Debatt på Global Bar
Datum: 26 januari
Medverkande: Svante Weyler, förläggare Norstedts, aktuell med boken ”Ett hus i Ngouedi”, Carin Norberg, ny chef för Nordiska Afrikainstitutet och Michel Kimpele, medarbetare på Global Reporting och som på 30 år inte satt sin fot i hemlandet vid Kongofloden.
Kongo, den afrikanska myten och västvärldens skuld
Varför fungerar ingenting i Afrika? Varför är den mörka kontinenten ett evigt kaos och elände? Kan vi skylla på politiska strukturer, kolonialism eller korruption? Det var några av frågorna som diskuterades på årets första Global Bar. Och att myten om Afrika fascinerar visade inte minst det rekordstora antalet besökare.
Svante Weyler, förläggare på Norstedts, inledde med att läsa ett stycke ur sin nyutkomna bok ”Ett hus i Ngouedi”. I byn, som ligger i Kongo-Brazzaville, delade han invånarnas vardag under en månad. Han följde barnen i skolarbetet, besökte marknaden och gick i kyrkan.
– Min tanke var helt enkelt att försöka förstå livet i byn utan att läsa in mig via böcker. Skulle mitt huvud och mina ögon fungera i en främmande miljö?
Under sitt första besök i Ngouedi träffar Svante Weyler ett par som har storslagna planer med sin fiskeodling. Äntligen någon som inte bara överlever utan försöker bygga nåt mer beständigt, konstaterar han. När han åker ner igen ett och ett halvt år senare är han beredd att investera i fiskeodlingen, men då har planerna gått i kras. Det visar sig att det finns för mycket kalk i vattnet och att det är förenat med alltför stora risker att äta den odlade fisken. Weyler bestämmer sig för att investera i det unga parets hus istället.
– Men jag var tveksam, erkände han. Fortsatte jag bara i samma tradition som missionärer och andra västerlänningar genom att lämna ett bidrag? Men paret fick sitt hus och jag fick en by och en historia att berätta.
Svante Weyler konstaterar att det var två saker han särskilt uppmärksammade under sin vistelse i byn. Det ena var vidskepelsen och alla irrationella faktorer och tankar som styrde människornas handlingar varje dag. Det andra var det konservativa familjemönstret. Ingen värld kan vara sämre än vår västerländskt kapitalistiska på att möta och förstå det här, menade han.
Frågan om varför ingenting fungerar i Afrika gick vidare till Michel Kimpele, journalist på Global Reporting. Han arbetade som nyhetsankare i Kongo-Kinshasa innan han blev politisk flykting.
– Mina myter om Afrika sammanfaller inte med era, förklarade han. Ni kan inte kräva av mig att jag är opartisk. Enligt mig har européerna en stor del i våra problem. Ni kom för att utnyttja våra rikedomar. Nu används våra naturtillgångar i Europa, själva har vi inga industrier.
Om européerna inte delat upp kontinenten Afrika mellan sig med hjälp av linjal hade Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa varit samma land, konstaterade Michel Kimpele. Denna uppdelning förstärkte stam-mentaliteten. Det i sin tur ledde till att man enbart litade på personer ur sin egen stam, vilket spädde på nepotismen och korruptionen.
– Vi behöver inte mer bistånd, vi behöver rättvisa och solidaritet, menade Michel Kempele. Det kan tyckas naivt, men Europa har stulit så mycket att ni borde ge det tillbaka och skriva av våra skulder.
Carin Norberg, nytillträdd chef för Nordiska Afrikainstitutet, menade att man framför allt borde satsa på lokal forskning i Afrika och forskningsutbyten mellan de nordiska och afrikanska länderna. Det är ett sätt att motverka eländesbilden av den afrikanska kontinenten, menade hon.
– Alltfler tänker i samma banor, bland annat Världsbanken. Det har lett till att afrikanska forskare är oroliga för att de ska bli alltför styrda och inte tillräckligt fritt ska kunna välja forskningsämnen.
Carin Norberg berättade också om sitt besök i Kongo-Kinshasa 1997 då Kabila just tagit över makten. Hon ingick då i en Sidadelegation och på samma hotell bodde medlemmar ur en FN-delegation och en delegation med affärsmän, där bland andra Adolf Lundin ingick.
– Vilken delegation tror ni Kabila ägnade mest tid åt, undrade Carin Norberg och svarade själv:
– Den som Adolf Lundin ingick i.
Men var det inte bra att Kongo fick igång sin ekonomi och inte bara litade på att få bistånd, undrade moderatorn David Isaksson provokativt.
– Jag tror knappast Adolf Lundin tänkte på sunda marknadskrafter, konstaterade Carin Norberg. Under vilka förutsättningar skulle dessa mineraler utvinnas och vem skulle ta del av inkomsterna?
I diskussionen efteråt menade Svante Weyler att det ibland varit otroligt deprimerande att diskutera framtiden i byn Ngouedi. Många hade inga framtidsplaner alls och ville bara åka därifrån. Och de som fick chansen kom sällan tillbaka. Carin Norberg konstaterade att på många utbildningar i Ghana är redan så många som 70 procent av studenterna redan rekryterade till arbeten i länder som Kanada eller Storbritannien. Mer inhemsk forskning skulle få flera att stanna kvar i de afrikanska länderna, trodde hon.
Några av åhörarna kommenterade också Svante Weylers vistelse i byn Ngouedi. Sättet att arbeta påminde om de antropologer och författare som betraktat Afrika som ett objekt, menade någon i publiken, Andra undrade hur Svante Weyler tänkte återgälda sina besök i byn. Skulle invånarna få del av vinsten från bokförsäljningen, eller skulle de kanske komma till Sverige? Det fanns också en fara i att dra slutsatser från en enda by och låta detta gälla hela Afrika, påpekade en av besökarna.
– Jag har investerat en del i byn genom husbygget, svarade Svante Weyler som också menade att ingen av byborna uttryckt någon önskan om att få komma till Sverige.
– Och jag är möjligtvis naiv, men inte så korkad att jag tror att det jag upplevt i en by omfattar hela Afrika. Boken handlar om den kongolesiska verkligheten.