Jag kan inte bli hundra procent svensk. Även om jag bor på Södermalm i centrala Stockholm, handlar vintage och pluggat reklam.

Ta till exempel rekryteringsprocessen. Även om jag har kandidatexamen i reklam och PR, flera års erfarenhet i mediebranschen, engagerar mig ideellt och pratar fyra språk, får jag på sistone följande i min mejlkorg: ”Det var många kompetenta sökande. Vi har valt att gå vidare med en handfull sökande, och tyvärr är du inte en av dessa.”

Jag som heter Frolova i efternamn kan aldrig vara säker på att min jobbansökan ens öppnas innan den sopsorteras i en digital papperskorg.

En undersökning genomförd av Internationella arbetsorganisationen, ILO, visar att svenskar med utländskt namn och bakgrund måste ta mellan dubbelt och sex gånger så många kontakter med arbetsgivare än andra svenskar med samma kvalifikationer, för att komma vidare i rekryteringsprocessen.

Även vd:n för ett bemanningsföretag inom reklam erkände för mig att allt prat om kulturell mångfald på arbetsplatsen bara är tomma ord och att jag bör byta efternamn för att enklare få jobb.

Jag är inte ensam om mitt beslut. Under de senaste tio åren har antalet ansökningar om namnbyten ökat med 65 procent hos Patent- och registreringsverket. Inget annat folk i världen byter namn lika ofta som svenskarna. Det sägs bero på generösa svenska namnlagar. Eller beror trenden kanske på misstänksamhet mot allt som inte är mellanmjölkigt? En svensk studie som gjordes för några år sedan visade att namnbyten var vanligast bland personer födda i Afrika och Asien eller i länder där slaviska språk talas, mina hemtrakter alltså.

På PRV:s hemsida kan man till och med få lite hjälp med att hitta en mer svensk variant av ens efternamn. Vad sägs om Frolovsson? Frolby? Frolström? Jag gillar Frollund mest. Hoppas att de 1 800 kronor som man betalar för efternamnsbytet ska göra skillnad. Eller?

Jana Frolova