Söndagen den 16:e oktober tillbringade jag tre timmar fastkedjad utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Uppvuxen på Kungsholmen och rotad innerstadsbo har jag sällan bott på mer än femton minuters cykelavstånd från häktet, men så mycket tid som nu har jag aldrig tidigare tillbringat i dess närhet – varken innanför eller utanför häktesgrindarna.

Anledningen var förstås den symboliska aktionen till stöd för de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien som sedan i somras sitter fängslade i Etiopien, sedan de gripits i Ogaden-provinsen. Aktionen gällde också den svenske journalisten Dawit Isaak som sedan många år suttit fängslad i grannlandet Eritrea. De två länderna är inom parantes också de två länder i Afrika som fängslar flest journalister. Men medan Sverige, EU och världen fördömt övergreppen i Eritrea har det varit tyst om Etiopien, trots att förtrycket där varit stort ända sedan den nuvarande regimen tog över makten för mer än femton år sedan (och innan dess var det ännu värre). Om bland annat detta skriver jag i den nyutkomna antologin Bistånd är politik!.

Bergsgatan i Stockholm är något av en lugn bakgata. Bredvid häktet ligger passenheten där köerna kan var långa när alla på försommaren plötsligt inser att deras pass är på väg att gå ut. En bit längre ned ligger il Caffè, ett av Stockholms mesta fik (och som varit snälla att ta hand om skyltar och kedjor under nätterna).

Så jag löste av Lisa Berthelson, reporter för Handelsnytt, och Mirjam Johansson, projektledare för Doc Lounge Sthlm, och kedjade fast mig. Att själv sätta på sig handklovarna var en obehaglig känsla, även om de var utan lås. Hur hade det känns att vara frihetsberövad på riktigt?

Från Lisa och Mirjam övertog jag också två blommor, lite godis och en burk kakor som några snälla poliser varit förbi och lämnat (i hur många länder hade det skett?).

Så blev det lugnt. Det var fortfarande varmt och då och då kom några barnfamiljer förbi. En femårig flicka undrade om jag inte hade några egna barn (det har jag) och jag försökte så gott jag kunde förklara för henne varför jag var där (hennes mamma berättade nog mer vid middagsbordet). En stund senare kom Sara Murillo Cortez och Julio Cesar Zuluaga (hon svensk-colombianska, han från Colombia) förbi och kunde prata om pressfrihet i världen och allt det våld som colombianska journalister utsätts för.

Sen hände inte så mycket, men det var kanske inte heller så viktigt, utan det viktigaste var att jag var där. I tider där så mycket av aktivismen handlar om att trycka på en ”gillaknapp” på sin dator och sen tro att allt är klart är det ibland bra att bara finnas, vara på plats och reflektera. Till skillnad från Martin och Johan hade jag dessutom rätt att ta med vilken bok jag ville och att stå där utanför häktet och läsa ut de sista raderna i Orhan Pamuks fantastiska Istanbul, Memories of a city var inte helt fel.

Varför då här, utanför häktet och inte utanför UD? En viktig anledning är att – gissar jag – aktionen inte i första hand riktade sig mot utan för. Den var inte mot Carl Bildt, utan till stöd för de fängslade journalisterna. Att sedan hävda, som Bildt och även Juholt gjort, att journalisterna skulle ha begått ett fel som gick in olovandes i ett land är lika befängt som att kräva att de som bevakade kriget i Libyen först skulle ha frågat Gadaffi om lov innan de åkte till Benghazi.

På 1980-talet rapporterade jag från inbördeskriget i Centralamerika och för 25 år sedan hade jag nog mycket väl kunnat göra samma reportageresa som Martin och Johan, i dag är jag inte lika säker på att jag tagit samma risker. Tyvärr, kanske jag skulle tillägga, för det behövs verkligen journalister som beger sig till världens bakgårdar, som försöker rapportera från platser som hamnat i medieskugga.

Pressfriheten i världen behöver fler personer som Martin, Dawit och Johan. Men den behöver också oss övriga – att vi då och då gör lite mer än att bara trycka ”gilla” på våra datorer – även om det blir lite kallt om tårna.