Att förhandla med djävulen

Wed, 15 Feb 2012 16:43:22 +0000

Referat

Topbild:

palestina_all_uses_msf44627.jpg

Det humanitära dilemmat

Datum:

9 februari 2012

Huvudtema:

Civila samhället

Nyckelord:

Läkare utan gränser

Medverkande:

Bengt Nilsson, journalist och författare med mångårig erfarenhet från Afrika.
Maria Eriksson Baaz, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Institutionen för Globala Studier, Göteborgs universitet och Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala.
Johan Mast, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser.

Det internationella humanitära arbetet har en gloria av hjältemod över sig. Men i praktiken tvingas många hjälporganisationer att förhandla med förövare och kriminella för att nå de människor som är i störst behov av hjälp. Hur långt kan hjälporganisationer kompromissa med sina principer utan att förlora själ och hjärta? Om detta humanitära dilemma handlade årets första Global Bar, den 9 februari.

En utgångspunkt för diskussionen var boken ”Humanitarian Negotiations Revealed” från 2011 som orsakat intern debatt inom Médecins Sans Frontières MSF. Boken handlar om vilka dilemman och svårigheter som möter MSF och andra hjälporganisationer på plats i konflikthärdar och katastrofområden.

Global Bars samtalsledare var David Isaksson. Han började med att fråga Bengt Nilsson, journalist och författare med mångårig erfarenhet från Afrika: vad är det för människor som du möter inom humanitära hjälporganisationer under dina resor?

– Jag har tappat en del illusioner och om jag någon gång hade illusioner om att det svävar hjälteglorior över hjälparbetarnas huvuden har de försvunnit. Men jag är glad att jag inte längre tror att det ska vara några övermänniskor som jobbar med bistånd. Det är hårt arbetande människor och de tuffaste är mest framgångsrika.

– Jag uppskattar organisationen MSF. De går emot strömmen, tar egna initiativ och avbryter sitt arbete när de inte kommer vidare i konfliktområden. Det är få organisationer som har någon exitstrategi. Många NGOs ger sig in för att göra nytta men vet inte hur de ska dra sig ur när de inte kommer vidare och råkar ut för påtryckningar.

– Finns det något exempel på när NGOs borde ha lämnat en hjälpaktion? frågade David Isaksson.

– Södra Sudan är ett utmärkt exempel.

FN drev en hjälpoperation, Operation Lifeline Sudan, och den lilla byn Lokichoggio i norra Kenya var knytpunkt för organisationer som var inblandade i det humanitära arbetet i området. I operationen ingick också ett antal frivilligorganisationer, bland annat Rädda Barnen.

– Det gick mycket svenska skattepengar till denna operation. FN matbombade men försökte inte hitta en politisk lösning. FN och NGOs hade fastnat i en situation som de inte kunde hantera. Det är viktigt att NGOs visar kurage i en sådan situation och kräver att man måste hitta en politisk lösning. MSF och några andra NGOs drog sig ur hjälpaktionen på grund av mygel och försnillande av nödhjälp men de flesta andra stannade kvar.

David Isaksson frågade Bengt Nilsson: existerar neutrala humanitära organisationer?

– Det humanitära imperativet ”plikten att hjälpa” låter fint men verkligheten ser annorlunda ut i fält. Även de som utför arbetet ser annorlunda ut. Jag har träffat många operativa chefer i fält och de mest framgångsrika brukar kallas ”Relief cowboys”. I Lokichoggio stack förutom MSF även Norska Folkhjälpen ut. Under inbördeskriget i södra Sudan var den Norska Folkhjälpen öppen med att de stod på SPLA–gerillans sida, till skillnad från andra hjälporganisationer. Skattebetalarna bör få känna till vad de egentligen stödjer.

– Hur ser du på biståndet till Afghanistan? frågade David Isaksson.

– Det är bestickande att det svenska biståndet till Afghanistan har ökat så mycket efter 9/11. Det är alldeles uppenbart att det är en del av USA:s krigsföring, sade Bengt Nilsson.

Maria Eriksson Baaz är docent i freds– och utvecklingsforskning vid Institutionen för Globala Studier vid Göteborgs universitet och Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Hon tyckte att boken ”Humanitarian Negotiations Revealed” är viktig eftersom den tar upp NGOs dilemman och problematiserar möjligheten med neutralitet och opartiskhet. Men det saknas något i boken:

– Det finns ingen självkritik mot MSF. Boken befäster bilden av organisationen som god, vilket blir en del av deras marknadsföring. MSF har trots allt egenintressen. Den vill ha fler andelar på den humanitära marknaden. Viljan att få resurser skapar en motvilja att dra sig ur humanitära aktioner. Systemet är uppbyggt på ett sätt som gör att humanitära organisationer går för långt i sina förhandlingar. Intressant att lyfta upp vore organisationers egenintressen och hur NGOs motarbetar varandra i fält.

– I Kongo håller sig hjälparbetare till den östra delen av landet, trots att andra delar av landet är betydligt mer drabbade. Orsaken är att journalisterna finns i östra Kongo och hjälporganisationerna får uppmärksamhet där.

Johan Mast är generalsekreterare för Läkare Utan Gränser. Han ansåg att boken visar att oberoende är det som gör att MSF når fram till nöddrabbade:

– När vi förhandlar med lokala ledare i Darfur, Sydsudan eller Afghanistan lyfter vi fram att våra resurser inte kommer från en stat utan att det är privata pengar. Då vet de att vi är en någorlunda oberoende organisation.

Johan Mast lyfter fram att de humanitära principerna är oerhört viktiga. Till skillnad från Bengt Nilsson tycker han att det var negativt att Norsk Folkhjälp öppet stödde SPLA–gerillan under inbördeskriget i Sudan. Det underminerar hela branschen, sade han.

David Isaksson frågade Johan Mast om det är svårare i dag att förhandla sig fram med hjälp av de humanitära principerna:

– Det har blivit svårare sedan George Bush 2001 yttrade orden: ”antingen är ni med oss eller emot oss”. USA använder humanitär hjälp för att vinna befolkningens hjärtan, i ”kriget mot terrorn”. När vi hävdar att vi inte är med amerikanarna tror de oss inte, eftersom vi liknar dem till utseendet.

– Hur påverkar sociala medier det humanitära arbetet. Kan det ibland göra arbetet mer komplicerat? frågade David Isaksson.

– Det blir komplicerat i miljöer som är svåra ur säkerhetssynpunkt. Ett exempel är då två kvinnliga hjälparbetare för MSF kidnappades av beväpnade män i flyktinglägret Dadaab i Kenya nära gränsen mot Somalia, den 13 oktober 2011. Innan vi själva hade hunnit gå ut med informationen twittrade någon i flyktinglägret om det. I vanliga fall brukar vi välja strategin att vara tysta med tanke på att det underlättar förhandlingarna, sade Johan Mast.

– David Isaksson frågade Johan Mast: har MSF handlat fel vid någon förhandling om tillträde?

– Vi skrev på ett avtal med Sri Lankas regering om tystnad i utbyte mot att få tillträde till internflyktingar. Vi stod sida vid sida med Sri Lankas sjukvårdspersonal och gav vård till de människor som landets regering bombat. När man fattar besluten finns inget rätt eller fel men i efterhand ser man att det inte var så smart.

– När MSF kommer till ett konfliktområde finns det alltid någon part som vill att vi ska vara där för deras egen vinning. Vi för med oss resurser, vilket är en verklighet som man får ta med i beräkningen när vi förhandlar om access.

Bengt Nilsson förtydligade att han tror på opartiskhet och neutralitet men ibland går det inte. När en NGO ger sig in i ett konfliktområde som södra Sudan kommer denna NGO bli utnyttjad av någon av de krigande parterna, det är oundvikligt. Det går inte att ge sig in i ett konfliktområde och tro att man kan vara opartisk, påpekade han.

Johan Mast sade att så länge MSF räddar liv och inte bidrar till för mycket våld och missbruk kan organisationen vara kvar i ett konfliktområde. Det är svårt att avgöra var den gränsen går:

– Vi började jobba i fängelset i Misrata i Libyen i augusti 2011, där Khadaffianhängare torterades. Snart märkte vi att de fick nya skador när vi gett dem vård. Vi slutade att ge vård tills tortyr skulle upphöra på fängelset.

Maria Eriksson Baaz anser att Johan Masts resonemang: ”att inte bidra till för mycket våld” låter extremt kortsiktigt. MSF borde ha en långsiktig konfliktanalys, menar hon.

Det är den vite läkaren och sjuksköterskan som är i fokus som hjälparbetare i boken, säger Maria Eriksson Baaz. Var finns rösterna från de lokalt och nationellt anställda som gör 90 procent av MSF:s arbete? undrade hon.

Johan Mast medger att MSF är en eurocentrisk organisation. Men det har skett förbättringar. MSF firade 40–års jubileum 2011 och bildade i samband med detta en internationell generalförsamling. Det har bildats fyra nya föreningar i Brasilien, östra Afrika, Latinamerika och Sydafrika:

– Det är inte enbart européer som jobbar för MSF längre. Tidigare lokalanställd vårdpersonal börjar jobba internationellt.

Maria Eriksson Baaz ställer frågan till Johan Mast: hur styr era organisationsintressen er verksamhet?

– Det som styr våra intressen är behoven i fält. Vi behöver större vårdpersonal och större resurser. Däremot tar vi inte emot pengar från vapenindustrin, den farmaceutiska industrin eller gruvindustrin vars värderingar strider emot våra grundläggande värderingar.

David Isaksson ställde frågan till Johan Mast: vilka konfliktområden är svåra att verka i för er just nu?

– Pakistan och Afghanistan är problematiska länder. En annan fråga är hur länge vi ska vara kvar i Somalia. Det blir allt svårare för oss att jobba i landet. I Libyen och Syrien sker just nu övergrepp på vårdpersonal och patienter.

Till skillnad från Maria Eriksson Baaz ansåg inte Johan Mast att det är nödvändigt att ge sig in i långsiktig konfliktanalys.

– Om vi hade gått in på den banan hade vi inte kommit så långt som vi har gjort i vårt arbete. Vi behöver vara snabba och reflektera. Det är en svår balansgång. Vi kan inte jobba när vi dagligen utsätts för våld och övergrepp. Gränsen för att vi inte längre kan utföra vårt arbete i Somalia har nästan nåtts. Trots att vi är Läkare utan gränser finns det en gräns.

