Vietnam
Fågelsång och fågelinfluensa – eller fria fåglar flyger vart de vill
Det var en morgon sent i höstas som jag första gången märkte skillnaden. Nästa morgon också, och vid lunchtid. Och det fortsatte, dag efter dag.
Fågelkvitter! I Hanoi!
Denna otroligt grönskande stad med prunkande trädalléer och blomsterplanteringar är förvånansvärt fågelfri. Inga smulpickande sparvar runt cafeerna vid den mytomspunna Hoan-Kiemsjön mitt i Hanoi, inga kuttrande duvor under takåsarna på de mögeltyngda, fallfärdiga men vackra byggnaderna i de gamla stadsdelarna, aldrig några trastar som sjunger in skymningen.
- De är uppätna. Här käkar man allt som rör sig, förklarade den cyniske britten när jag som nykomling i Hanoi frågade om bristen på småfåglar i stadsbilden.
Men nu fanns de alltså där, och som de sjöng! Fantastiska konserter som överröstade det ständiga bruset av motorcyklar, mopeder, scootrar och bilar. Någon gång skymtade jag en svart och glänsande fågel i en trädtopp. Det här var inga vanliga sparvar, det var tydligt.
Min vän Hung förklarade hur det låg till. Det handlade om fågelinfluensan. Att den hade nått Hanoi visste jag redan. Restaurangerna fick varken servera kyckling, anka eller ägg och marknaderna var – nästan - tomma på fjäderfä. Visst, det fanns en och annan nyslaktad kyckling under diskarna sa man, men bara för dem med de rätta kontakterna.
Fjäderfäförbudet gällde även burfåglar, berättade Hung. En särskild patrull gick nu runt till alla hushåll i Hanoi och avlivade inburade fåglar. Till saken hör att burfåglar är mycket populära – och dyra - i Vietnam. Ofta är det sällsynta fågelarter som fångas in och säljs.
- Många har valt att släppa sina fåglar fria istället för att vänta på patrullen, förklarade Hung. Och nu sitter de i träden och sjunger.
Så det var förklaringen. Hotet om fågelinfluensan hade haft det goda med sig att burfåglar återfick friheten och Hanoiborna fick njuta av fågelsång
Fågelinfluensan är inte något stort samtalsämne bland mina vietnamesiska arbetskamrater trots att sjukdomen funnits länge här. Drygt hälften av de hittills kända dödsfallen bland människor, 41 av 79 fall rapporterade i januari 2006, har inträffat i Vietnam. Och jag märker ingen oro för ett större utbrott. Kamraterna lugnar mig när jag har berättar om larmrapporter på CNN och DNs nätupplaga och säger att myndigheterna har läget under kontroll.
Tilltron till förmågan hos statens tjänstemän att hantera situationen verkar uppriktig, och faktum är att enpartistaten Vietnam kan organisera och mobilisera när det gäller. Och kunde man jaga ut fransmännen, amerikanerna och kineserna så ska man väl klara av att hantera sjuka fåglar också, så går tongångarna.
Något ligger det i den optimistiska attityden, inga ny fall av fågelinfluensa har dykt upp i Vietnam sedan mitten av december förra året, varken hos fåglar eller människor. I Hanoi säljs åter levande och slaktade hönor, och burfågelförsäljarna har glansdagar.
Men fågelsången har tystnat. Vad det beror på vet jag inte och inte Hung heller. Kanske har fåglarna flugit vidare till bergen i norr där de kom ifrån, det är i alla fall den mest sympatiska teorin.
Jag sa till Hung att jag saknade fågelsången och berättade om alla fåglar vi har i Sverige, om sädesärlans vårpip, koltrastens serenader ljusa försommarkvällar, måsarnas skri vid havet.
Han ryckte på axlarna.
- Tur för oss att vi inte har så mycket vilda fåglar, om fågelinfluensan verkligen slår till. Höns och ankor kan man kontrollera, men fria fåglar flyger vart de vill.
Agneta Carleson, Hanoi