Welcome to Kyiv!

”Please, dont remove this instruction from the aircraft!” Jag sitter på flyget på väg mot Ukraina och det är det första tecknet på att jag reser till Östeuropa.

Det luktar potatismos ur fläkten. Doften tar mig till barndomen då vi åkte tåg mellan Grodno (Vitryssland) och Simferopol (Ukraina) i två dagar för att semestra i Krim vid Svarta havet. Jag minns hur vårt tåg vid varje hållplats fylldes med ukrainare som billigt sålde solmogna tomater och paprikor, persikor, saltfiskar och kokt potatis i dill och smör. Ukraina är känt för sin bördiga jord och det sägs att nazisterna transporterade ukrainsk jord i stora lastbilar till Tredje riket.

Det är till Krim jag åker igen. Här satt Gorbatjov i husarrest i sin sommarstuga augusti 1991 under Moskvakuppen då det sovjetiska korthuset började rasa. Här i Sevastopol ligger ryska Svartahavsflottan, vilket bidrar till nedsatt pris på rysk gas.

Ryssland försöker hålla sitt björngrepp om Ukraina. Ukraina strävar att vara en länk mellan väst och den mäktige grannen i öst, vilket syns redan på flygplatsen i Kiev, där välkomstfrasen lyder ”Welcome to Kyiv”. Alltså Kyiv och inte Kiev. Kiev var huvudstaden i den sovjetiska Ukraina med monoekonomi, kommunistanda, Tjernobyl och hyllningar till pansarkryssaren Potemkin. Men vårt flyg landar i Kyiv, huvudstaden i det självständiga Ukraina, som siktar mot väst och vars invånare försöker lära sig att nyttja politiska rättigheter.

Om lyxen i Krim

Jag kommer till Krim på natten. Vi bor på hälsohemmet Livadia, det ligger några meter från Livadiapalatset. Det var den siste ryske tsarens Nikolaj II:s sommarhus. Här avgjorde Stalin, Roosevelt och Churchill Nazitysklands öde efter tyskarnas nederlag i Stora fosterländska kriget, som vi fick lära oss att det hette i skolan.

Men det är inte på grund av närheten till palatset som jag känner mig priviligierad. Grejen är att jag kan duscha när jag vill medan Krimborna har tillgång till varmvatten bara några timmar på morgonen och på kvällen. De som har råd har installerat vattenvärmare och vattenfrågan diskuteras inte med lokala politiker, berättar min taxiförare. Hans pappa var rörmokare och byggde även en öppen spis inne i lägenheten som garanterar värme på vintern.

Det är höjdpunkten av min resa. Samtal med Människor. Under min tre dagar långa resa till Krim har jag ingen tid att besöka det berömda Livadiapalatset trots att jag passerar det på väg till matsalen. Jag måste hinna med att prata med människor. Det är lätt att få kontakt här med förbipasserade.

De har det bra

Eugenia är cirka 60 år och ser ganska västerländsk ut med sin keps med olika flaggor på och glass i handen och runt läpparna. Hon är pensionär från Moskva och har rest jorden runt. Eugenia tror inte att det har blivit så mycket bättre efter Sovjets fall. ”Förut hade man gemenskap, stabilitet och garanterad vård. Nu kan jag åka var som helst, men vad gör det egentligen när vi har gått miste om så mycket?”, säger hon. Eugenia blir lite ledsen när jag berättar att jag bor i Sverige och inte saknar mitt hemland Vitryssland. Hon säger att jag måste lyssna på min inre röst och återvända till Vitryssland, för att det är där lyckan finns, det vill säga enligt henne ”hem, familj, hemland”.

Vasilij har kämpat för det här Hemlandet som Eugenia saknar. Trots sin ålder promenerar han med raska steg för att andas in den magiska Krimluften - en blandning av havet och subtropiska växter som pinjer, hassel, mullbär, fikon med mera. Under kriget vaktade Vasilij gränsen nära Uralbergen. Han gick till fots till Berlin och har massa medaljer hemma i bordslådan. Vasilij är nöjd med sitt liv på ålderns höst. Eftersom han var med i kriget har han flera privilegier från staten, som exempelvis tågresa till Krim i lyxvagn och vistelse på hälsohemmet. Han förklarar med barnets entusiasm hur det ser ut i en lyxvagn på tåget.