– MSF jobbar enbart med symptomlindring. Vi är inte de som kan stoppa slaget. Ingen kan förutse vad som kommer att hända i en konflikt men vi kan få information från dem som reflekterar mer än oss.

– Färre aktörer ger i dag vård till nöddrabbade människor och västregeringar ger inte så mycket pengar till dessa aktörer. Fler aktörer som ger vård vore bra, sade Johan Mast.

Välgörenhet? Ja, tack!

Susanna Wasielewski Ahlfors — Tue, 13 Dec 2011 09:16:24 +0000

Referat

Topbild:

global_bar_valgorenhet_webb2.jpg

global_bar_valgorenhet_webb.jpg

Datum:

8 december 2011

Huvudtema:

Internationellt

Nyckelord:

Välgörenhet

Nyckelord:

världen

Medverkande:

Finn Norgren, generalsekreterare för Radiohjälpen
Louise Gauffin, marknads- och insamlingschef för Rädda Barnen
Lars Svedberg, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndal Högskola

För tjugo år sedan hette det solidaritet. Nu har ordet välgörenhet gjort comeback i det svenska språket. Om semantik och ett möjligt paradigmskifte handlade årets sista Global Bar.

Att ordet välgörenhet är på väg tillbaka märks tydligt vid en enkel sökning på webben: Den som köper GodEl är med och ger bort miljoner till välgörenhet, hundvänner kan beställa en kalender och göra en god gärning och den som köper julklappar på nätet kan samtidigt köpa sig ett gott samvete genom att bidra till välgörenhet.

Global Bars samtalsledare var som vanligt David Isaksson och han började med att fråga Radiohjälpens generalsekreterare Finn Norgren: använder ni ordet välgörenhet i er verksamhet?

– Nej, vi använder ordet solidaritet. Radiohjälpen är ju en plattform för att samla in pengar till olika goda ändamål. Men det är viktigt att kräva att staten tar sitt ansvar, vårt bistånd ska vara ett komplement till det ansvaret.

– Det är en hård konkurrens om pengarna idag, fortsatte Finn Norgren. Jag kan inte gå över ett torg en lördag utan att få tre bössor uppkörda under näsan. Det vi är oroliga för är att den traditionella fotrörelsen körs över av marknadsföring, när konkurrensen hårdnar.

Louise Gauffin, marknads- och insamlingschef på Rädda Barnen ville inte heller använda det laddade ordet.

– Vi har till och med haft en kampanj där vi lovat att våra pengar inte går till välgörenhet. Vår grundfilosofi bygger på att barn inte ska vara beroende av välgörenhet för att få sina rättigheter tillgodosedda – det är deras rätt att gå i skolan eller får en trygg uppväxt.

Men tv-galor som Världens barn med ståuppkomiker och vinna Volvo-bilar – det känns för mig mer som välgörenhet än solidaritet, kontrade David Isaksson.

– Vi gör ett sådant event en gång per år, svarade Finn Norgren. Under två veckor har vi intensiva tv-program, sett till ett helt års arbete.

Postkodlotteriet är en av de stora aktörerna som i dag väljer att använda ordet välgörenhet i sin kommunikation. Trots att Rädda Barnen får del av dess intäkter ser inte Louise Gauffin någon risk för att Postkodlotteriets kommunikation skulle påverka Rädda Barnens verksamhet:

– Vi känner oss trygga när vi talar om Rädda barnens egna frågor, även om vi samarbetar med Postkodlotteriet. Vi vill vara inkluderande – om fler i samhället vill göra gott och ge bidrag så ska vi inte fördöma dem, oavsett om orsaken är dåligt samvete eller sann solidaritet. För oss är det viktigaste att ha en långsiktig ekonomisk trygghet för att kunna arbeta med att tillgodose barnens rättigheter. Men att många partnerföretag väljer att kommunicera välgörenhet utåt, det är säkert ett sätt för dem att tillgodose ett behov som finns där ute.

Lars Svedberg, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndals Högskola var långt mer kritisk till välgörenhetens återkomst.

– Det grundläggande med välgörenhet är inte att de är onda, utan att det är avpolitiserande, att man går från att se på strukturerna till att se på den individuella människan. Jag tycker det är märkligt att höra att Rädda Barnens pengar inte går till välgörenhet, men ändå deltar man i den mentalitetsförändring som pågår i Sverige nu med exempelvis Postkodlotteriet. Om ändå alla frivilligorganisationer enade sig och sa till Postkodslotteriets VD att han inte får skriva som han gör på hemsidan… men nej, de låter det ske.

– Postkodlotteriet var inbjudet att delta här ikväll, men de tackade nej, tillade David Isaksson och konstaterade dessutom att företagets VD är den högst betalda i hela svenska biståndsbranschen.

En av barens åhörare var Ecpats generalsekreterare. Hon berättade att organisationen först tackat nej till att bli förmånstagare till Postkodlotteriet, eftersom de inte vill vara med i verksamheter som arbetar med välgörenhet – det skulle vara som att backa bandet.

– Vi är med i dag, efter att först ha försökt ändra kontraktet. Men vi har tagit upp frågan med andra ideella organisationer om att få Postkodlotteriet att inte använda ordet välgörenhet, och jag ser gärna att vi som är här kan fortsätta den diskussionen efter debatten ikväll.

Diskussionen om välgörenhet engagerade publiken. Sven Hässle, styrelseledamot i Plan talade om frivilligorganisationernas förändrade roll:

– Det handlar i grunden om ett kontrakt mellan individen och staten. På 40-talet när staten inte räckte till så agerade frivilligorganisationerna whistleblowers. Men i dag har staten blivit en fiende och marknaden har tagit över mer.

– Marknaden är inget fult ord i sig, tyckte Finn Norgren. Men det viktiga är att motivera sin existens och här saknar jag de filosofiska frågorna: Vårt mål ska ju inte vara att växa som organisation, utan tvärtom att försöka avveckla oss, när det inte längre finns behov för oss.

– Jag kom själv in från näringslivet till Rädda Barnen för några år sen, fortsatte Louise Gauffin. Kommer man utifrån har man ödmjukheten för att detta inte är så enkla frågor att kommunicera. Det stora bruset i media gör det svårt att nå ut med sitt budskap, det är därför Posten väljer att kalla sitt frimärke för välgörenhetsfrimärke.*

Louise Gauffin underströk också vikten av att kunna arbeta långsiktigt, både med direkthjälp och med påverkansarbete för barnens rättigheter:

– Jag är så tacksam och glad att det varit en sådan tillväxt med mer pengar, för det gör att vi kan göra så mycket mer.

Lars Svedberg tyckte däremot inte att man kan acceptera ett ändrat språkbruk bara för att det gagnar en god sak:

– Välgörenhet i sig behöver inte vara fel, men det är inte en slump att ordet återkommer i takt med att samhällsklyftorna i samhället ökar, de kopplingarna är intressanta att se på. Och det är onekligen så att de som ger pengar påverkar vad man säger eller inte säger. Välgörenhetsgalor är den moderna tidens avlatsbrev, och för mig som medborgare är det inte helt tilltalande.

*Välgörenhetsfrimärket ger i år en krona per sålt frimärke till Rädda Barnen.

Nu finns det dessutom en kort filmsnutt från baren.

Palestinadebatt väckte intresse och engagemang

Agneta Carleson — Thu, 29 Sep 2011 09:05:59 +0000

Referat

Topbild:

palestina.jpg

Datum:

21 september 2011

Medverkande:

Anita Brodén, riksdagsledamot (FP)
Carin Jämtin, partisekretarare och tidigare biståndsminister (S)
Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt

Höstens andra Global bar med rubriken Palestina+FN=sant? avhandlade i första hand Palestinas aktuella FN-ansökan, men även länder som Taiwan, Kosovo och Sydsudan som inte har eller nyligen har fått “statsstatus” fanns med på ett hörn.

Tre debattörer fanns på plats: Anita Brodén, riksdagsledamot (FP), Carin Jämtin, partisekreterare och tidigare biståndsminister (S) samt Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt.

Samtalet leddes som vanligt av Global Reportings VD David Isaksson, som började med att fråga Anita Brodén hur det kom sig att hon avvek så kraftigt från den officiella Folkpartilinjen när det gäller Palestina. Anita Brodén är mycket engagerad i Palestinafrågan och anser att Folkpartiet borde verka för att FN erkänner Palestina som en självständig stat. Hon har varit med och startat Riksdagens tvärpolitiska Israel-Palestina nätverk, som bland annat kritiserat Israel för övervåld i samband med attacken mot Ship to Gaza-konvojen förra året.

– Folkpartiet förknippar man ju med en rabiat antipalestinsk inställning, men den delar inte du, inledde David Isaksson.

– Nej, fullt så illa är det inte, menade Anita Brodén, och framhöll att Folkpartiets Mellanösternprogram innehåller krav på att bosättningarna ska bort och stöd för en tvåstatslösning.

– Däremot finns det enskilda partiföreträdare som har ganska speciella åsikter i detta ämne, och jag beklagar det. Jag gick med i Folkpartiet just på grund av deras internationella engagemang, och det borde omfatta även palestiniernas rättigheter.

För hennes egen del var det en resa till Palestina med Diakonia för nio år sedan som gjorde att hon totalt omprövade sin inställning i Israel-Palestinakonflikten.

– Då föll fjällen från mina ögon! Jag blev helt chockad av vad jag såg.

– Är det svårt att sticka ut i den här frågan, undrade David Isaksson, och Anita Brodén svarade med hetta:

– Det beror på hur man väger saker och ting… jag bor ju i en demokrati där jag kan uttrycka min mening. Då väger de problem som jag kan uppleva på grund av min inställning i den här frågan fjäderlätt mot den blytyngd som palestinier och andra som lever under förtryck och ockupation känner.

Att palestinierna har vänt sig till FN hade hon full förståelse för, ”det är ju ingen fredsprocess på gång”.

– Däremot tror jag inte att de kommer att bli fullvärdiga medlemmar nu, utan uppnå så kallad Vatikanstatus. Det är trots allt ett steg på vägen. Palestinas status höjs rejält, och de får tillgång till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

Ett FN-medlemskap i någon form ska naturligtvis paras med andra fredsansträngningar, underströk hon. Men medlemskapet behövs för att ge Palestina nödvändiga förhandlingsmuskler.

