Kan man skrämma bort den auktoritära presidenten Lukasjenka från tronen, som man gjorde med Gaddafi och Mubarak? Om man tar hänsyn till att Vitryssland är det land i Europa som har flest antal poliser, en enda statlig internetleverantör, svag opposition och bestående fobier bland medborgare för att bli gripna, är uppgiften minst sagt svår.

Vitryssar försökte demonstrera och regimen blev lite rädd, åtminstone i början. ”Tysta” demonstrationer passar vår mentalitet, att göra något utan att vara synlig, i det här fallet att gå ut på gatan och klappa i händerna. Men den vitryska regimen har lyckats spotta ut en lag som säger att det är förbjudet att samlas på allmänna platser och inte göra något. Under två månader med ”tysta” demonstrationer har 95 journalister gripits och folkets engagemang minskar i takt med värdet på den vitryska rubeln.

Enligt oberoende undersökningar är det bara tio procent av vitryssarna som kan tänka sig att delta i manifestationer. Alla vet hur det kan sluta, trots den konstitutionella rätten till föreningsfrihet. Man kan få sparken från sitt jobb eller universitet, tvingas betala böter eller få tillbringa ett par dagar i arresten.

Många talare som pratade under den konferens om Vitryssland som hölls i Stockholm i mitten av september vädjade till väst om hjälp: ”Det är bara ni i väst som kan hjälpa oss att störta Lukasjenka. Han förstår inte dialog, han förstår bara våldspråk”. Man menade att olika påtryckningar ska kunna förbättra situationen till det bättre. Jag satt i den pampiga salen på Norra Latin och tänkte att det fanns något sorgligt över det hela. Diplomaterna och ”landets hopp” är i Sverige och ber Europa om hjälp.

Jag tror nämligen inte att den omfattande hjälpen utifrån eller färgrevolutioner kan hjälpa Vitryssland. Jag tror mer på Tiden. Det tog Tid att bygga upp demokratin i Sverige, hur i hela världen kan man fixa en snabb demokrati i Vitryssland? Det är väl inte något hamburgerställe? Av människor som aldrig kunnat utnyttja sina medborgerliga rättigheter kan man inte förvänta sig att de ska ta aktiv strid för att få utöva politiska rättigheter, demonstrera utan att vara rädda, ta större ansvar för framtiden och åberopa yttrandefrihet.

Men hoppet lever. Under hösten planeras oberoende folkförsamlingar, Narodnya Skhody, i 30 städer runt om i landet. Målet är att diskutera problem och presentera lösningar för makthavarna. Det är väl på det enkla sättet man planterar frön i demokratin?

John Stuart Mill skrev att ”ett oupplyst folk kan inte få politiska fri- och rättigheter. Despotism är ett berättigat styrelsesätt när man har att göra med barbarer”.

Ju längre jag bor i Sverige desto mindre ”barbarisk” blir jag själv. Jag blir också allt mer övertygad om vilket slags stöd Vitryssland behöver: Omfattande stöd till oberoende medier och fler utbytesprogram på alla nivåer för vanliga människor. I småstaden Ivatzevicji finns till exempel den oberoende tidningen Belaruskaya gazeta bara att köpa i en enda kiosk. Och även om den politiska eliten från Minsk i princip vet hur demokratin funkar så har den genomsnittlige vitryssen från Borisov mycket att upptäcka om han eller hon tar flyget Minsk-Stockholm.

Jana Fralova