Sovjetisk frukost och toapapper

Under Sovjettiden kunde vem som helst få åka till Sovjetunionens många hälsohem nästan helt gratis. Det är en hel del som finns kvar sedan den tiden i Krim. Vår frukost består av potatismos med kotlett, sallad, gröt, korv, bröd och ljummet vatten med en tepåse bredvid. Den långa syntetiska bordsduken gör att jag kliar mig på knäna med vänster hand och med höger hand petar i gröten. Jag tänker på Holodomor då cirka sex miljoner svälte ihjäl i Ukraina under Stalinismens trettiotal. Det sägs att folket letade efter korn i hästbajs.

På tal om det, frånvaron av toapapper på alla toaletter jag hann besöka under tre dagar signalerar om landets sovjetiska förflutna. På ett statligt företag i Jalta fann jag dessutom följande varning på toan: ”Oberoende av era uppsatta mål och uppnådda resultat, var vänlig och spola efter dig. Om era uppsatta mål inte stämmer överens med uppnådda resultat, var vänlig och använd toaborsten.” I Livadia där vi bor finns det inte heller något internetkafé. Knapparna i hissen som tar en ner till stranden är bara på ryska. Knappast någon pratar engelska. Unga ukrainare förklarar för mig att de läser engelska i skolan men fokus ligger på läsning och grammatik.

Kajen i Jalta

När jag promenerar längs kajen i Jalta är det mycket som jag känner igen från mina barndomsresor hit: gamla gubbar som spelar schack på bänkar, barnfamiljer som turistar, säljare som erbjuder glass, kokta majskolvar och räkor. Det känns främmande att se alla dessa flashiga småbutiker som radats upp utmed hela kajen tillsammans med en massa kaféer som gömmer sig under utländska solparaplyer.

Jag blir bjuden på en kaffe. Först efter det att kyparen har serverat kaffet får jag veta att mjölk inte finns. Turistsäsongen är slut och man försöker tjäna sina sista slantar före vintern. Pengarna ska räcka fram till nästa sommar. Jag nickar instämmande och sörplar mitt sura kaffe.

Mitt emot mig sitter Valja, hon är runt 50 år, har några dussin extrakilon och nyfikna ögon. Hon jobbar med finanser på ett privat företag i Kiev och förklarar för mig hur staten stimulerar småföretagande. Å ena sidan behöver småföretag med upp till 20 anställda inte betala vinstskatt. Å andra sidan utfärdar statliga myndigheter ofta nya blanketter och nya tolkningar av lagparagrafer som gör det omöjligt att ha koll på allt och göra allt rätt. Statskassan fylls snarare på med straffpengar än höga skatter. Men det funkar. Valentina reser utomlands minst en gång per år och nästa år vill hon gärna åka till Sverige efter att jag har svarat på alla hennes frågor. Hon konstaterar att om man har ett bra jobb i Kiev och en lägenhet så kan man leva bra här. Hennes son tänkte först åka till Kanada eller England men stannade kvar i Kiev för att det har ordnat sig med den ekonomiska biten och han har fått en dotter.

Det finns hopp

De unga ukrainare som jag har talat med inger mycket hopp och glädje. De allra flesta pratar ukrainska med mig och berättar häpnadsväckande saker om hur man ska bygga deras älskade hemland. De tror på demokratisk utveckling, på en ny sorts demokrati som kan förena ”vanlig” demokrati från väst och det sovjetiska historiska arvet.

Energin från alla dessa människor gör att jag känner mig lika frisk och utvilad som de tusentals turister som har bott på något hälsohem i Krim i en månad och genomgått hälsoterapi.

Jana Fralova