Casuela de Fidel, som ungefär kan översättas Fidels gryta, var namnet på en av de maträtter moderatorn David Isaksson åt på sin senaste latinamerikanska resa. Dock inte i Havanna utan i Cartagena. Att Kuba är bra på nation branding har väl knappast undgått någon. Hur många kubanska barer i Europas storstäder som serverar välblandade mojitos eller daiquiris går inte att räkna.

I den panel som skulle diskutera myten Kuba satt Thomas Gustafsson, journalist och författare till den nyutkomna boken Kuba, Daniel Marquez, VD för PR- och konsultföretaget Grandvista samt Martinez Hernat, jurist från Havanna.

Thomas Gustafsson var den ende svenske journalist som befann sig på Kuba då Castro var döende och världen frågade sig: ”Vad händer sedan?” Förhoppningsvis drabbas inte Kuba av samma politiska utveckling som andra latinamerikanska länder då auktoritära regimer föll samman där, menade Thomas Gustafsson. Han trodde att Kuba kommer att följa det kinesiska exemplet och börja med att reformera ekonomin. Därefter kommer man eventuellt att öppna för politiska reformer, kanske med hjälp av demokratirörelsen.

Trots att Castro är på väg att dö är varumärket Kuba med sina  romdrinkar, gamla amerikanare och salsarytmer starkare än någonsin, på ett sätt som bara kan jämföras med USA. Varför dras så många reklamfilmare och fotografer till ön för att göra musikvideor eller modereportage?

Hemligheten, trodde Thomas Gustafsson, är  den multietniska blandningen av Spanien, Latinamerika och Karibien i ett och samma land.

”Kubanerna har inte behövt göra så mycket för att marknadsföra sig,  Kuba är redan ett starkt varumärke i sig, menade Daniel Marquez. För de flesta lever Kuba fortfarande kvar i 50-talet. När jag möter människor här i Sverige säger de alltid att de måste åka dit innan Castro dör, för sen blir allt förändrat. Alla turister gillar den slitna, charmiga stilen men det är inte lika charmigt att leva där.”

Han  menade att myten om Kuba är en romantiserad bild som bygger på genrer som musik och dans. ”Se på Compay Segundo, fortsatte han. Där gjorde Ry Cooder ett superbra pr-jobb. Han förstod hur mycket pengar han kunde tjäna på detta.” Erik Jennische, från folkpartiets biståndsorgan SILC, uppmanade publiken att åka till Kuba och ha roligt, men att samtidigt ta ansvar genom att också ta kontakt med de människor som arbetar inom demokratirörelsen. ”Det paradoxala är att den nuvarande kommunistiska regimen bygger sitt varumärke på Batistas diktatur på 50-talet, konstaterade han. Den ena diktatorn säljer den andra”.

Carlos Decker, också i publiken, hade en mer freudiansk tolkning om Latinamerika med pappa USA och den frånvarande mamman Kuba, som inte är så snäll och kärleksfull som man först trodde. Alexis Ganza, själv exilkuban och demokratianhängare la till: ”I så fall skulle jag beskriva  mamman Kuba som en transvestit. Men när ska vi  börja prata om viktiga saker här ikväll, som de över 300 samvetsfångar som finns på ön?” Thomas Gustafsson avrundade debatten med att myten Kuba inte skulle finnas om den inte byggde på politik och revolutionen med ikoner som Che Guevara. ”Men Kuba är i och för sig en myt oavsett om man är revolutionsromantiker eller tycker att Castro är en skurk.”

Agneta Larsson/Global Reporting