– Israel och Palestina är ju inte två likvärdiga parter, utan mer som David och Goliat.

Första frågan till Ove Bring gällde vad en egen stat innebär rent statsrättsligt och när en stat kan anses vara mogen för ett erkännande. Han konstaterade att det finns tre nödvändiga kriterier:

– Det ska finnas ett avgränsat territorium samt ett folk som bor där - inte bara pingviner, till exempel. När det gäller Palestina är de här två kraven uppfyllda. Det tredje kriteriet är effektiv regeringskontroll, och det kan inte sägas vara uppfyllt. Men det finns en undantagsregel som tillämpades för Kroatien och även bör användas här, förklarade professorn.

– Om den bristande regeringskontrollen beror på att en annan stat beter sig folkrättsstridigt, då är det inte ett giltigt skäl att förhindra en statsbildning. Man säger att there shall be no fruits of occupation, alltså att ett land som ockuperar inte ska ha några fördelar av det.

– Folkrätten verkar vara ett dragspel som kan användas lite hur som helst, kommenterade David Isaksson.

– Den självständiga republiken Nagorno Karabach, till exempel, uppfyller alla de tre kraven du nämnde, men det finns inte på kartan att de ska bli erkända. Ett annat exempel är Kosovo som Spanien inte erkänner på grund av oro för vad som då skulle hända med Baskien. Och Taiwan tuffar på utan erkännande som stat och klarar sig bra ändå. I Sverige och andra länder är vi glada att det är så, vi vill kunna handla med stora Kina utan problem. Det finns en viss nyckfullhet här.

– Att man uppfyller de tre kriterierna är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att bli erkänd som stat, förklarade Ove Bring. Länder kan alltså lägga till kriterier som de anser nödvändiga. EU, till exempel, kräver att det finns en process mot demokrati och system för att hantera de mänskliga rättigheterna.

Hans förstahandstips om utvecklingen i Palestina framöver var att palestinierna efter att USA lagt in sitt veto i säkerhetsrådet försöker få så kallad Non member status via generalförsamlingen. Men inte heller med ett sådant medlemskap följer det som palestinierna hoppas mest på, nämligen möjlighet att dra Israel inför den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, i Haag, förklarade Ove Bring.

En sådan ansökan ska godkännas av de stater som är representerade i ICC, och det finns skäl att tro att de kommer att rösta helt annorlunda än generalförsamlingen.

Så var det dags för frågor till Carin Jämtin, nyligen hemkommen från östra Jerusalem där hon deltagit i ett seminarium som var Socialdemokraternas avskedspresent till den tidigare partiledaren Mona Sahlin. De stora demonstrationerna i Israel med hundratusentals deltagare pågick samtidigt som hon var där. Man kunde ana en underton av missnöje med landets aggressiva Palestinapolitik, menade hon.

I sak handlade protesterna om de omfattande sociala nedskärningar som drabbat många israeler. Men det fanns också röster som frågade varför man bygger påkostade bosättningar på Västbanken i stället för bostäder i Haifa och andra israeliska städer.

Liksom de två övriga paneldeltagarna trodde Carin Jämtin att Palestinas ansökan om FN-medlemskap kommer att sluta med en non member-status. Men det är i alla fall ett steg på väg, ansåg även hon.

– Även med en sådan lösning kommer palestinierna att kliva ur den här processen med rakare rygg och bättre självförtroende.

– USA:s president Obama som många palestinier hade stora förhoppningar om har ju bara sagt nej, nej, och åter nej i den här processen. Kan han komma ur detta som en vinnare? undrade David Isaksson.

– Han är trots allt den förste amerikanske presidenten som har stött kravet om en palestinsk stat, underströk Ove Bring.

– Han kanske också har en plan B med olika krav, det ska bli mycket intressant att följa den fotsatta utvecklingen.

– Det är oerhört viktigt både för israeler och för palestinier att det internationella samfundet reagerar nu. Palestinierna har lagt fram sitt sista kort, och de måste komma hem med något så att folk inte bryter ihop. Det gäller också för israelerna. Många bland dem är livrädda, de känner inte att de bor inom trygga och säkra gränser och de behöver också ta ett kliv framåt, kommenterade Anita Brodén.

– Varför är det en sådan skillnad i inställning till ett FN-erkännande mellan Sverige och Norge? undrade någon i publiken. Norrmännen säger ju ja till en palestinsk stat.

– Jag tycker att Carl Bildt har varit tydlig med att lyfta fram det palestinska folket. Men visst har vi en försiktig hållning. Min förhoppning är att vi från svenskt håll ska kunna gå ut betydligt tydligare och påverka EU i den här frågan, svarade Anita Brodén.

Carin Jämtin fick frågor om de svenska Socialdemokraternas förhållande till de två socialdemoratiska systerpartierna i Israel: Likud och Meretz. Vad säger man till dem och hur kritiska är de egentligen mot ockupationen?

– Vi har bra diskussioner med våra systerpartier, ansåg hon. Tillsammans med S i Norge har vi genom åren erbjudit en mötesplats för socialdemokrater från Israel och Palestina i den här frågan. Vi tycker inte alltid lika, men vi kan samtala.

En sista publikfråga gällde varför ett FN-erkännande av Palestina måste omgärdas av så många krav samtidigt som pressen på Israel att gå in i fredsförhandlingar är minimal.

– Jag tolkar Israels oerhörda motstånd mot ett erkännande av Palestina som att ett sådant beslut verkligen betyder något, och att man är rädd för det. Det som sker nu kommer att göra skillnad. Palestinierna blir starkare och det är viktigt för fredsförhandlingarna. Det är mycket lättare för två starka parter att förhandla med varandra, menade Carin Jämtin.

– Jag saknar några grupper i den här processen, främst religiösa ledare från alla världens religioner som skulle kunna ge ett konstruktivt stöd. Det behövs också initiativ för att få igång ekonomin och handeln över gränsen. Att människor kan försörja sig själva bidrar till fred, sade Anita Brodén.

David Isaksson avslutade med att konstatera att Israel-Palestinakonflikten har väckt engagemang, ilska och intresse under många år och fortsätter att göra det. Och att ämnet är så speciellt att det inte går att hålla distans.

Inför baren om Palestina fanns ett förslag att vi skulle bjuda på raketost och granatäpplen innan paneldebatten, men det röstades ned av medarbetarna på Global Reporting. Men kanske en dag kan man skämta till och med om Palestina.

Intensiv debatt om Somalia

Susanna Wasielewski Ahlfors — Mon, 29 Aug 2011 10:22:09 +0000

Referat

Topbild:

somalia.jpg

Referat

Datum:

25 augusti 2011

Medverkande:

Ubah Musse, skådespelare och student bosatt i Rinkeby. Kom från Somalia som ensamt flyktingbarn åtta år gammal. Studerar utveckling och internationellt samarbete. En av årets sommarpratare i P1.
Eidarus Adan, Representant för Somaliland i Sverige. Somaliland kämpar för att bli erkänt som en självständig nation. Är civilekonom och bor i Sverige sedan 31 år tillbaka. Är dessutom pappa till riksdagsledamoten Amir Adan.
Claes JB Löfgren, journalist på SVT som rapporterat från en rad oroshärdar genom åren, nu nyss hemkommen från Mogadishu.
Magnus Walan, har jobbat med Afrika i mer än 30 år. Ansvarar för politik- och samhällskontakt för Diakonia, en organisation som varit verksamma i Somalia sedan 1994.

Varför når inte hjälpen fram till Somalias svältande och vilken bild ger media av det splittrade landet? Det var temat för Global bar den 25 augusti inför en fullsatt lokal. Det blev en diskussion som kom att handla om västvärlden och biståndsorganisationernas roll i att hjälpa, vilken bild vi har av Somalia och hur landet ska byggas upp igen.

När Claes JB Löfgren, reporter på SVT, nyligen landade i Mogadishu gjorde han det med Haiti-katastrofen som referensram och förväntade sig att se hjälparbetare överallt. Men han mötte inga flaggor från Läkare utan gränser, Oxfam, Röda korset eller Rädda barnen.

– Där stod åtta studenter från Mogadishus universitet som delade ut vitaminer och näringslösning i paket. Ingen annan var där. Då blev jag arg. Flygplatsen funkar sen flera år, hamnen var öppen - det var bara att leverera, vad var problemet?

Samtalsledaren David Isaksson påpekade att Claes JB Löfgrens TV-reportage fått en del kritiska kommentarer, för att han skulle ha gett en väldigt negativ bild av biståndsindustrin, utifrån sina första intryck på plats. Ska man som reporter vara medveten om det genomslag ens TV-uttalanden får?

– Jag måste ju berätta vad jag ser på plats, svarade Claes JB Löfgren, men mitt syfte är inte att sabba för några organisationer. Problemet är att hjälporganisationerna måste upprätthålla en bild av att hjälpen når fram för att folk ska ge pengar. Men de måste våga berätta om problemen, om varför inte biståndet kommer fram, som att Al-Shabab tar delar av hjälpen.

Magnus Walan från Diakonia påpekade att det finns en annan sida av biståndet, som inte handlar om katastrofhjälp, World Food Programme och matbombning.

– Vi har jobbat i Somalia i 20 år, men inte i Mogadishu utan i Puntland. De har haft samma torka där men vårt förebyggande arbete motverkar svälten. Den bilden bör också komma fram i media – alla miljontals människor som inte svälter på grund av bistånd.

Skådespelaren Ubah Musse är född i Somalia men kom till Sverige som 8-åring. Hon höll inte helt med Magnus Walan utan pratade om all den hjälp som når Somalia utanför biståndet.

– Jag gör ibland ett bättre jobb än organisationerna. Jag skickar pengar varje månad till min mamma som bor i flyktingläger sedan 23 år. Det finns både hjälp som når fram och hjälp som inte gör det.

Bilden av somalier är tudelad, i hemlandet är de offer som behöver hjälp, men när de kommer till Sverige kan bilden förvandlas till snyltande bidragstagare. Hur hanterar man det?

– Jag jobbar nu, så jag betalar tillbaka, skrattade Ubah Musse. Men jag har själv grubblat på detta, ibland kanske man ska stänga av kranen för bistånd och socialbidrag, för att låta människor klara sig själva.

