Datum: 10 april 2008
Medverkande: Åke Ericson, frilansfotograf och utsedd till Årets pressfotograf 2008; Eva Nordenstam, informatör på Läkarmissionen; (Mai Palmberg, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet kunde inte delta).
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.
Världen i bild - bilden av världen
Världen kryper sig allt närmare inpå oss. Men har det skett någon utveckling i hur vi skildrar världen fotografiskt? Genomgår u-landsbilden en förändring till det bättre, eller blir den tvärtom mer stereotyp än tidigare? Vilka bilder är det som "säljer" och som gör det möjligt att samla in pengar?
- Min bana som fotograf började i Strängnäs när jag som 14-åring publicerade min första bild. Det var en bild på årets första flyttfågel, berättade Åke Ericson, årets pressfotograf. Sedan dess har han hunnit med att publicera tusentals bilder från många olika länder i världen.
Årets tredje Global bar handlade om bildens makt – och makten över bilden. Samtidigt som världen kommer allt närmare oss, verkar schablonerna av hur vi ska skildrar världen fotografiskt lika fast och traditionell som tidigare.
Sen 1995 har Åke Ericson följt byborna i en av de fattigaste och mest krigsdrabbade byarna i Kosovo. Bilder av fattigdom och nöd blandas med bilder på glädje och rikedom.
– Jag försöker bilda mig en helhet av det jag ser. Skapa en balans rakt igenom, för det är inte bara elände som jag möter.
Hur reagerar invånarna? Ser de också bilderna som något positivt eller tycker de att de porträtteras för mycket som offer?
– De har fått se bilderna som jag publicerat och de är oerhört glada över materialet. Ett bevis på detta är att de har hängt upp bilder som jag gett dem på väggarna. Förutom bilderna från Kosovo visade han också bilder från svältkatastrof i Etiopien och bilder från en malariaklinik i Sierra Leone. Båda är tagna på uppdrag av Läkare utan gränser.
Ett exempel på hur omvärlden presenteras i bilder är den bild som tidningen Stockholm City använde när de skulle visa sitt stöd för Unicef. Till kampanjen ”skicka en grimas” köpte tidningen in dramatiska bilder från en bildbyrå. Bilder av svältande afrikanska barn publicerades på samma uppslag som Unicefs kampanj om att skicka en grimas till Mark Levengood.
Eva Nordenstam, informatör på Läkarmissionen, visade två exempel på kampanjer som de drivit för att samla in pengar. Kampanjen ”Finns det mat till mig?” har en bild på ett barn med en tom tallrik framför sig. Den var mer effektiv än kampanjen mot slavarbete som använd sig av en bild på två flickor som bär ved.
– Det är lättare att samla in pengar till kampanjer som går till mat än till kampanjer mot till exempel slavarbete, berättade hon. Jag antar att det är för att det är lättare att hantera till exempel undernäring. Det räcker ofta med korta insatser för att skapa en snabb och effektiv förändring.
Läkarmissionen har valt att inte samla in pengar med hjälp av kampanjer till sjukhuset de stödjer i Kongo och som tar hand om våldtäktsoffer eftersom det är ”för hemskt”.
– Visst, det är deppigt att det är så lätt att samla in pengar för att motverka undernäring. Jag tror att kampanjer mot undernäring fungerar bättreför att vi ger med hjärtat och inte med hjärnan.
Den utbredda användningen av schablonbilder pekar inte mot att vi har fått en mer nyanserad u-landsbild. ”De andra” – de som kommer från fattiga länder– beskrivs sällan som positiva, kraftfulla och engagerade människor som kämpar för att skapa en bättre värld, trots epidemier och strukturella orättvisor. Åtminstone inte när organisationer ska samla in pengar. Då används gärna traditionella offerbilder, Barn med stora magar ger bäst resultat. Är det cynism eller bara en realistisk metod för att skapa opinion? En person från publiken undrade om eländesbilder inte förstärker schablonbilden av fattiga.
– Klart att de gör, svarade Eva Nordenstam men poängterade att de samtidigt jobbar med bredare information i form av nyhetsbrev som skickas ut till alla givare.
Mai Palmberg kunde inte delta i baren men skickade istället en artikel som David Isaksson sammanfattade. Den första schablonbilden av svältkatastrofer kom ut i samband med Biafraprovinsens självständighetsförklaring från Nigeria och den svält som följde. Bilder på barn med svullna magar kablades ut till medier i västvärlden. Bilder på svält som ingen tidigare sett, men som trängde djupt in vårt kollektiva medvetande och som sedan dess har fortsatt att plåga oss regelbundet.
Åke Ericson förklarade att det hela tiden är en balansgång mellan vad som å ena sidan leder till opinionsbildning för en viss plats eller händelse och å andra sidan leder till att läsarna slänger tidningen på grund av att bilderna är för hemska.
– Det måste finnas ett hopp någonstans för att bilderna ska fungera i en kampanj, sa Eva Nordenstam.
I publiken sitter Magda som kommer från Eritrea och hon frågade:
– Bilderna som ni använder slår tillbaka på oss som kommer från Afrika. Måste ni bara använda er av sådana bilder?
– Det är en förolämpning mot oss afrikaner att inte visa hopp, sa en annan röst från publiken och som också undrade varför det inte publiceras bilder på mer positiva företeelser från det moderna Afrika i nyhetsmedier.
Organisationer som samlar in pengar använder sig ofta av färgstarka bilder, men hur stort är intresset för att publicera internationella bilder hos tidningar och tidskrifter?
– Intresset har klart minskat. Samtidigt som utrymmet för bilder är mindre så finns det idag mycket större konkurrens mellan fotografer. Sverige är medialt snävt. Vi är mer intresserade av Carola än att publicera svältkatastrofer, sa Åke Ericson.
Åke berättade att han en gång mest på skämt frågat en redaktör om han vore intresserad av bilder från en svältkatastrof om han tog med sig Carola. ”Visst då tar jag bilderna”, svarade redaktören.
Det som driver Åke Ericson som fotograf är opinionsbildningen som följt honom sen han tog de första bilderna från ett barnhem i Tjernobyl.
– För mig är det en stor skillnad mellan de som tar bilder för sin egen skull och de som gör det för att väcka opinion. Om du gör det för dig själv har du sålt din själ, sa Åke Ericson
En diskussion om Åkes bilder från en malariaklinik belyste skillnaden mellan vilka bilder som vi bör använda. För Åke och andra handlar fotograferandet om att väcka opinion och samla in pengar för att bekämpa malarian. En åhörare från Zanzibar såg å andra sidan de dramatiska bilderna från kliniken som ”nästan skrattretande eftersom malaria är något som alla drabbas av”. Det som ses som normalt i Afrika och av afrikaner kanske inte borde anses vara normalt, till exempel svält- och hungerkatastrofer, epidemier och sjukdomar. Samtidigt är de bilder som vi i väst uppfattar som normalt för Afrika bara en sida av verkligheten, den eländiga sidan. En bild som hindrar oss att se möjligheter i Afrika och kraften hos afrikaner.
Petter Bolme /Global Reporting