Det har gått trettio år sedan den sandinistiska revolutionen 1979. Samtalsledaren David Isaksson började med att citera den tidigare nicaraguanske vicepresidenten Sergio Ramirez som i sin bok ”Adios Muchachos” konstaterar att Sandinisterna aldrig lyckades med sina stora föresatser; att skapa ”den nya människan”, minska klyftorna och utrota fattigdomen i Nicaragua. Däremot lyckades man etablera demokratin i landet. Det faktum att sandinistpartiet lämnade ifrån sig makten efter valförlusten 1990 var ett exempel på just detta.De tre panelisterna höll med om denna utgångspunkt för samtalet, liksom att det finns mycket att lära av engagemanget för och i Nicaragua under 80-talet. 

Höstens andra Global bar handlade om drömmar, myter, framgångar och besvikelser i utvecklingssamarbetet i Nicaragua.

2011 ska Sveriges bilaterala bistånd till Nicaragua vara avvecklat. Projektet Exit Nicaragua, som Global Reporting fått i uppdrag av Sida att koordinera, har till uppgift att dokumentera 30 års samarbete och vänskap, utvärdera resultat och sprida lärdomar. På spanska kallas projektet Éxito Nicaragua (éxito betyder framgång).

– Numer finns en syn att ”Nicaraguanostalgin” är lite nattstånden och nästan obehaglig. Jag vänder mig mot det. Jag anser att det är viktigt att blicka tillbaka och förstå den oerhört breda solidariteten som fanns med Nicaragua, sade Eivor Halkjaer, som bland annat varit chef för Sidas Latinamerikaenhet och ambassadör i Nicaragua, Guatemala och Kuba.

Hon gav inledningsvis en bakgrund till det svenska biståndet till Nicaragua som under 80-talet ökade med 30-40 procent om året under flera år, något som då var helt unikt.

– Ökningen var naturligtvis ett uttryck för ett mycket starkt officiellt engagemang för detta lilla land som ville göra sig fri från sin historia som lydstat till USA och från en brutal diktator, konstaterade hon.

Engagemanget för Nicaragua har sina rötter i en stark politisk medvetenhet, menade Eivor. På 80-talet levde vi fortfarande i Vietnamkrigets skugga. Frigörelsen i Afrika från Portugal var aktuell och det fanns en allmän avsky i Sverige mot den amerikanska framfarten på många ställen i världen. Att stödja små länder som vara oberoende var en viktig del i biståndet: 

– Men den folkrörelse som stödde Nicaragua var speciell. Om man jämför med Vietnamrörelsen så var den mindre partibunden och mindre åldersbunden. Den engagerade många som inte hållit på med bistånd tidigare, säger Eivor och berättade om Eldens döttrar – en grupp äldre damer i Norrbotten som stickade saker att skicka till Nicaragua.

Björn Lindh, som idag är kommunikationschef på Kooperation Utan Gränser och fortfarande har mycket kontakt med Nicaragua kom första gånget till landet som ”backpacker” 1983. Därefter blev han SSU:s representant i Nicaragua och var bland annat med om att bygga upp en kursgård. Liksom Eivor berättar han att han överväldigades av fattigdomen, av tomma hyllor i affärerna, av matutdelning, av obeskrivligt svåra levnadsförhållanden på landsbygden: 

– Jag hade aldrig sett sådan fattigdom. Men jag upptäckte ett folk som höll på att lyfta sig i håret. Det fanns en skjuts och en vilja att stå ut. Folk sa: ”Det är krig mot Contras och hårt slit – men tänk så bra våra barnbarn kommer att få det!” mindes Björn och fortsatte:

– Idag kan vi konstatera att Sandinisterna inte bröt den förbannelse som håller Nicaragua i fattigdom. Projektet som förde in oss från Sverige blev inte den framgång det var tänkt. Men det förändrade Nicaragua i grunden – man kan inte ta ifrån Sandinisterna att det val som genomfördes 1984 var det första demokratiska valet i Nicaraguas historia. 