Eidarus Adan är representant i Sverige för Somaliland, den del av norra Somalia som har utropat sig självständigt och väntar på omvärldens erkännande. Somaliland har inte drabbats av svält efter torkan, och det tack vare politisk stabilitet och ett förebyggande arbete. Eidarus Adan bekräftade att den största inkomsten i Somalia är den som skickas från utlandet.

– Min son sa att det är bättre att skicka pengar direkt till folk i Somaliland än genom biståndsorganisationer. Men jag sa att vi behöver skicka en del genom biståndsorganisationerna också så att de kan bli ännu bättre, även om bara 50 procent av hjälpen kommer fram. Många internationella hjälporganisationer är bekväma, de vill inte bråka med Al Shabab, de stannar ett tag i landet, sen åker de ner till kusten i Kenya.

– Somaliland har stabilitet och ekonomisk balans, fortsatte han. Vi vill vara ett exempel för övriga Somalia så att de kan ta efter.

Bilden av det andra Somalia, är media intresserad av att visa upp den? frågade David Isaksson Claes JB Löfgren.

– Vi gjorde faktiskt ett jobb med en kille som hade återvänt till Somalia från Holland för att bygga upp hemlandet. Men det finns ett problem med hjälporganisationerna och deras rädsla för att berätta om de problem de har för att hjälpen ska nå fram. Fast 100 procent av hjälpen kommer faktiskt alltid fram, men de resterande 50 procenten är jäkligt dyra. Det finns en massa matvarulager i Mogadishu som köps upp av bland annat Kuwait. Mitt råd till hjälporganisationer är att berätta om problemen med våld och svårighet att nå fram, att ha öppenhet och transparens.

Ubah Musse ville lyfta fram det stora spelet som råder, med makt och pengar.

– De som vill skicka pengar, de gör det utifrån sina intressen. Det ger status att jobba med flyktingar. Men samtidigt exporterar Sverige vapen till Somalia, sen tar de emot oss som flyktingar när vi behöver fly. Utan vapen skulle de sluta slåss, då skulle de bara ha stenar och kvistar att kasta på varandra.

– Det stora problemet, fortsatte hon, är att de som har makten styr vart pengarna ska hamna, och de skapar konflikter, när en familj får hjälp och inte en annan.

– Men Diakonia jobbar inte med katastrofer om vi inte har en lokal förfrågan, det lokala ägandeskapet är nyckeln, tillade Magnus Walan och berättade om ett lyckat vägprojekt där invånarna bestämde helt om vilka som skulle betala, vara med och jobba och var vägen skulle gå.

– Det är den bästa formen av bistånd, de finansierade det mesta själva.

Publiken i den fullsatta barlokalen hade många frågor att ställa panelen. Om Etiopiens maktspel, biståndets fulla fokusering på korruption, tycka-synd-om-syndromet och vad Sverige kan göra för att hjälpa Somalia att byggas upp igen.

– Vi har tagit upp frågan om återuppbyggande med Sveriges regering, sa Eidarus Adan, för att göra en insats tillsammans med lokala organisationer, men inget har hänt. Det är viktigt att dessa människor här i Sverige får en roll att bidra i sina hemländer. Som man har gjort i Holland och andra länder. Kommer man däremot till Sverige och bara erbjuds bidrag, ja då tar man emot det och gör ingenting, det ligger i människans lata natur.

På frågan om huruvida ett erkännande av Somaliland kan göra att fler delar av landet vill kräva självständighet, svarade Eidarus Adan nej.

– Vår vision är att Somaliland ska vara ett eget land, som bygger på erkända territoriella gränser. Men Puntlands idé om självständighet handlar om att vara en del av en federal stat. Problemet är att den federala regeringen vill bygga sin styrning på klantillhörighet. Hur kan vi bygga en nation på klantillhörighet? Jag har släktingar både i Etiopien och i Kenya. Vi ska leva i samexistens.

– Vi har väldigt djupa strukturella problem i Somalia, fyllde Ubah Musse i. Både Somaliland och Puntland har skadat oss, min mammas vänner blev dödade av andra klaner.

– Men det är viktigt att visa flera bilder av situationen, fortsatte Eidarus Adan. I vissa delar av landet finns stabilitet, aktiva kvinnoorganisationer. Det kommer bort när media bara skildrar krig och elände.

Erik som är journalist och jobbar med biståndsfrågor var en av dem i publiken som ville kommentera medias bild av Somalia och svältkatastrofen:

– Mycket av biståndet i dag handlar om att lokala organisationer arbetar långsiktigt med att bygga upp saker, det rullar på hela tiden och syns inte. Sen kommer katastrofer och då dundrar jeeparna in med flaggor och syns i media. Det känns ju som det gamla biståndet, när den vite mannen åker ner och delar ut saker. Men jag måste fråga dig, Claes JB Löfgren, när du gjorde ditt reportage: du funderade aldrig på att säga något om att ”jag har faktiskt ringt på MSF eller de andra organisationernas dörrar?” Jag saknade den nyansen.

– Jag kan vara lite självkritisk, svarade Claes JB Löfgren. Men det fanns inget som tydde på att de var på plats i Mogadishu. Och Röda korset kom ju med en katastrofvarning i november ifjol. Men ändå, nu hotas 4,2 miljoner av svält. Det här hann man förbereda, till skillnad från jordbävningar eller översvämningar. Shame on us i väst.

Röda korsets pressekreterare som lyssnat på debatten tog tillfället att svara för deras räkning.

– Vi finns på plats i södra och centrala delarna av Somalia samt i Mogadishu. Inte bara med mat, utan med mediciner. Men det är förbaskat svårt logistiskt.

Plats:

Afrika

Waridaad

Somaliland

Informationskrigarna

Ludvig Perman — Fri, 08 Apr 2011 08:55:05 +0000

Kommande bar

Topbild:

susanne.jpg

Datum:

13 april 2011

Medverkande:

Susanne Tarkowski Tempelhof, specialist på strategisk kommunikation. Jobbar just nu med rebellerna i Libyen. Läs om henne i Resumé.
Robert Egnell, lektor vid Försvarshögskolan samt expert på relationer mellan militär och civilbefolkning. Läs hans debattartikel om Libyen i DN.
Språk: svenska
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Kommunikation i konfliktzoner är en snabbt växande marknad och i länder som Irak och Afghanistan är det tuff konkurrens mellan konsultfirmorna. Ingen part vill missa chansen att påverka opinionen.

Att krigets första offer är sanningen är en spridd uppfattning, men hur fungerar det i praktiken att arbeta med kommunikation när budskap ska ut och dialog skapas under svåra förhållanden?

Om hur det är att arbeta med kommunikation i konfliktfyllda länder handlade en högaktuell Global Bar den 13 april.

Susanne Tarkowski Tempelhof från Göteborg har egen erfarenhet av att jobba med kommunikation i krigsområden. Som 22-åring begav hon sig till Kabul där hon arbetade på uppdrag av den amerikanska militären. Sedan en månad tillbaka är hon i färd med att starta upp ett kommunkationsföretag i det rebellkontrollerade Benghazi i Libyen.

Under ett besök i Stockholm och Global bar berättade hon hur det började:

- Jag hade en vän som åkte till Afghanistan och som skickade ett upphandlingsformulär från amerikanska militären till mig och jag insåg att det var det jag ville göra.

Susanne hade jobbat med marknadsföring och reklam i Sverige och en av hennes första uppgifter i Kabul var att göra affischer som efterlyste Osama Bin Laden. Arbetet var en del av det som med en engelsk förkortning kallas PsyOps: Psychological operations, alltså den amerikanska statens kommunikationsverksamhet riktad mot utländska målgrupper. Susanne insåg snart att det rådde brist på strategiska kommunikationsföretag i landet och bestämde sig för att starta eget.

- I Afghanistan jobbade jag främst med att stärka den afghanska regeringen och polisen. Vi gjorde kampanjer för att öka deras synlighet. Vi gjorde research för att förstå olika målgrupper, utvärderade olika medier, gjorde opinionsundersökningar.

Enligt Susanne jobbade hon aldrig för att öka afghanernas förtroende för de utländska trupperna.

- Jag har aldrig sett USA göra en kampanj för sig själva utan alla kampanjer var för att stötta den afghanska armen och regeringen.

Robert Egnell, lektor vid Försvarshögskolan, höll inte med om att de utländska trupperna i Afghanistan inte ägnar sig åt kampanjer för att förstärka sitt eget varumärke.

- Det mesta man gör handlar om att stärka den egna säkerheten och mycket handlar om att skapa goda relationer med lokalbefolkningen, till exempel genom att sätta sitt eget lands flagga på matleveranser. Annars kunde man i stället använda den afghanska flaggan.

Samtalsledare David Isaksson undrade vad Susanne skulle göra om hon fick i uppdrag att kommunicera något som hon tyckte kändes tveksamt.

- Det har hänt många gånger att kunder vill ha ut budskap som jag vet är absurda och som inte kommer ha någon resonans hos den målgrupp de vill nå. Då är jag ärlig och säger att de inte kommer funka. Men jag är ingen aktivist, jag har anställda som måste få betalt varje månad och om de vill så gör vi kampanjen.

Robert förklarade att den tekniska utvecklingen gör att information och propaganda spelar en allt större roll i krigföring.

- I dag när alla springer runt och fotar med mobilkamera blir det oerhört viktigt för militären att informera. I Irakkriget tyckte man att man gjorde allting rätt men man hade ingen chans att stå emot det budskap som förmedlades på marken. Krig handlar i dag inte främst om att besegra fienden utan om att vinna lokalbefolkningen förtroende, sade Robert och berättade en anekdot om en amerikansk Vietnamveteran som kom i samspråk med en nordvietnamesisk överste:

”Du ska veta att vi aldrig förlorade ett slag mot er,” sade amerikanen.

”Det stämmer kanske men det är helt irrelevant,” svarade nordvietnamesen och syftade på det nederlag som den amerikanska militären led i den allmänna opinionen.

- När militären planerar sina operationer sitter en kommunikationsperson med och deltar i beslutsfattandet. Det har hänt mycket bara de senaste åren.

Robert påpekade att USA, som den intervenerande parten, har ett stort informationsunderläge gentemot dem som lever i landet och vet hur information förmedlas.

- Man slänger kanske ut pengar på flygblad och så kan ingen läsa eller så visar det sig att man bara lyssnar till vissa personer.

Susanne höll med om att flygblad är ett ineffektivt sätt att påverka en befolkning.

