Indonesien
Tre månader efter tsunamin ser området kring Banda Aceh fortfarande ut som ett månlandskap eller en härjad krigszon. Längs kusterna där det tidigare fanns myllrande samhällen breder förödelsen ut sig, kilometer efter kilometer. I gyttjan ligger rester av betong och korrugerad plåt, krossat tegel och förvridna armeringsjärn.
Här och där bränner människor uppslitna trädstammar och annan bråte och röken bara förstärker undergångsstämningen. De få byggnader som står upprätt är undantagslöst moskéer och några av de hus som holländarna uppförde på 1800-talet.
Inne i Banda Aceh blir bilderna nästan surrealistiska – en femton meter lång fiskebåt som slungats in av vågen har landat på taket till ett halvt raserat hus. Nu försöker ägaren flytta den till flaket på en lastbil. Runt omkring oss ligger resterna av det som en gång var ett vanligt bostadskvarter. Barnskor, uppblötta skolböcker, tandborstar, en röd nalle och utspridda sockerbitar är några av spåren efter de människor som bodde här. Och i leran på varje tomt står ett prydligt textat plakat med namn på ägaren till marken. Några kilometer bort finns en annan farkost, en fraktbåt på flera ton stadigt nedborrad i gyttjan, antagligen för evigt.
Flertalet hemlösa bor fortfarande i tältläger och provisoriska
baracker. Hjälp i form av mat och rent vatten behövs än och
acehneserna verkar ha större förtroende för de internationella
organisationerna än den indonesiska regeringen. Många är kritiska
till att återuppbyggnaden av permanenta hus dröjer, myndigheterna
satsar istället först på att bygga tillfälliga baracker.
– Jag bor hellre kvar i tältlägret än flyttar till en
barack, säger Hasbi Bidin, som bor i ett av lägren strax utanför
Banda Aceh. Myndigheterna vill förflytta oss fyra mil härifrån
och det går vi inte med på. Det viktigaste är att vi som
kommer från samma samhälle håller ihop.
Tältlägret, omgivet av lummiga träd och gröna kullar, är välordnat med tillgång till rent vatten. Några kycklingar pilar snabbt över gräset och envisa hammarslag och musik från en transistor hörs i bakgrunden. Men bland de överlevande är oron stor för vad som ska hända med deras egen mark. De som har förlorat alla sina tillhörigheter och dokument har inga bevis kvar på ägarskapet.
Återuppbyggnaden underlättas knappast heller av att Aceh är
ett område tyngt av konflikter. Provinsen har varit helt stängd
sedan 2003 och först fyra dagar efter tsunamin kom de internationella
organisationerna in i området. Vapenvilan mellan separatiströrelsen
GAM och regeringstrupperna håller än men myndigheterna anklagas
nu för att förflytta folk för att kunna kontrollera dem.
Tidigare krävde regeringen att flertalet hjälporganisationer skulle
lämna Aceh före den 26 mars. Man skulle då ha beslutat vilka
organisationer som skulle få vara kvar och arbeta mer långsiktigt
i området. Nu har man skjutit upp beslutet ytterligare två månader.
Fiskaren Taufiq Hamit från byn Lambada några kilometer från
Banda Aceh är en av dem som förlorade allt i tsunamin. I hans hus
bodde sammanlagt 7 personer, Taufiq var den ende som överlevde vågen.
Trots allt försöker han tänka framåt. Han tycker att
det är förnedrande att vara beroende av andra och önskar att
han kunde få stöd till försörjning i form av en ny båt
och nät istället för matransoner.
– Vi är tacksamma för den hjälp vi fått av alla
organisationer, men nu behöver vi få komma igång med våra
liv, menar Taufiq Hamit.
Flera efterskalv har inträffat i området, det kraftigaste kom vid Annandag påsk. Människor som fortfarande är svårt traumatiserade tvingades återigen fly i panik. Den här gången drabbades ön Nias väster om Sumatra värst medan Banda Aceh och Aceh-provinsens kuster klarade sig.
Agneta Larsson/Global Reporting