Därför uppmanade Björn de närvarande att bli historierevisionister och att se Nicaraguas 80-tal mot bakgrund av den situation som då rådde i Latinamerika:

– Det som fortfarande gör mig förbannad är att segrarna skriver historien! På 80-talet var det diktatur i Chile, Argentina, Uruguay, det skedde massakrer i Guatemala, Honduras och El Salvador. Men vilket land är det som både då och nu måste förklara sig? – Jo, Nicaragua!

Lisa Hanson från Svalorna var informatörsvolontär i Nicaragua 2006-7 och därmed den paneldeltagare som senast arbetat i Nicaragua. Hon fick frågan om nostalgin stod henne upp i halsen:

– Nej, jag kände mig snarare avundsjuk för att jag inte fick vara med. Revolutionen i Nicaragua är på sina håll extremt levande än idag – och den är ofta romantiserad. Även om demokratin i Nicaragua har sina brister så är det valfusk som genomfördes i kommunalvalen hösten 2008 inte den enda mätaren på situationen i landet. Det finns ett starkt civilt samhälle som har bidragit till att bygga landet. Resultat från bistånd är mycket svårt att mäta, men både på individnivå och organisationsnivå ser jag många resultat. 

Eivor Halkjaer funderade på om Sverige hade kunnat agera annorlunda: 

– Vi var en viktig givare, men jag tror inte vi hade kunnat få Nicaraguas historia att bli en annan. Vi är aktörer, men vi avgör inte historien. Efterklokhet är viktigt och lärdomar med, men det är inte samma sak som att säga: ”Hur kunde vi vara så dumma?!”. Alla gjorde sitt bästa och Sverige har lämnat spår som kommer att finnas länge. 

Björn Lindh höll med och konstaterade att biståndet under 80-talets senare hälft framför allt syftade till att Nicaraguas folk kunde överleva i väntan på en politisk lösning på konflikten.

– Annars hade landet imploderat och det hade varit förfärligt. Det behövde skydd från USA:s president.

Michael Frühling, som var första ambassadsekreterare på svenska ambassaden i Nicaragua 1983-87 och därefter även varit ambassadråd i Guatemala och ambassadör på Kuba, berättade om uppståndelsen kring det besök som statsminister Olof Palme gjorde 1984. Palmes öppna förhållningssätt och att han förde ivriga diskussioner med alla, oavsett deras status, förbryllade sandinisterna. Detta speglade ett problem inom den sandinistiska rörelsen menade Michael Frühling:

– Sandinisterna lyckades delvis demokratisera Nicaragua, men de lyckades inte demokratisera sin egen rörelse. Tendenser, snarlika de som man som gerillarörelse försökte bekämpa i det nicaraguanska samhället, åt sig istället in i det egna partiet. Idag har man nått ”full circle” och det är den djupare tragiken. 

Björn Lindh höll med om att den utveckling sandinisterna gått igenom är oerhört tragisk:

– Det finns bara två-tre kvar av de gamla ledarna, alla andra har uteslutits. Det ha gått så långt att sandinisterna bara är maktspelare. 

Agneta Liljestam, som bland annat arbetat i Nicaragua för UBV, menade att en förklaring till den bristande interna demokratiprocessen i sandiniströrelsen kan vara att man kom till makten i en revolution. Hon jämförde med den före detta gerillarörelsen FMLN i El Salvador som inte kom till makten på det sättet, utan blev tvingad in i ett parlamentariskt system och till slut segrade i ett demokratiskt val.

– De var tvungna att omorganisera sitt parti. Det har sandinisterna inte behövt göra och därför blev det ingen demokratisering.

Frilansjournalisten Erik Halkjaer, som nyligen återvänt från en reportageresa till Nicaragua, berättade att den helt igenom negativa bild av sandinisternas Nicaragua, som även han haft innan avresan, inte stämde med de intryck han fick på plats. 