- Alla element i samhället måste bli kommunikatörer. Först när man har den starka gräsrotsförelsen kan man lyckas med någon slags kommunikation.

Susanne fick en fråga från publiken om hon aldrig ifrågasatte sin uppdragsgivares, den amerikanska militärens, våldsanvändning i Afghanistan.

- I en utopisk värld, till exempel Alfons Åberg, skulle man leva i en värld utan ”kinetiska åtgärder” men alla använder dem.

Hon påpekade samtidigt att hon inte skulle jobba för vem som helst.

- Jag är ingen aktivist men jag skulle aldrig jobba för al-Qaida eller det Muslimska brödraskapet.

Susanne fick också frågor om konkreta exempel på uppdrag hon utförde i Afghanistan.

- Jag utbildade statliga tjänstemän på låg nivå, polis och militär. Vi skulle bygga upp deras kommunikationskompetens. Bland dem vi utbildade var många analfabeter och för dem att effektivt kommunicera med pressen var som att gå på månen.

- Vi gjorde också många rekryteringskampanjer för polisen och militären och kampanjer för att få människor att vända sig mot extremism. Vi använda ofta religiösa teman och sa att man inte ska döda enligt islam.

Robert blev ombedd att närmare beskriva de kommunikationsstrategier som används i krig.

- I dagens konflikter är det helt centralt att man har lokalbefolkningen stöd och att de förstår vad man vill uppnå och det är där militär verksamhet får problem eftersom de spränger och dödar människor.

Förutom lokalbefolkningens förtroende ska militären också vinna omvärldens och hemmaopinionens stöd.

- Jag skulle inte vilja säga att militären är särskilt bra på det.

- Kan man vinna krig med bra kommunikation? frågade samtalsledare David Isaksson.

- Jag tror inte att man kan vinna ett dåligt krig med bra information men jag tror att man kan förlora ett bra krig med dålig information, svarade Robert.

Demokrati & Hyckleri

Anette Emanuelsson — Mon, 21 Mar 2011 16:20:53 +0000

Referat

Datum:

11 april 2011

Huvudtema:

MR & Demokrati

Världen

Medverkande:

Rani Kasapi, ansvarig för Riksteaterns internationella arbete

Tom Hart, professor vid Chinese Economic Research Center vid Handelshögskolan

Khazar Fatemi, dokumentärfilmare

Upproren i Nordafrika har på ett obarmhärtigt sätt riktat strålkastaren mot begreppet realpolitik. Något motvilligt stödjer EU revolterna mot de diktatorer som man fram till helt nyligen samarbetade med.

Vi lever i en värld där alla upprörs över Vitryssland men få vågar andas ett ord om Kina. Miljarder satsas på ett krig för demokratin i Afghanistan medan vi glatt säljer övervakningsutrustning som ska hindra demokratin i Libyen.

Är det med ordet hyckleri man bäst sammanfattar Europas demokratisyn? Det var temat för Global bar den 17 mars.

I december förra året skrev utrikesminister Carl Bildt en debattartikel med rubriken Lukashenko the Loser tillsammans sina kollegor från Tyskland, Tjeckien och Polen. Artikeln publicerades i New York Times och var en tydlig markering mot den vitryske presidenten som med hjälp av valfusk och förtryck av oppositionella gick segrande ur presidentvalet i december.

- Kommer vi någonsin få se Carl Bildt kalla Kinas ledare för ”loser”?

Den frågan ställde samtalsledaren David Isaksson till Tom Hart, professor och Kinaexpert vid Handelshögskolan, vid torsdagens fullsatta Global Bar.

- Nej, det tror jag inte och jag är inte säker på att han borde göra det, blev svaret.

Tom Hart framhöll i stället att det är viktigt för en utrikesminister att agera ansvarsfullt i kontakterna med Kina.

- Är du flykting eller akademiker kan du vara mer frispråkig, men är du företagare, Sidaanställd eller politiker måste du tänka på vad som gör mest nytta, dels för dig själv och dels för det kinesiska folket.

Den enda typen av kontakter mellan Kina och Sverige som bör undvikas, enligt Tom Hart, är vapenaffärer. Men det betyder inte att den svenska regeringen inte ska diskutera mänskliga rättigheter när de besöker Beijing. Amerikanska regeringsföreträdare brukar ha med sig en lista på politiska fångar och kräva att de släpps, vilket ibland har gett resultat.

- Men européerna ställer inte sådana krav. Vi borde tala klart och uppriktigt och säga vad vi tycker.

Revolterna i Nordafrika inte har gått obemärkta förbi i Kina. Tom Hart berättade bland annat om en subversiv digital kinesisk nyårshälsning som har fått stor spridning på nätet: den animerade filmen Little Rabbit Be Good som slutar med att kaninerna (folket) stormar det slott där tigrarna (makthavarna) bor och äter dem levande.

Men enligt Tom Hart kan ett uppror i Kina resultera i en än mer förtryckande och rent av fascistisk regim eftersom de mest hårdföra falangerna inom kommunistpartiet riskerar att ta över makten.

- Det kan gå väldigt illa och det vore väldigt kortsiktigt. Det sista man behöver i Kina är en jasminrevolution.

Att Sverige och Carl Bildt markerar mot Vitryssland ser han som mindre riskabelt.

- Om Kina går väldigt fel kommer hela världen att påverkas. Att isolera Vitryssland och sätta press på Ryssland kostar oss inte något.

Till skillnad från Tom Hart tyckte filmaren Khazar Fatemi, född i Iran och uppvuxen i Afghanistan, att man mycket väl kan beskriva Sverige och andra västländer som hycklare i deras relationer med diktaturer.

- När demonstrationerna i Iran kom igång hade Sverige sålt ett övervakningssystem som gjorde att myndigheterna inte bara kunde övervaka utan också gå in och ändra i sms. Jag tycker att regeringen har ett ansvar att säga "stopp, det här är inte okej".

Hon tycker att västvärlden är fel ute när man i Afghanistan försöker nå demokrati med militära medel.

- Om man frågar vad folk vad de vill ha är det utbildning så om man ska satsa är det där. Vi har ju sett att det inte har blivit bättre med militären.

Rani Kasapi, ansvarig för Riksteaterns interkulturella arbete, fick frågan hur Sverige bör agera för att få en demokratisk utveckling till stånd i till exempel Libyen.

Hon svarade att det är väl sent att ställa den frågan nu, när en krissituation redan har uppstått.

- Jag brinner för det man kan göra innan för att det civila samhället ska vara tillräckligt starkt för att fylla det maktvakuum som skapas. Jag tror att utbildning är nyckeln.

Hon påpekade att Sverige har en stor och outnyttjad resurs i alla de invandrare som gärna vill vara med och förändra sitt hemland.

- Jag tror att de har en jättestor betydelse i utvecklingssamarbetet. Första gången jag läste att Sverige hade en strategi för hur man skulle använda sig av diasporan handlade det om Somalia eftersom man såg det som en förutsättning för att utvecklingen skulle bli hållbar. Jag skulle vilja att man jobbade även med andra grupper, till exempel iranier.

Riksteatern arbetar för tillfället med ett Sidastött radioteaterprojekt, Iranian Voices, tillsammans med persisktalande teaterarbetare runt om i världen. Det hela ska resultera i en radioteater på fem språk som kommer att spridas på nätet.

David Isaksson undrade om det finns en risk att Riksteatern blir ett kulturellt alibi för hycklande myndigheter som finansierar lite kultur och sen säljer vapen.

- Nej, eftersom vi inte försöker täcka över någonting. De flesta iranier vi jobbar med har redan flytt från ett totalitärt land. Hade vi tagit hit stora artister och gjort det helt opolitiskt hade det varit annorlunda, sade Rani.

Seminariet avslutades med en blick mot framtiden.

- Är det något vi vet är det att de stora paradigmskiftena kommer oväntat, men vad tror ni händer framöver? frågade David Isaksson.

Khazar Fatemi trodde inte att Afghanistans framtid kommer att se ljusare och mer demokratisk ut förrän västvärlden omprioriterar och satsar mindre på militära insatser och mer på utbildning.

- Folket tänker på att skaffa fram mat till sin familj, de tänker på att jobba och se till att det finns jobb. Det är så deras verklighet ser ut. Jag tror inte att de tänker luta sig tillbaka och låta västvärlden sköta resten men jag tror att det är vårt ansvar att ställa krav, sade hon.

Rana Kasapi hoppades på ökad demokrati i Iran.

- Jag hoppas och tror att Iran kommer att få inspiration och mod från den här unga generationen som har varit ute och demonstrerat. De var lite på gång och jag hoppas att de kommer igen.

Tom Harts framtidsvision var på en och samma gång ljus och dyster.

- Just nu är min hustru i Kista och lyssnar på Hans Rosling som på ett övertygande sätt kan bevisa att det blir bättre och bättre i världen. Men när jag tittar på Kina blir jag mörkrädd, vattnet håller på att ta slut och jag vet inte vad som ska hända nästa vecka.

Plats:

Libyen

Afghanistan

Iran

Kina Vitryssland

Ryssland – hotet mot journalisterna

admin — Mon, 07 Mar 2011 08:50:09 +0000

Referat

Datum:

27 januari 2011

Medverkande:

Andrej Stolbunov, Beketovs advokat och styrelseledamot i organisationen ”Rättvisa”; Irina Vorobjova, journalist på radiostationen Echo Moskvy och aktiv bloggare; Amanda Lövkvist, Rysslandsspecialist och aktiv i Silc. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Pressfrihet - eller bristen på pressfrihet - i Ryssland har dubbla ansikten. De statligt styrda medierna och det fria internet. Den i stora stycken liberala presslagstiftningen och den groteska tillämpningen i form av hot, misshandel och mord på journalister.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annanstans. De flesta som dödas är relativt okända journalister från mindre medier i områden långt från Moskva.

Journalisten Michail Beketov på lokaltidningen Khimkinskaya Pravda var en av dem som rapporterade om motorvägsbygget mellan Moskva och St. Petersburg som ska dras genom Khimkiskogen. Han misshandlades svårt och har idag svåra hjärnskador. Ingen har åtalats eller dömts för det som skett. Däremot har Beketov själv åtalats för förtal av den lokale borgmästaren. Beketov friades nyligen i en högre instans men står nu inför rätta på nytt i ytterliggare en instans. Rättegången äger rum den 15/2 2011.

