Albanien
Vinterkväll i Tirana
Bilden av ett rövarland hänger ofta kvar, långt efter det att rövarna försvunnit från makten och lämnat över till vanliga, strävsamma människor. Jag tänker dessa tankar när jag en sen vinterkväll vandrar längs Tiranas mörka, regnvåta gator. Det är elransonering och en del kvarter är helt nedsläckta, till och med trafikljusen är stumma. På trottoaren utanför restauranger och barer brummar dieselgeneratorerna. Det gäller att gå försiktigt så att man inte snubblar på sladdarna.
”Albanien, ska du dit?” säger folk och tittar undrande. Hade jag sagt Sydafrika eller Vietnam hade ingen höjt på ögonbrynen. Men Albanien, alla vet ju vad det är för land. Eller vet vi? I kilometer räknat är det inte långt från Sverige till Albanien, Albanien är närmare än både Kanarieöarna och den grekiska övärlden, för att inte tala om Thailand. Ändå är det som om Albanien låg i en annan värld.
På näthinnan finns bilderna från ungdomarna som i desperation kapade fartyg och gav sig iväg till Italien, av pyramidspelen som sänkte landet och den det totala ursinnet när människorna bokstavligen slog sönder resterna av det kommunistiska systemet. Problemet är bara att allt det där inträffade för tio år sedan eller mer. Visst, Albanien har sin maffia, trafficking är ett problem, kosovalbanska invandrarungdomar stökar runt i sydsvenska städer. Men faktum är att det nattetid är minst lika säkert, om inte säkrare, i huvudstaden Tirana, som i Paris, Rom – eller Landskrona.
Genom den mentala murar vi bygger upp och underhåller bidrar vi själva till att öka avståndet mellan länder och människor. Omvänt, så bryter vi ned avstånd när vi känner trygghet och tillit. Men vem vågar lita på Albanien? Det är ett land utan vare sig Starbucks eller McDonald’s (kan sådana verkligen fortfarande finnas – och till på köpet i Europa!?), ett land där nästan en fjärdedel av befolkningen säsongsarbetar utomlands (i de skolor jag besöker har nästan alla barn pappor som arbetar i Grekland) och där man först nu börjar finna sig tillrätta efter åren av kommuniststyre och efterföljande socialt och politiskt kaos.
Men Albanien är så mycket mer. Där finns strävsamma, vänliga människor, god mat och fantastiskt kaffe. Och när allt kommer omkring – vem behöver egentligen McDonald’s och Starbuck’s?
Inte jag i alla fall när jag kan få en fantastiska välgjord macchiato på fiket strax utanför den lilla staden Librazh, djupt inne i det albanska inlandet.
David Isaksson