– Det var sandinistbashing, men bilden kom på skam. Jag träffade småbönder från bonderörelsen UNAG som var lyriska över sandinistregeringen. Regeringen betalar dubbla världsmarknadspriset för deras bönor, de har byggt vägar till byarna och de kommer och hämtar varorna så att bönderna inte behöver åka till marknaden. Grödorna säljer de till Venezuela. De flesta inom det civila samhället och oppositionen gav sandinisterna credit för utbildning och hälsovård, även om den ekonomiska krisen skapat stora brister.

Ett av de första svenska stöden till Nicaragua var till den alfabetiseringskampanj som inleddes 1980 med målet att alla skulle lära sig läsa. Många har ifrågasätt vad som hänt på utbildningsområdet de senaste decennierna, men sommaren 2009 deklarerade UNICEF:s representant i landet att analfabetismen i praktiken var utrotad i Nicaragua.

Ett av de första besluten efter sandinisternas seger i valet 2006 var också att grundskoleutbildningen skulle vara gratis. Innan dess hade många barn kunde inte gå i skolan för att de var tvungna att betala för uniformer och skolmaterial. Men 2006 antogs också Latinamerikas strängaste antiabortlag i Nicaragua. Lagen drevs genom en allians mellan den katolska kyrkan och sandinistpartiet som ett sätt att säkra röster inför valet. Lisa Hanson har dock goda förhoppningar om att den kommer att avskaffas igen:

– Det blev en mycket snabb och stark reaktion från kvinnorättsorganisationerna. Det imponerande att se att det fanns en så stark beredskap och kunskap hos dem.

Sandinisterna tog illa vid sig av den internationella kritiken både om abortlagstiftningen och om valfusket i kommunalvalet 2008. Sveriges sista ambassadör i Nicaragua, Eva Zetterberg, engagerade sig starkt mot abortlagen, hon uttalade sig ofta i media och satt som enda ambassadör och lyssnade i parlamentet när lagen antogs. Det var bland annat av det skälet som sandinisterna gjorde henne och Sverige till en syndabock när EU senare fryste budgetstödet och Sverige sitt sektorstöd på grund av valfusket. Helena Reuterswärd, som idag är handläggare på Sida, arbetade på den svenska ambassaden i Nicaragua när abortlagstiftningen ändrades:

– Vi gjorde starka politiska markeringar. Vi drev frågan i EU-kretsen och gentemot andra givarländer, vi stödde de grupper inom det civila samhället som engagerade sig i frågan. Sverige har också gett ett omfattande stöd till ett regionalt program för sexuell och reproduktiv hälsa – ett unikt program som nu läggs ner. Mycket annat gjordes också i det tysta. Allt detta innovativa arbete behöver dokumenteras. Det är en viktig erfarenhet att föra vidare, menade Helena Reuterswärd.

Eivor Halkjaer hoppades att projektet Exit Nicaragua skulle ska föra vidare erfarenheter från program och verksamheter som har ett bredare intresse i andra samarbetsländer. Till detta hör, menade hon bland annat forsknings- och polissamarbetet. Det är till exempel ett faktum att våldsnivån i Nicaragua är oerhört mycket lägre än den i de flesta andra centralamerikanska länder – i Managua behöver ingen åka ”bepansrad” bil. Ett annat bra exempel är kultursamarbetet som fortsätter, trots att biståndsfinansieringen upphört.

– Det finns viktiga lärdomar i biståndet i Latinamerika, det är tragiskt om de inte tas till vara, summerade Eivor Halkjaer.

Lisa Hanson avslutade med att påpeka att även om det bilaterala biståndssamarbetet med Nicaragua nu fasas ut så stannar flera organisationer kvar – och samarbetet med Nicaragua fortsätter med dem. Hon rekommenderade också den nyutkomna romanen ”De modlösa”, av Johan Lapidus. Boken har precis kommit ut och utspelar sig bland svenska biståndsarbetare i Nicaragua.

Text: Anki Wood/Global Reporting

På webbsidan exitonicaragua.net samlas dokument, fakta och personliga berättelser om utvecklingssamarbetet mellan Sverige och Nicaragua.