Michail Beketov anklagade vid flera tillfällen de lokala myndigheterna för korruption. Han fick ta emot hot. Sen dödade de hans hund. Hans bil sattes i brand. I november 2008 slogs han medvetslös utanför sitt hem och lämnades i tron att han var död. Ingen har ställts till ansvar för misshandeln. Men i en absurd rättegång dömdes Beketov själv den 9 november 2010 för att ha förtalat stadens borgmästare.

Bilden av den svårt handikappade Beketov, som till följd av de svåra skallskadorna han fick av misshandeln förlorat talförmågan, mot den självsäkre borgmästaren väckte ryska folkets vrede - liksom det internationella samfundets. Beketov är idag en symbol både för dem envetna kampen för pressfrihet och det brutala förtrycket av ryska journalister som inte drar sig för att gräva i korruptionen.

När Beketovs advokat Andrej Stolbunov gästade Global bar var det följdaktligen mer än fullsatt. TV4 Nyheterna och många journalister var också på plats. Inbjuden var också Irinia Vorobjova, journalist på radiostationen Echo Moskva, en av de få officiella nyhetsmedia som står för en kritiskt granskande journalistik. Radiostationen ägs för övrigt att det jättelika oljeföretaget Gazprom - som för att ytterliggare förstärka det paradoxaöa i Rysslands komplexa mediebild.

Michail Beketov mår bättre, han är i kontakt med omgivningen igen, berättar Andrej Stolbunov. Nu håller han på att lära sig att gå med kryckor. Och ännu viktigare: han kan läsa igen, nicka och kommunicera, ett viktigt steg mot att talet kanske håller på att komma tillbaka.

200 journalister har mördats i Ryssland under de senaste tio åren och tusentals har misshandlats.

- Ryssland lever i två dimensioner, det är som toppen av ett isberg. Officiellt finns det ingen censur, men om borgmästaren ringer åklagaren och säger att "det här vill jag inte se mer av" –då blir det oftast så att man inte ser mer av det. Systemet bygger på rädslan, det är rädslan som är den mest effektiva censuren, menar Irina Vorobjova. Michail var orädd men fick betala ett högt pris.

- Den höga siffran på mördade och misshandlade journalister är en mätare på ofrihet. Men den största ofriheten är att inte skriva hela sanningen, att journalisterna begränsar sig själva.

Irina tillhör den grupp unga journalister som obehindrat rör sig mellan Twitter, Facebook, privata bloggar och kommersiella media. Hon är privilegierad som kan arbeta på en radiostation där hon har rätt att publicera det hon finner intressant. Men samtidigt menar hon att det är på internet som det verkligt intressanta nyhetsflödet sker.

- De senaste åren har Facebook och Twitter utvecklats starkt. Och det är inte bara journalister och privatpersoner som öppnade bloggar och Facebook-konton utan också borgmästare och till och med landets president.

- Det är på internet som svängrummet finns. Det enda makten kan göra är att svara på inläggen, men de kan inte stänga internet. Om man tittar på den värld som de statskontrollerade ryska TV-kanalerna berättar och den verklighet man kan läsa om på internet - det är två helt olika verkligheter. Ibland så trasslar de stora TV-kanalerna in sig så att de inte kommer ihåg vad de sa igår - det är som George Orwells 1984. De finns en känd journalist som sagt: det som visas på TV är inte nyheter utan gamligheter.

Det här blev mer uppenbart än någonsin efter attentatet vid Domodedovo-flygplatsen. När TV långt efteråt kom med den "officiella" versionen visste redan alla om attentatet via internet och andra media. Händelsen kan beskrivas som den definitiva dödsstöten för den statskontrollerade ryska TVn. Kanske finns det till och med en möjlighet att det blir ett ryskt Wikileaks?

Nej, det tror inte Irina. Men det finns en känd bloggare, Andrej Navalny, som grävt fram och publicerat en hel del information om stora oljebolags förehavanden.

- Det är i alla fall ett "miniwikileaks", säger Irina.

En annan fråga som togs upp var vad vi kan göra i Sverige och inom EU. Hur pass mycket tas internationell kritik upp i ryska media?

- Jag har aldrig sett på TV att man rapporterat om kritik från till exempel Europadomstolen, utan det är på internet som man kan läsa om den typen av kritik.

- Svenska journalister kan också uppmärksamma situtationen genom att ställa frågor till de ryska makthavarna som inte vi kan ställa.

Andrej Stolbunov menar att det gäller att hålla frågorna vid liv hela tiden – det ger resultat.

- Det viktigaste alla kan göra är att tala om problemen, skriva brev, skriva artiklar. Ju fler som uppmärksammar det, desto större chans att det blir en förändring. För det har effekt. Jag har en annan klient som blev misshandlad i fängelset. Händelserna har konsekvent förnekats på alla nivåer: fängelsevakter, domare, åklagare. Då vände vi oss till Europadomstolen, som kommunicerat med den ryska regeringen. Och när den ryska regeringen börjar fråga, då börjar sanningen krypa fram.

- Ett annat exempel är en regional ledare som försvann i ryska Karelen. Efter två månader flöt han upp ur floden, vi var säkra på att han blivit mördad, men inget hände, polisen gjorde ingenting. Det var först när EU tog upp frågan som man började göra en förundersökning.

Irina Vorobjova och Andrej Stolbunov deltog också på ett arbetsmöte som genomfördes inför Global bar om mediesituationen i Ryssland. Syftet med mötet var att samla aktörer som på olika sätt arbetar med demokrati- och pressfrihetsfrågor i Ryssland.

Beketovs fall har engagerat många, både för vad våldet mot honom symboliserar och för de svåra skador han nu lider av.

SILC och Global Reporting har därför dragit igång en insamling till stöd för Beketovs rehabilitering. Syftet är att i en snabb insamling få in de ca 60 000 kr som Beketovs mediciner kostar under ett år.

- Det här är ett sätt för alla som vill bidra att göra något konkret som hjälper Beketov samtidigt som det bidrar till att lyfta fram situationen för journalister i Ryssland i stort, säger Amanda Lövkvist som tidigare arbetat på SILC och som är engagerad i Beketovs situation.

Stöd insamlingen

Ge ditt bidrag, sätt in pengar på plusgironumret 55 13 35-3. Märk överföringen med "Beketovfonden". Alla bidrag går oavkortat åt att täcka vårdkostnaderna för Michail Beketov.

Lars Tallert/David Isaksson, Global Reporting

Latinamerika – Magi, realism och politik

Julia Björne — Thu, 28 Oct 2010 14:01:50 +0000

Referat

Datum:

11 november 2010

Medverkande:

Magnus Linton, författare till den Augustnominerade boken Cocaina; Mae Liz Orrego Wennick, projektledare på SILC, med ansvar för Kubaprogrammet; Carmen Blanco Valer, vice ordförande i Latinamerikagrupperna. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting

I Latinamerika är litteratur politik och politik blir ofta litteratur. När Hugo Chavez gav Eduardo Galeanos "Latinamerikas öppna ådror" i present till Barack Obama rusade boken till toppen av försäljningslistan. Hade Hugo Chavez lika glatt gett bort någon av Vargas Llosas böcker?

Medan Galeano är en förebild för en stor den av den latinamerikanska vänstern så har Vargas Llosa sedan sin presidentvalskampanj 1990 fått symbolisera den latinamerikanska högern. Men är deras syn på verkligheten verkligen så olika? Kan man ha Galeano (Dagermanpriset) och Llosa (Nobelpriset) bredvid varandra i sin bokhylla? Om Latinamerika, litteratur och dagens utveckling handlar nästa Global bar.

Vid baren presenteras också det nya numret av OmVärlden där Magnus Linton ställt tuffa frågor till Galeano.

Du möter:

Magnus Linton, författare till den Augustnominerade boken Cocaina.

Mae Liz Orrego Wennick, programhandläggare vid SILC.

Carmen Blanco Valer, vice ordförande i Latinamerikagrupperna.

Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Aktuella artiklar av Mae Liz Orrego, Magnus Linton och Carmen Blanco Valer:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/08/vargas-llosas-v-nsterkritiker-hycklar

http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/10/vargas-llosa-har-en-verdriven-tro-p-den-fria-knarkmarknaden

http://latinamerikagrupperna.se/massaker-pa-demonstranter-i-peru-carmen-blanco-intervjuad-i-p1

Bli prenumerant på OmVärlden och du får Magnus Lintons bok på köpet! Klicka här!

http://omvarlden.citat.se/

Vi bjuder på tilltugg. Öl och vin säljs till självkostnadspris.

Datum: 11/11

Tid: klockan 17 och framåt. Diskussion mellan 18 och 19 ca

Plats: Global Reporting, Stora Nygatan 26, 2 tr upp.

Portkod: 1943

Global Bar drivs av Global Reporting – ett medie- och konsultföretag med världen som passion! Läs mer om oss på www.globalreporting.net

OmVärlden bevakar bistånd och global utveckling. Prenumerera gratis på OmVärldens nyhetsbrev. Läs mer på www.omvarlden.se

För dig som inte varit med förr kan vi berätta att Global Bar är en i högsta grad informell mötesplats för oss som arbetar med internationella frågor i någon form.

Varmt välkommen!

Ludvig Perman

Pakistan

Julia Björne — Thu, 26 Aug 2010 11:55:07 +0000

Referat

Landet ingen vill hjälpa?

Datum:

2 september 2010

Medverkande:

Ingrid Thörnqvist, utrikeschef på SVT:s nyhetsredaktion; Anna Ek, ordförande i Svenska Freds; Nina Paulsen, katastrofrådgivare på Svenska Röda Korset; Mia Haglund Heelas, projektledare strategiutveckling på Plan, via Skype. Samtalsledare: David Isaksson. På plats är också nya redaktionen för tidningen OmVärlden.

Trots att översvämningarna är en av de värsta naturkatastroferna som drabbat Pakistan någonsin, går insamlingarna trögt. Vad är det som gör att vissa katastrofer engagerar oss och andra inte? Pakistan är också en stor köpare av svenska vapen, affärer som garanteras av svenska skattebetalare genom EKN och SEK. Hur gör man för att rapportera från ett land dit ingen vågar åka? Det var temat för kvällens fullsatta Global Bar med ett ösande regn utanför fönstret.

