Datum: 13 december, 2007
Medverkande: Raphael Khumalo, journalist på ZimIndependent, Sebastian Bakare, pastor och arbetar på African University samt Abigail Gamanya. Alla tre representerade på olika sätt Media Council of Zimbabwe.
Dessutom deltog Bo Göransson, tidigare bland annat Sida-chef och ambassadör i Kenya och som nu lett utredningen om Sveriges nya Afrikapolitik.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.
Zimbabwe, varför gick det så fel?
Zimbabwe var hjältelandet där allt gick fel och Robert Mugabe befrielsehjälten som blev paria. Men varför valde vi att tro att allt var bra? Vilken roll spelade massmedierna och vilken roll kan medier idag spela i ett allt mer totalitärt Zimbabwe?
Att arbeta som journalist i dagens Zimbabwe är komplicerat, konstaterade representanterna för MCZ. Alla TV-och radiokanaler är statsstyrda liksom en del tidningar och levererar enbart den verklighetsbild som regeringen godkänt. Svårigheterna för den oberoende pressen är många, bland annat att få fram tillförlitliga fakta om utvecklingen i landet.
– När vi ringer ansvariga personer på ministerierna säger de helt enkelt att de inte vill lämna uppgifter till oss, berättade Rafael Khumlao.
Många journalister på oberoende medier har valt att gå i landsflykt i något av grannländerna eller att arbeta som frilansare inne i landet.
– Vi får fler nyheter från frilansare idag. Problemet är att vi inte kan kontrollera deras uppgifter eftersom myndigheterna inte vill prata med oss.
Samtidigt är förtroendet för de statsstyrda medierna lågt, konstaterade MCZ-representanterna. Människor lever ju mitt i verkligheten och ser vad som händer med ekonomin, bostäderna, priserna och så vidare. Många har slutat att lyssna på radio eller se på TV, de vet att den bild som presenteras där inte är tillförlitlig.
Hur bevakas situationen i Zimbabwe i afrikanska media? Bo Göransson svarade att i till exempel Kenya är bevakningen ungefär som i Sverige, det vill säga ytterst sporadisk.
– Men det beror inte främst på begränsningar i pressfriheten. Ett skäl är att det ofta är affärsmän som äger media och de har inte intresse av sådan bevakning.
– Dessutom är journalisterna ofta frilansare och lever på att leverera scoop. De är ofta dåligt betalda och därför lättmutade.
Var Sverige för naivt i stödet till Zimbabwe, undrade David Isaksson. Borde vi ha reagerat tidigare på president Mugabe? Såg vi inte vad som var på väg? Ända tills för några år sedan var förtroendet för Zimbabwe starkt inom t e x socialistinternationalen
Sebastian Bakare berättade att han redan i början av 1990-talet skrev en bok om om utvecklingen i Zimbabwe där han beskrev den nya eliten som fick mark och blev rika medan majoriteten levde i fattigdom.
– En del trodde att jag hade blivit tokig. Men redan tio år efter befrielsen fanns det tecken på att utvecklingen började gå snett. Men det var först 2005 som folk och biståndsgivare öppet började tala om problemen.
– Samtidigt finns det så många aspekter på utvecklingen. Ni i Sverige är säkert välinformerade, kanske mer än vi som bor i Zimbabwe. Det är mycket svårare för oss att få veta vad som händer i olika delar av landet.
Hade utvecklingen blivt annorlunda om givarländer som Sverige reagerat tidigare?
– Det är svårt att säga, konstaterade biskop Bakare.
– Politiker i landet ville inte förlora stöd och förtroende och valde därför att inte ta upp hur allvarlig situationen var. Och från biståndsgivarna fanns det en sympati, man trodde att vi ville men inte just då kunde få rätsida på utvecklingen.
Det är alltid lättare att titta i backspegeln än i kristallkulan, kontrade Bo Göransson.
– Sverige reagerade ganska tidigt. Landfrågan var uppe varje år i diskussioner med Zimbabwes regering, men vi fick alltid till svar att de inte var beredda att ta upp frågan ännu. Men 1999 meddelade Sida att man var ”extremt oroad” över situationen i landet, och ville ha ett tvåårigt istället för treårigt program. Det var det fomella slutet på Sveriges tidigare öppna hållning.
Hur kunde utvecklingen gå så snett?
En förklaring menade Rafael Khumalovar att Zimbabwe till skillnad från till exempel Sydafrika inte har ett starkt civit samhälle med fria fackföreningar, medborgarrättsorganisationer och föreningar.
– Det fanns nästan inga sådana strukturer i vårt land vid befrielsen, och de har inte vuxit fram sedan heller. Istället har all form av organisations-och föreningsliv skett inom ramen för regeringspartiet, ZANU-PF. Fackföreningarna, till exempel, är i praktiken en del av partiet. Det har lett till att det inte finns oberoende röster som vågar kritiserar regeringen eller försvara den enskilde medborgaren.
En publikfråga handlade om hur mycket man kan lita på de oberoende medierna i Zimbabwe. Finns det inte en hel del självcensur, på grund av situationen i landet?
– Det går inte att säga att vi inte utövar självcensur, slog Rafael Khumlao fast. Men våra jornalister är välutbildade, våra läsar värnar om vårt oberoende och vi har tid att göra genomarbetade artiklar. Vi försöker att utnyttja det utrymme som finns.
Vad kan omvärlden göra för Zimbabwe? Biskop Bakare menade att Sverige kan spela en viktig roll.
– Ett land som Sverige med starka band till befrielserörelsen har en viktig röst. Det är generande för regeringen om ni framför kritik och man lyssnar mer till er. Denna möjlighet har inte utnyttjats fullt ut, tillade han diplomatiskt.
Särskilt viktigt menade MCZ-representanterna är stöd till utbildning i mänskliga rättigheter och samarbete med organisationer och myndigheter i väst som värnar om dessa rättigheter. Människorna i Zimbabwe utsätts för intensiv propaganda från regeringen och behöver motbilder. De behöver också kunskap om vilka rättigheter de faktiskt har, och stöd att hävda dem från omvärlden.
Bo Göransson replikerade att Sverige idag ofta betraktas som en del av EU och därmed ett av de länder som blockerat Afrikas möjligheter att få en plats i säkerhetsrådet och vägrat riva handelshinder.
– Nu är Indien, Brasilien och Kina mer aktiva i Afrika. Därmed behöver Afrika inte oss västländer på samma sätt. Det påverkar också situationen.
Hur överlever man i ett land med galopperande inflation, undrade någon. Inflationen är idag omkring 15000 procent. I budgeten som presenterades för några veckor sedan hade alla poster minst 15 nollor.
– Folk överlever genom bytesekonomi, att man odlar lite grönsaker, får hjälp av släktingar i landet och utomlands, förklarade Rafael Khumlao. Men det är svårt.
– Transport till jobbet, till exempel, kostade när vi lämnade landet en miljon zim-dollar i vardera riktningen, medan lönen för en vanlig arbetare är ca 35-40 miljoner.
Man hittar vägar att överleva, sammanfattade biskop Bakare. Och man måste vara optimist, det är vår skyldighet mot barn och barnbarn att aldrig ge upp hoppet.
– Men det är så förfärligt att jag ibland undrar om Gud fortfarande bryr sig om oss.
Agneta Carleson, Global Reporting