Trots att översvämningarna är en av de värsta naturkatastroferna som drabbat Pakistan någonsin, går insamlingarna trögt. Vad är det som gör att vissa katastrofer engagerar oss och andra inte? Pakistan är också en stor köpare av svenska vapen, affärer som garanteras av svenska skattebetalare genom EKN och SEK. Hur gör man för att rapportera från ett land dit ingen vågar åka? Det var temat för kvällens fullsatta Global Bar med ett ösande regn utanför fönstret. 

Nina Paulsen från Röda Korset som nyligen besökt Pakistan berättade att katastrofens omfattning blivit betydligt större än vad som kunde förutspås:

– Den här katastrofen är av samma omfattning som orkanen Katrina i New Orleans, och inte ens supermakten USA klarade av återuppbyggnaden. Det kommer att ta lång tid innan Pakistan är återställt. Infrastrukturen är förstörd och nu får vi använda oss av båtar och åsnor i bergen för att nå ut med förnödenheter.

Kan det vara en trivialitet som sensommarens semester som gjort att insamlingen gått långsamt, eller kan det till och med handla om att en översvämning inte är visuellt tydlig i media? Undrade samtalsledaren David Isaksson.

– Det ligger något i det här med semestrarna. Jag visste inte hur stor katastrofen skulle bli och den har växt med tiden. Från tsunamin och Haiti kom det snabbt siffror på dödstal, men från Pakistan nådde informationen ut långsammare. Det har varit svårt rent logistiskt att få ut det material som våra utsända gjort, eftersom infrastruktur inte fungerat, sa Ingrid Thörnqvist på SVT.

Nina Paulsen menade att det inte stämmer helt att Pakistan blivit bortglömt, trots att insamlingen gått långsamt har pengar kommit in. Inte heller Mia Haglund Heelas på skypelänk från Pakistan höll med om landet är helt bortglömt.  Men eftersom vägar och infrastruktur är förstörda är det svårt att nå ut på plats. Det många frivilliga från Pakistan som gör vad de kan för att förmedla ut resurser.

– Det finns en stark solidaritet i Pakistan, sa Mia. Inte heller trodde hon att hjälparbetare kände sig skrämda att åka till landet för att göra en insats.

Att organisationer och media har en beroendesituation sinsemellan i katastrofsituationer råder det ingen tvekan om. Men hur hanterar media de organisationer som ser media som en chans att marknadsföra sig?

– Vi jagade livet ur den person från Läkare utan gränser som var först på plats. För oss är det viktigt att få kontakt med någon som är där och som har något relevant att säga. Vi är inte lika känsliga för vilken organisation som gynnas, svarade Ingrid Thönrqvist. Det tar också tid att få fram nära reportage och personliga historier.

Skulle givarviljan och rapporteringen kunna påverkas av att Pakistan har fått en dålig image på grund av kärnvapen och Al Qaida? Frågade David.

– Nej, tvärtom skulle jag säga. Det finns många vinklar att få in med Pakistan och intresset är stort, eftersom det är en regional stormakt, svarade Ingrid.

Inte heller Mia trodde att hjälparbetare skrämdes från att komma till landet för att arbeta, även om det kan påverka en del.

Frågan öppnade för den andra stora diskussionen i kvällens Global bar; Sveriges vapenexport till Pakistan.

– Pakistanska regeringen lägger 47 gånger mer på det militära än på sin befolkning, och är en av Sveriges största vapenhandelspartners. Senaste Sverigeaffären med Pakistan var värd sju miljarder kronor, dubbelt så mycket som FN begärt för att klara katastrofen. Pakistan är ett fattigt land med instabil politik, hur kan man då fortsätta att göra vapenaffärer med Pakistan? Frågade Anna Ek från Svenska Freds retoriskt.

Mia Haglund Heelas från Plan och som själv tidigare bott flera år i Pakistan menade att man också märker av militärens dominans i vardagen:

– Fast mindre med den nuvarande regeringen. Men det känns tydligt och de är närvarande med militärkonvojer i de katastrofdrabbade områdena.

Det är lätt att katastrofer glöms bort och blir ointressanta för media att rapportera om. Men i Haiti ser man hur katastrofen långsamt fortsätter. Hur länge behöver organisationer ha kvar närvaron?

– Vi planerar att vara kvar i 18 månader. Skördar för miljarder och en miljon bostäder, inte minst skolor och sjukhus har förstörts, sa Nina Paulsen.

– För att flytta tillbaka till byarna måste allt byggas upp från början och det är de fattigaste som drabbas. Man vill hem och börja om igen. Det här kommer ta år innan man kan komma tillbaka. Så mycket är förstört, menade Mia.

– Varför ska vi vänta på att släcka bränder och inte jobba förebyggande? Man behöver ta hänsyn till fattigdomsperspektivet, underströk Anna. Flera medhåll från panelen och publiken kom.  Ett förebyggande riskreduceringsarbete behövs för at vara bättre förberedda till nästa gång Pakistan drabbas av monsunen.

Mia Laurén
Praktikant