Ubah Musse ville lyfta fram det stora spelet som råder, med makt och pengar.

– De som vill skicka pengar, de gör det utifrån sina intressen. Det ger status att jobba med flyktingar. Men samtidigt exporterar Sverige vapen till Somalia, sen tar de emot oss som flyktingar när vi behöver fly. Utan vapen skulle de sluta slåss, då skulle de bara ha stenar och kvistar att kasta på varandra.

– Det stora problemet, fortsatte hon, är att de som har makten styr vart pengarna ska hamna, och de skapar konflikter, när en familj får hjälp och inte en annan.

– Men Diakonia jobbar inte med katastrofer om vi inte har en lokal förfrågan, det lokala ägandeskapet är nyckeln, tillade Magnus Walan och berättade om ett lyckat vägprojekt där invånarna bestämde helt om vilka som skulle betala, vara med och jobba och var vägen skulle gå.

– Det är den bästa formen av bistånd, de finansierade det mesta själva.

Publiken i den fullsatta barlokalen hade många frågor att ställa panelen. Om Etiopiens maktspel, biståndets fulla fokusering på korruption, tycka-synd-om-syndromet och vad Sverige kan göra för att hjälpa Somalia att byggas upp igen.

– Vi har tagit upp frågan om återuppbyggande med Sveriges regering, sa Eidarus Adan, för att göra en insats tillsammans med lokala organisationer, men inget har hänt. Det är viktigt att dessa människor här i Sverige får en roll att bidra i sina hemländer. Som man har gjort i Holland och andra länder. Kommer man däremot till Sverige och bara erbjuds bidrag, ja då tar man emot det och gör ingenting, det ligger i människans lata natur.

På frågan om huruvida ett erkännande av Somaliland kan göra att fler delar av landet vill kräva självständighet, svarade Eidarus Adan nej.

 – Vår vision är att Somaliland ska vara ett eget land, som bygger på erkända territoriella gränser. Men Puntlands idé om självständighet handlar om att vara en del av en federal stat. Problemet är att den federala regeringen vill bygga sin styrning på klantillhörighet. Hur kan vi bygga en nation på klantillhörighet? Jag har släktingar både i Etiopien och i Kenya. Vi ska leva i samexistens.

– Vi har väldigt djupa strukturella problem i Somalia, fyllde Ubah Musse i. Både Somaliland och Puntland har skadat oss, min mammas vänner blev dödade av andra klaner. 

– Men det är viktigt att visa flera bilder av situationen, fortsatte Eidarus Adan. I vissa delar av landet finns stabilitet, aktiva kvinnoorganisationer. Det kommer bort när media bara skildrar krig och elände.

Erik som är journalist och jobbar med biståndsfrågor var en av dem i publiken som ville kommentera medias bild av Somalia och svältkatastrofen:

– Mycket av biståndet i dag handlar om att lokala organisationer arbetar långsiktigt med att bygga upp saker, det rullar på hela tiden och syns inte. Sen kommer katastrofer och då dundrar jeeparna in med flaggor och syns i media. Det känns ju som det gamla biståndet, när den vite mannen åker ner och delar ut saker. Men jag måste fråga dig, Claes JB Löfgren, när du gjorde ditt reportage: du funderade aldrig på att säga något om att ”jag har faktiskt ringt på MSF eller de andra organisationernas dörrar?” Jag saknade den nyansen.

– Jag kan vara lite självkritisk, svarade Claes JB Löfgren. Men det fanns inget som tydde på att de var på plats i Mogadishu. Och Röda korset kom ju med en katastrofvarning i november ifjol. Men ändå, nu hotas 4,2 miljoner av svält. Det här hann man förbereda, till skillnad från jordbävningar eller översvämningar. Shame on us i väst.

Röda korsets pressekreterare som lyssnat på debatten tog tillfället att svara för deras räkning.

– Vi finns på plats i södra och centrala delarna av Somalia samt i Mogadishu. Inte bara med mat, utan med mediciner. Men det är förbaskat svårt logistiskt.