Nina Paulsen från Röda Korset som nyligen besökt Pakistan berättade att katastrofens omfattning blivit betydligt större än vad som kunde förutspås:

– Den här katastrofen är av samma omfattning som orkanen Katrina i New Orleans, och inte ens supermakten USA klarade av återuppbyggnaden. Det kommer att ta lång tid innan Pakistan är återställt. Infrastrukturen är förstörd och nu får vi använda oss av båtar och åsnor i bergen för att nå ut med förnödenheter.

Kan det vara en trivialitet som sensommarens semester som gjort att insamlingen gått långsamt, eller kan det till och med handla om att en översvämning inte är visuellt tydlig i media? Undrade samtalsledaren David Isaksson.

– Det ligger något i det här med semestrarna. Jag visste inte hur stor katastrofen skulle bli och den har växt med tiden. Från tsunamin och Haiti kom det snabbt siffror på dödstal, men från Pakistan nådde informationen ut långsammare. Det har varit svårt rent logistiskt att få ut det material som våra utsända gjort, eftersom infrastruktur inte fungerat, sa Ingrid Thörnqvist på SVT.

Nina Paulsen menade att det inte stämmer helt att Pakistan blivit bortglömt, trots att insamlingen gått långsamt har pengar kommit in. Inte heller Mia Haglund Heelas på skypelänk från Pakistan höll med om landet är helt bortglömt. Men eftersom vägar och infrastruktur är förstörda är det svårt att nå ut på plats. Det många frivilliga från Pakistan som gör vad de kan för att förmedla ut resurser.

– Det finns en stark solidaritet i Pakistan, sa Mia. Inte heller trodde hon att hjälparbetare kände sig skrämda att åka till landet för att göra en insats.

Att organisationer och media har en beroendesituation sinsemellan i katastrofsituationer råder det ingen tvekan om. Men hur hanterar media de organisationer som ser media som en chans att marknadsföra sig?

– Vi jagade livet ur den person från Läkare utan gränser som var först på plats. För oss är det viktigt att få kontakt med någon som är där och som har något relevant att säga. Vi är inte lika känsliga för vilken organisation som gynnas, svarade Ingrid Thönrqvist. Det tar också tid att få fram nära reportage och personliga historier.

Skulle givarviljan och rapporteringen kunna påverkas av att Pakistan har fått en dålig image på grund av kärnvapen och Al Qaida? Frågade David.

– Nej, tvärtom skulle jag säga. Det finns många vinklar att få in med Pakistan och intresset är stort, eftersom det är en regional stormakt, svarade Ingrid.

Inte heller Mia trodde att hjälparbetare skrämdes från att komma till landet för att arbeta, även om det kan påverka en del.

Frågan öppnade för den andra stora diskussionen i kvällens Global bar; Sveriges vapenexport till Pakistan.

– Pakistanska regeringen lägger 47 gånger mer på det militära än på sin befolkning, och är en av Sveriges största vapenhandelspartners. Senaste Sverigeaffären med Pakistan var värd sju miljarder kronor, dubbelt så mycket som FN begärt för att klara katastrofen. Pakistan är ett fattigt land med instabil politik, hur kan man då fortsätta att göra vapenaffärer med Pakistan? Frågade Anna Ek från Svenska Freds retoriskt.

Mia Haglund Heelas från Plan och som själv tidigare bott flera år i Pakistan menade att man också märker av militärens dominans i vardagen:

– Fast mindre med den nuvarande regeringen. Men det känns tydligt och de är närvarande med militärkonvojer i de katastrofdrabbade områdena.

Det är lätt att katastrofer glöms bort och blir ointressanta för media att rapportera om. Men i Haiti ser man hur katastrofen långsamt fortsätter. Hur länge behöver organisationer ha kvar närvaron?

– Vi planerar att vara kvar i 18 månader. Skördar för miljarder och en miljon bostäder, inte minst skolor och sjukhus har förstörts, sa Nina Paulsen.

– För att flytta tillbaka till byarna måste allt byggas upp från början och det är de fattigaste som drabbas. Man vill hem och börja om igen. Det här kommer ta år innan man kan komma tillbaka. Så mycket är förstört, menade Mia.

– Varför ska vi vänta på att släcka bränder och inte jobba förebyggande? Man behöver ta hänsyn till fattigdomsperspektivet, underströk Anna. Flera medhåll från panelen och publiken kom. Ett förebyggande riskreduceringsarbete behövs för at vara bättre förberedda till nästa gång Pakistan drabbas av monsunen.

Mia Laurén
Praktikant

Strandade av askan

Julia Björne — Tue, 20 Apr 2010 12:11:16 +0000

Referat

Datum:

22 april 2010

Medverkande:

Johanna Danielsson, framtidsstrateg, Kairo's Future; Lars Ilshammar, samtidshistoriker, Stockholms Universitet, chef, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm; Mbuyiselo Botha, Sonke Gender Justice, Sydafrika. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Askmolnet från vulkanen på Island lamslog flygtrafiken i hela Europa. Vad kommer hända nu? Kommer transportmönstret och energikonsumtionen i världen att förändras, kommer människors rädsla för den stora vida världen att öka, kommer vi att tänka en gång till före vi lättvindligt åker till Rom över en helg?

Hur förhåller vi oss egentligen till att vår verklighet inte är kontrollerbar? Om nutiden – och framtiden handlar en mycket aktuell och snabbinsatt Global bar.

Efter askan från vulkanen på Island började många ifrågasätta vårt frekventa flygande världen över. Kanske är det dags att tänka om hela konceptet med resande och i den utsträckning som vi i dagsläget befinner oss.

11 september ändrade historien, kommer vulkanutbrottet också ändra historien, kommer det ändra vårt resande?

Johanna Danielsson, framtidsstrateg på Kairo’s future, framförde att historien inte går längs en rät linje utan tar olika vägar och hoppar fram och tillbaka.

Vad kommer hända i framtiden? frågade samtalsledare David Isaksson.

- Det beror på hur lång tid det kommer ta. Om det går över på några veckor så kommer det glömmas bort snabbt men om det tar flera månader blir det en helt annan sak.

-Samtidigt har jag aldrig hört så många spännande historier, vissa resenärer har haft deras livs upplevelser på vägen tillbaka till Sverige. De har åkt genom länder de aldrig varit i och träffat nya och spännande människor av olika nationaliteter.

Men det kanske kan komma något gott utav det här, undrade David.

- Många resenärer har tvingats ta tåget och vissa kommer kanske alltid ta det i fortsättningen, vissa kanske aldrig kommer ta det igen. En kollega spenderade 3 dagar i olika tåg på sin väg hem till Sverige, hon kommer aldrig ta tåget igen.

Varpå frågan ställdes, kommer det här förändra sättet folk reser på?

- Återigen, det beror på hur lång tid det tar. Jag gjorde forskning i Tyskland på turism och klimatförändringar. Vi undersökte vad som hände efter olika naturkatastrofer, hade det någon påverkan på resandet efteråt? Leder det till ett ändrat konsumentbeteende?

- Svaret blev nej. När mediebevakningen slutar börjar folk resa igen precis som tidigare. Kanske att tågresandet kommer öka lite. Nu går det inte att boka tågresor över gränser, det här är något som vi måste utveckla.

Man kom överens om att höghastighetståg kunde vara ett alternativ.

Ordet gick över till Mbuyiselo, den strandade. Han började med att skämtande säga ”instead of cash you give us ash”. Han förklarade sedan hur Afrika är beroende av Europa.

- Afrika måste bli kreativare, starkare och frigöra sig från beroendet till den västerländska världen, flygplan och importerad mat.

Frågan ställdes sedan till Lars Ilshammar, samtidshistoriker vid Stockholms Universitet, är detta en historisk händelse?

- Det kommer avgöras de kommande veckorna. Om det varar en längre tid blir svaret ja, men om det blåser över imorgon blir det mer som en intressant notis.

Johanna inflek snabbt att för flygindustrin är det definitivt en historisk händelse med omfattande konsekvenser särskilt för de företag som redan före vulkanutbrottet hade ekonomiska bekymmer.

Mbuyiselo förklarade att vi måste skapa nya sätt att resa på.

- Varför väljer vi inte andra alternativ än flyg? Vi måste gå tillbaka till mindre bekväma men miljövänliga sätt att resa.

Johanna trodde inte att vi som konsumenter kommer resa mindre.

- Vi har en sådan längtan efter att upptäcka nya platser. Inte ens miljömedvetna människor som förstår att flygandet bidrar till den globala uppvärmningen kommer sluta resa.

- Tänk sedan på vad som kommer hända med de nya marknaderna Kina och Indien när de också börjar resa i större omfattning. För att resandet ska minska måste det införas begränsningar eller regleras av staten.

Samtalet skiftade sedan till hur samhället är beroende av snabbt resande och hur man hela tiden är på väg någonstans.

Lars, som även är IT-debattör, förklarade att enligt honom så är fart det som definierar dagens samhälle.

- Det är inte ett informationssamhälle, det är ett samhälle baserat på fart. Allting ska göras väldigt snabbt och helst på samma gång.

- Ett exempel är tunnelbanan, man åker till jobbet, man läser tidningen och man pratar i telefonen, allting samtidigt. Det sägs att en bra individ är en snabb individ.

Mbuyiselo undrade vad för slags samhälle det är vi försöker skapa.

- Jag tror att det till slut kommer bli för mycket. Vi kommer ta ett steg tillbaka och lära oss att uppskatta varandras sällskap mer.

För att runda av samtalet leddes diskussionen tillbaka till askmolnet.

- Så fort askmolnet försvinner kommer flygbolagen konkurrera på en enormt tuff marknad, kanske de små flygbolagen går under och de större höjer priserna, sade Johanna.

Lars tillade:

- Om askmolnet inte försvinner kommer vårt beroende av fart tvinga oss att skapa något slags alternativ fast på marken. Snabbare bilar, ny tågräls för höghastighetståg med mera.

En gäst i publiken berättade att hon precis hade varit i Kinshasa, en stad på 10 millioner invånare, där alla är beroende av fisk importerad från Norge, vad skulle hända om askmolnet ligger kvar? Varpå Mbuyiselo svarade:

-Det skulle få folk att vakna upp. Vi måste försöka bli självförsörjande i Afrika. Vi måste utveckla vårt jordbruk och vårt eget fiske och inte vara beroende av importerad mat.

