Upproren i Nordafrika har på ett obarmhärtigt sätt riktat strålkastaren mot begreppet realpolitik. Något motvilligt stödjer EU revolterna mot de diktatorer som man fram till helt nyligen samarbetade med.

Vi lever i en värld där alla upprörs över Vitryssland men få vågar andas ett ord om Kina. Miljarder satsas på ett krig för demokratin i Afghanistan medan vi glatt säljer övervakningsutrustning som ska hindra demokratin i Libyen.

Är det med ordet hyckleri man bäst sammanfattar Europas demokratisyn? Det var temat för Global bar den 17 mars.

I december förra året skrev utrikesminister Carl Bildt en debattartikel med rubriken Lukashenko the Loser tillsammans sina kollegor från Tyskland, Tjeckien och Polen. Artikeln publicerades i New York Times och var en tydlig markering mot den vitryske presidenten som med hjälp av valfusk och förtryck av oppositionella gick segrande ur presidentvalet i december.

- Kommer vi någonsin få se Carl Bildt kalla Kinas ledare för ”loser”?

Den frågan ställde samtalsledaren David Isaksson till Tom Hart, professor och Kinaexpert vid Handelshögskolan, vid torsdagens fullsatta Global Bar.

- Nej, det tror jag inte och jag är inte säker på att han borde göra det, blev svaret.

Tom Hart framhöll i stället att det är viktigt för en utrikesminister att agera ansvarsfullt i kontakterna med Kina.

- Är du flykting eller akademiker kan du vara mer frispråkig, men är du företagare, Sidaanställd eller politiker måste du tänka på vad som gör mest nytta, dels för dig själv och dels för det kinesiska folket.

Den enda typen av kontakter mellan Kina och Sverige som bör undvikas, enligt Tom Hart, är vapenaffärer. Men det betyder inte att den svenska regeringen inte ska diskutera mänskliga rättigheter när de besöker Beijing. Amerikanska regeringsföreträdare brukar ha med sig en lista på politiska fångar och kräva att de släpps, vilket ibland har gett resultat.

- Men européerna ställer inte sådana krav. Vi borde tala klart och uppriktigt och säga vad vi tycker.

Revolterna i Nordafrika inte har gått obemärkta förbi i Kina. Tom Hart berättade bland annat om en subversiv digital kinesisk nyårshälsning som har fått stor spridning på nätet: den animerade filmen Little Rabbit Be Good som slutar med att kaninerna (folket) stormar det slott där tigrarna (makthavarna) bor och äter dem levande.

Men enligt Tom Hart kan ett uppror i Kina resultera i en än mer förtryckande och rent av fascistisk regim eftersom de mest hårdföra falangerna inom kommunistpartiet riskerar att ta över makten.

- Det kan gå väldigt illa och det vore väldigt kortsiktigt. Det sista man behöver i Kina är en jasminrevolution.

Att Sverige och Carl Bildt markerar mot Vitryssland ser han som mindre riskabelt.

- Om Kina går väldigt fel kommer hela världen att påverkas. Att isolera Vitryssland och sätta press på Ryssland kostar oss inte något.

Till skillnad från Tom Hart tyckte filmaren Khazar Fatemi, född i Iran och uppvuxen i Afghanistan, att man mycket väl kan beskriva Sverige och andra västländer som hycklare i deras relationer med diktaturer.

- När demonstrationerna i Iran kom igång hade Sverige sålt ett övervakningssystem som gjorde att myndigheterna inte bara kunde övervaka utan också gå in och ändra i sms. Jag tycker att regeringen har ett ansvar att säga "stopp, det här är inte okej".

Hon tycker att västvärlden är fel ute när man i Afghanistan försöker nå demokrati med militära medel.

- Om man frågar vad folk vad de vill ha är det utbildning så om man ska satsa är det där. Vi har ju sett att det inte har blivit bättre med militären.

Rani Kasapi, ansvarig för Riksteaterns interkulturella arbete, fick frågan hur Sverige bör agera för att få en demokratisk utveckling till stånd i till exempel Libyen.

Hon svarade att det är väl sent att ställa den frågan nu, när en krissituation redan har uppstått.

- Jag brinner för det man kan göra innan för att det civila samhället ska vara tillräckligt starkt för att fylla det maktvakuum som skapas. Jag tror att utbildning är nyckeln.

Hon påpekade att Sverige har en stor och outnyttjad resurs i alla de invandrare som gärna vill vara med och förändra sitt hemland.

- Jag tror att de har en jättestor betydelse i utvecklingssamarbetet. Första gången jag läste att Sverige hade en strategi för hur man skulle använda sig av diasporan handlade det om Somalia eftersom man såg det som en förutsättning för att utvecklingen skulle bli hållbar. Jag skulle vilja att man jobbade även med andra grupper, till exempel iranier.

Riksteatern arbetar för tillfället med ett Sidastött radioteaterprojekt, Iranian Voices, tillsammans med persisktalande teaterarbetare runt om i världen. Det hela ska resultera i en radioteater på fem språk som kommer att spridas på nätet.

David Isaksson undrade om det finns en risk att Riksteatern blir ett kulturellt alibi för hycklande myndigheter som finansierar lite kultur och sen säljer vapen.

- Nej, eftersom vi inte försöker täcka över någonting. De flesta iranier vi jobbar med har redan flytt från ett totalitärt land. Hade vi tagit hit stora artister och gjort det helt opolitiskt hade det varit annorlunda, sade Rani.

Seminariet avslutades med en blick mot framtiden.

- Är det något vi vet är det att de stora paradigmskiftena kommer oväntat, men vad tror ni händer framöver? frågade David Isaksson.

Khazar Fatemi trodde inte att Afghanistans framtid kommer att se ljusare och mer demokratisk ut förrän västvärlden omprioriterar och satsar mindre på militära insatser och mer på utbildning.

- Folket tänker på att skaffa fram mat till sin familj, de tänker på att jobba och se till att det finns jobb. Det är så deras verklighet ser ut. Jag tror inte att de tänker luta sig tillbaka och låta västvärlden sköta resten men jag tror att det är vårt ansvar att ställa krav, sade hon.

Rana Kasapi hoppades på ökad demokrati i Iran.

- Jag hoppas och tror att Iran kommer att få inspiration och mod från den här unga generationen som har varit ute och demonstrerat. De var lite på gång och jag hoppas att de kommer igen.

Tom Harts framtidsvision var på en och samma gång ljus och dyster.

- Just nu är min hustru i Kista och lyssnar på Hans Rosling som på ett övertygande sätt kan bevisa att det blir bättre och bättre i världen. Men när jag tittar på Kina blir jag mörkrädd, vattnet håller på att ta slut och jag vet inte vad som ska hända nästa vecka.