Hur kommer det sig att svenska biståndsinsatser rankas på toppnivå i internationella utvärderingar samtidigt som de ofta ifrågasätts och kritiseras inom Sverige? Det var temat för Global Bars panel och rekordstora publik en kväll i mitten av mars.

– Jag studsade till när jag såg frågeställningen i inbjudan, jag tycker inte att bilden av det svenska biståndet är så negativ. SCB:s senaste opinionsundersökning visar till exempel att den svenska opinionen är mycket positiv till att ge bistånd och också positiv till resultatet. Sannolikt för positiv, sade Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Han menade att det ökande intresset för biståndsfrågor beror på att det är ett område i förändring. Alliansregeringen har varit låst i en del ”socialdemokratiska frågor”, men nu har biståndet öppnats för förändringar, vilket leder till konflikt, debatt och polarisering. Det resonemanget fick moderatorn David Isaksson att påpeka att det finns konspirationsteorier som säger att Moderaterna ville ha ansvaret för biståndsområdet för att kunna försämra det och göra det möjligt att lägga ner det. Claes Arvidsson trodde inte på en sådan konspiration:

– Det finns ett genuint intresse för frågan hos bland andra Gunilla Carlsson. Sida har varit ett S-märkt verk, men nu finns en möjlighet att få stöd från opinionen för en förändring. Den viktigaste skillnaden är att biståndet inte längre ses som en summa pengar utan i termer av resultat.

Anna-Lena Lodenius blev anlitad av Diakonia, Röda Korset och Kvinna till Kvinna att sammanfatta debatterna som bröt ut när Riksrevisionen lade fram en rapport där man pekade på brister i biståndsprojekt och när Timbro startade sin kampanj mot biståndet. Resultatet blev rapporten "Bistånd ifrågasatt":

– Mitt uppdrag var att sammanfatta debatten och analysera vad som egentligen hänt. Jag gick igenom materialet och kunde konstatera att det mest intressanta med Riksrevisionens rapport var att det gjordes en stor poäng av deras slutsatser, trots att deras underlag var så tunt.

Detta fick Claes Arvidsson att avbryta med en protest:

– Jag måste få invända – det man slog fast var att ett antal projekt på marken inte gjort vad de utlovat, att revisionsorganisationen inte fungerade och, det viktigaste av allt, att regelverket för projektverksamhet var undermåligt.

Anna-Lena Lodenius svarade med att läsa upp ett stycke ur Budgetpropositionen där regeringen skriver att den bedömer att problemen är mindre än vad Riksrevisionen påstått. Claes Arvidsson replikerade att en ny undersökning snart kommer och att den har ett bredare underlag och kommer att visa på stora problem.

Anna-Lena Lodenius fortsatte med att konstatera att Timbros rapporter om biståndet är ytterst politiserade:

– Man talar ofta om biståndsberoende länder, men Timbro började tala om biståndsberoende organisationer – de vände alltså på begreppen och de använde termer som GONGOS (Government-operated non-governmental organization), förklarade Anna-Lena Lodenius.

Granskas biståndsorganisationer mer och hårdare nu än förut? Eller känns det bara så för att man är ovan, undrade David Isaksson. Om man jämför med statliga verk som varit i blåsväder, som till exempel Vägverket när de gjorde en misslyckad upphandling i samband med att vägtullar skulle införas, är då tonen hårdare mot biståndsorganisationer?

– Alla är överens om att det under en period var mycket stort fokus på enskilda organisationer, svarade Anna-Lena Lodenius. Och medie-dramaturgin såg hela tiden likadan ut – man började med att dra historien om RSV och Timbro om och om igen. Men det är förstås så det går till även när mediedrevet gäller Carola eller Vägverket.

Claes Arvidsson var starkt kritisk till Anna-Lena Lodenius rapport:

– Ditt upplägg visar på problemet hos dem som är engagerade i bistånd. När kritik kommer slår man ifrån sig istället för att välkomna den. De som är verksamma inom biståndet har haft en godhetsstämpel och klarar inte av när främlingar kommer in och ifrågasätter.

Georg Andrén, chef för Sidas avdelning Samverkan med aktörer och tidigare samordnare av PGU:n (politik för global utveckling) i Regeringskansliet, menade att granskning alltid är bra och att aktörerna på biståndsområdet är mycket vana vid granskningar:

– Dels finns en egen kontinuerlig granskning och sedan ett år finns dessutom en statlig myndighet som granskar biståndet – och dessutom finns RSV. Det som är nytt är att granskningen kliver över till media och intresseorganisationer. Den obekväma granskningen – den som inte görs av våra kompisar – tror jag är bra.

David Isaksson undrade om det tidigare fanns en symbios mellan bistånd och medier:

– Jag vill inte recensera medier, men det har varit för lite granskning, svarade Georg Andrén och fortsatte:

– Jag tror däremot att politiseringen av biståndet är viktig – det går upp för fler och fler att biståndet är en del av hela politiken. PGU:n innebär ett samlat ansvar och det innebär att man bjuder in till en diskussion om gränssnittet mellan till exempel bistånd och försvar eller bistånd och handel eller mellan bistånd och mänskliga rättigheter. Då kliver fler in och vill diskutera. En tidigare biståndsminister berättade att biståndet inte ens diskuterades på regeringssammanträdena förut.

Georg Andrén påpekade också att Sverige är i den unika positionen att storlekarna på bistånds- och försvarsbudgetarna börjar närma sig varandra.

Anna-Lena Lodenius berättade att hon tyckt att det var konstigt att Moderaterna fick ansvaret för biståndet när den nya regeringen bildades:

– Moderaterna hade inte visat intresse för frågan tidigare. Jag hade väntat mig att KD som har en lång och djup erfarenhet skulle få det ansvaret. Det som retar mig som gått igenom hela debatten är att Moderaterna och de som kastat sig in med sin kritik är uppfyllda av en revolutionär känsla – att nu är det nydaning på gång och nu ska allt ändras. Det påminde mig om en gammal aforism: Innan man är riktigt säker är man ofta tvärsäker.