Debatt på Global Bar
Datum: 2007-02-22
Gästtalare: Johan Skarendahl, initiativtagare till SILC:s arbete i Singapore, Jan Hodann, Asienexpert och handläggare på Palmecentret, samt James Gomez fd oppositionspolitiker i Singapore men som nu arbetar på IDEA.
Samtalsledare, David Isaksson, Global Reporting.
När diktatur skapar välfärd
Det är allmänt vedertaget att demokrati går hand i hand med välfärd. Däremot är auktoritära regimer eller diktaturer en inkörsport till sociala och ekonomiska problem som leder till underutveckling och fattigdom. Men stämmer detta verkligen? På årets andra Global Bar med den talande titeln ”När diktatur skapar välfärd” försökte vi ta reda på svaret.
Det bor drygt 4 miljoner människor i Republiken Singapore med en BNP per invånare på drygt 26 000 dollar. Sjukvård, infrastruktur och utbildning är välutbyggda. Det lilla landet är idag en välfärdsstat i stora mått. Ofta citeras det också som modell för en gynnsam utveckling inte minst med tanke på att Singapore är det enda landet i världen som redan nått Millenniemålen.
Men när det gäller parlamentariska spelregler, bleknar bilden av Singapore som en lyckad och levande demokrati avsevärt. Man noterar ett valsystem som starkt gynnar det regerande partiet, vilket styr landet sedan slutet av 1950-talet. Oppositionen hindras och bekämpas effektivt och massmedierna är starkt kontrollerade. I praktiken är Singapore en enpartistat och kan knappast kallas demokrati i västerländsk mening.
– I Singapore använder vi oss av golfspråket när man opponerar sig mot regimens politik: ”Out of bounces”, säger vi.
Den som talar är James Gomez, född i Goa, katolik, singaporian och före detta oppositionspolitiker. James Gomez är sedan ett år tillbaka verksam inom IDEA, International Institute for Democracy Electoral Assistance. Med glimten i ögat lotsar han publiken genom den singaporianska djungeln av diktat, lagar, regler och dess konsekvenser.
– Exempelvis är uthyrning av en lägenhet i andra hand förbjuden enligt lag och polisen tvekar inte att komma och knacka på dörren för att kontrollera detta.
Han citerar den engelske författaren George Orwell och förklarar vidare att staten äger alla bostäder och varje bostadsområde måste vara en exakt kopia av de etniska beståndsdelarna. Tre fjärdedelar av singaporianerna är kineser, sedan följer malajer och indier. Följaktligen måste den ordningen återspeglas i varje bostadsområde.
Man inser snart med James Gomez egna ord att Singapore är en ”family business” som har total kontroll över det politiska, ekonomiska och militära livet.
Johan Skarendal är initiativtagare till SILC:s arbete i Singapore och väl insatt i landets demokratiseringsproblematik. Han hade inte ord nog för att berömma Dr Chee Soon Juans civilkurage. Dr Chee, som är utbildad neuropsykolog, är partisekreterare på SPD, Singapore People’s Party. Åtskilliga gånger fängslad för att ha uttalat sig offentligt samt försök att organisera politiska möten utan
regimens tillstånd förblir Dr Chee en frontfigur i oppositionen som oförtrutet bekämpar det rigida politiska systemet i Singapore. Han är också författare till många böcker, bland andra den i Sverige aktuella ”Om detta får ni inte berätta”.
- Men hur kommer det sig att inte ens de internationella massmedierna fördömer den uppenbara bristen på demokrati? undrar samtalsledaren David Isaksson.
Johan Skarendal:
– Ledare av det styrande partiet hör till de smartaste som jag sett i mitt liv. Det vanliga i en partistat är att man förbjuder en kritisk tidning, stänger redaktionen och utvisar korrespondenter. I Singapore väljer regimen i stället att begränsa tidningens upplaga så att bara ett visst antal får säljas inom landet, därmed stryps tidningens möjligheter att generera inkomster från annonsörer. Inför valet att förlora en viktig inkomstkälla väljer ofta tidningens ägare att gå regimens politik till mötes. Såväl inhemska som internationella massmedier ägnar sig mer eller mindre åt självcensur i Singapore.
Jan Hodann, Asienexpert och handläggare på Palmecentret, är som de övriga i panelen en stor kännare av det politiska spelet i den delen av Asien.
– Man kan visst tala om ”family’s business” inom det singaporianska politiska samhället och dra vissa paralleller med politiken i Thailand, Indonesien eller Filippinerna. I Thailand ser man samma mönster, samma dominans av familjer dock med ett starkt inslag av kriminalitet. På Filippinerna är det kanske 200 familjer som innehar den verkliga kontrollen. I Singapore är ”familjen” mer homogen, konstaterade han.
Det råder inget tvivel om att den etniska majoritetens makt reglerar varje aspekt av det singaporianska samhället. Ett samhälle som dessutom är indelat i olika klasser, vilket för tankar till apartheid. Ett ord som rimmar illa med regimens officiella ståndpunkt om att åstadkomma integration. Dock finns det en A-klass som utgörs av Singapores medborgare och permanenta residenta. Singaporianer får rösträtt vid 21 års ålder. Övriga, bland dem tusentals arbetare från närliggande länder saknar rösträtt, får inte delta i det politiska livet och saknar även ofta arbetsrättsligt skydd och sociala förmåner. Ett förslag om att ge omkring 150 000 utländska hembiträden från främst Indonesien, Filippinerna och Sri Lanka rätt till en ledig dag i månaden orsakade en proteststorm 2005.
Men även bland priviligierade medborgare gäller det att ha ”rätt färg” om man söker en hög befattning inom den statliga förvaltningen eller militära hierarkin, säger James Gomez som tillägger att materialism, strävan efter ett vara bland de besuttna och habegär kännetecknar det singaporianska samhället.
I folkmun heter det att demokrati har ett pris. Denna kostnad täcker bara välfärden i Singapore.
/Michel Kimpele, Global Reporting