Text: Ludvig Perman/Global Reporting

Gör 4 forskare större nytta än 5 NGO:s?

Julia Björne — Wed, 17 Mar 2010 10:41:27 +0000

Referat

Datum:

25 mars 2010

Medverkande:

Anders Wilhelmson, arkitekt och grundare av PeePoople ABM; Sverker Sörlin, skribent, debattör och professor i miljöhistoria vid KTH; Ann Svensén, chef för policy, opinion och påverkan vid RFSU. Samtalsledare David Isaksson.

Vilka är det som styr utvecklingen? Vilka är ”de goda krafterna”? Och vilka tror vi kan har de bästa förutsättningarna att hitta lösningarna på världens stora problem? Är det experterna/vetenskapsmännen, de enskilda organisationerna , politikerna eller journalisterna som kan klara denna utmaning?

Det var huvudfrågan på Global bar den 25 mars. Inbjudna att debattera denna delikata fråga var Anders Wilhelmsson, professor på KTH, Sverker Sörlin, miljöhistoriker och professor på KTH samt Ann Svensén, chef för policy, opinion och påverkan på Riksförbundet för Sexuell upplysning, RFSU. Samtalet leddes som brukligt av David Isaksson, Global Reporting.

Diskussionen inleddes med en fråga kring Peepoo, en mobil toalett som utvecklats av Anders Wilhelmsson. Den består av två biologiskt nedbrytbara plastpåsar, och är i första hand anpassad för kvinnor

- Att prata bajs är inte lika enkelt som att prata vatten, konstaterade han.

- Sanitetsfrågor är generellt väldigt lågt prioriterade och svåra att lyfta fram. Det är mycket enklare att föreställa sig vatten på ett trevligt sätt, och att diskutera bra lösningar.

- Men jag är väldigt stolt över att få vara med och lyfta fram frågan som ingen vill tala om. Och det tar tid att föra upp den på agendan.

Peepoo-toaletten är en bra och hygienisk lösning, förklarade Anders Wilhelmsson.

- Män kan göra sina behov utomhus, men det är svårare för kvinnor, av fler skäl. Bland annat på grund av risken att bli våldtagen!

Det var när han arbetade med stadsutvecklingsfrågor som man kom på idén med Peepoo. Anders Wilhelmsson är arkitekt och har arbetat mycket med ”smarta lösningar” på boendeproblem för människor som lever i fattigdom. I jobbet har ingått många resor till slumområden världen runt.

- Under en sådan resa samtalade jag med några kvinnor, och de fick mig att tänka om på många punkter, berättade han.

Kvinnorna hade sagt till honom att ”vi behöver inga arkitekter” utan hjälp med frågor som berörde deras näraliggande vardag – främst saniteten som var katastrofal i området där de bodde. Detta blev upprinnelsen till arbetet med att utveckla en enkel, mobil toalettlösning.

På frågan om hur Peepoo hade blivit mottagen av den svenska biståndsbranschen. svarade Anders lite sorgset att de inte hade visat någon större entusiasm. Däremot hade han fått ett mycket positivt gensvar från biståndsorganisationer i både Tyskland och Holland.

Peepoo har också lanserats på den öppna marknaden. Flopp eller en sucée?

- Det har gått bra, förklarade Anders Wilhelmsson. I områden där Peepoo har prövats har den accepterats av de allra flesta, upp till 90 procent, inom bara två veckor. I Haiti var efterfrågan så stor att leverantören knappt kunde klara alla beställningar!

Så hade turen kommit till Ann Svensén. Vad gör en organisation som RFSU idag? Behövs den överhuvudtaget, undrade David Isaksson.

- Vi behövs även idag, menade Ann Svensén.

- Problemet är att vi som jobbar med utvecklingsfrågor inte samarbetar. Organisationsvärlden och forskningsvärlden lever alldeles för isolerade från varandra. Det behövs samverkan på alla nivåer!

Det är lika svårt att diskutera sexualitet som sanitet, fortsatte hon.

- Det är tabu i många länder att tala om sexuella rättigheter, likaså om sanitetsfrågor. Det gäller särskilt när det handlar om kvinnor och kvinnors rättigheter.

- Både som forskare och i organisationsvärlden sitter vi i våra egna boxar. Vi behöver ha kontakt! Eftersom både sexualitet och sanitet är frågor som är tabubelagda bör vi samarbeta och hjälpa varandra för att få igång en öppen diskussion!

Första frågan till miljöhistorikern Sverker Sörlin gällde hur samarbetet mellan forskare, politiker och biståndsorganisationer fungerar.

Han förklarade att hans bild av biståndsorganisationerna är att de ofta ligger i framkant när det gäller att till sig ny kunskap. En förklaring kan vara att det ofta är relativt unga människor som arbetar inom de här organisationerna.

När det gällde kvällens huvudtema om vem som avgör utvecklingen, politiker, forskare eller biståndsorganisationerna, så valde han att problematisera frågeställningen. Det handlar om ett samspel mellan forskning och politiska beslut och anammandet av nya rön av biståndsorganisationer och andra aktörer. Han tog Peepoo som ett exempel.
- Peepoo är en raffinerad lösning och förefaller bokstavligen skitbra.

- Men om man granskar varför det i vissa delar av världen finns förhållandevis många toaletter så kommer man fram till att dessa länder oftast har en hälsovårdsstadga. Utan en sådan stadga hade det inte blivit mycket toaletter byggda! Det finns alltså en relation mellan policy och vad som är tillgängligt inom tekniken.

- Anders skitbra uppfinnig är alltså en nödlösning, sammanfattade Sverker Sörlin sitt resonemang. För att vi verkligen ska bli kvitt med sanitetsproblemet så behövs det strukturella förändringar, som hälsovårdsstadga. Och i det sammanhanget har både tekniken och politiken sina olika roller.

- Under mellankrigstiden började vi att använda tandborstar, och samtidigt växte folktandvården fram. Man kan säga att politiken och produkterna förstärkte varandra för ett gemensamt mål - bättre hälsa.

- Det är sådan symbios som behövs mellan forskningsvärlden och organisationsväsendet för att effektivisera biståndet och utvecklingsarbetet.

Hur många av er i publiken jobbar med bistånd, frågade David Isaksson? Hur många av er har haft kontakt med tekniska forskare på KTH eller liknande forskningsinstitut?

Svaret blev inte helt överraskade – väldigt få.

Men att döma av stämningen på denna Global bar kommer detta samarbete att förbättras betydligt. Panel och publik var överens om att alla vinner på en bättre kommunikation mellan forskare, politiker och biståndsorganisationer. Vad som verkligen sker kan bli ett ämne för en framtida Global bar…

/Samuel Coil

Bilden av katastrofen

Julia Björne — Thu, 04 Feb 2010 10:02:52 +0000

Referat

Haiti

Datum:

11 februari 2010

Medverkande:

Tomas Brundin, kansliråd på UD-UP, enheten för utvecklingspolitik; Louis Riddez, traumakirurg från Läkare Utan Gränser; Urban Andersson, fotograf på Aftonbladet(via Skype) och Vladislav Savic från utrikesredaktionen SR-Ekot. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting

Var medias bild av jordbävningskatastrofen på Haiti sann? Och hur beroende är hjälporganisationerna av journalisternas rapportering för att få in pengar? Det var några av frågorna på Global bar den 11 februari.

Ekoreportern Vladislav Savic och Urban Andersson, fotograf på Aftonbladet, var medias representanter i panelen. Båda tyckte att den bild av kaos och våldsamheter som beskrevs i media många gånger var överdriven.

– Jag har varit på Haiti två gånger tidigare, och situationen var betydligt oroligare då, nu fanns ju polis och militär i alla gathörn, sa Urban Andersson. Jag upplevde inte att det var ett laglöst land, ibland undrar jag om vi var på samma ställe.

– Jag håller helt med Urban, sa Vladislav Savic. Reuters och AFP skrev om machetegäng, och det gick vi på när jag var kvar i Sverige. När jag några dagar senare kom till Haiti såg jag att det inte alls var så. Det fanns en förväntning om att det skulle vara våldsamt och då agerade man efter det.

Tomas Brundin, kansliråd på UD-UP instämde i att bilden var överdriven men tillade att det ibland handlar om hur man vill skildra saker.

– När vi delade ut tält i en by uppstod det tumult. Några började slåss om tältet och en journalist slogs ner. Men då slutade männen plötsligt slåss, hjälpte journalisten upp, och fortsatte sedan att kämpa om tältet. Där kan man ju som åskådare välja vilken bild av händelsen man vill publicera.

Men bilder måste snabbt skickas hem till Sverige för publicering, påpekade moderatorn David Isaksson. Hinner man då lägga tid på att välja rätt bilder?

– Det gick inte att publicera de flesta bilderna, så som de såg ut med lik över hela gatorna, svarade fotografen Urban Andersson. Jag sållade ut de minst hemska och skickade dem. Det var för djävligt där.

Blir man hårdhudad av att vara ute och bevaka sådana här katastrofer?

– Nej, svarade Urban Andersson, det är en myt tror jag, men jag är lite beredd när jag åker iväg.

Louis Riddez, till vardags kirurg på Karolinska sjukhuset var på plats på Haiti för Läkare Utan Gränser. Han har varit ute på flera liknande uppdrag tidigare, men precis som de andra tre i panelen tyckte han att det här var det värsta han varit med om.

– Det är viktigt att man inte blir hårdhudad, då ska man nog sluta åka iväg. Man måste ha känslor, och debriefing är viktigt. Ibland stod man på sjukhuset och ville bara gråta, med barn som skulle amputeras. En annan stund kunde man vara glad när man ser vad man lyckats åstadkomma.

Att det finns en symbios mellan media och biståndsorganisationer, det var alla överens om. Om man inte förmedlar bilden av vad man ser, då öppnar ingen plånboken. Men att journalister utnyttjas av organisationer, det ville Vladislav Savic inte hålla med om.

– Jag vet att Läkare Utan Gränser uttalar sig i media för att få pengar, men min granskande roll är att bortse från detta. Precis som när jag träffar politiker – de har ett budskap, men jag har mina frågor.

Tomas Brundin på UD var förvånad över det stora engagemanget bland svenskarna.

– Vid tsunamin i Thailand hade vi ju den stora identifikationen med många svenskar som var där, men Haiti är mer okänt för svenskarna. Haitierna kände vårt engagemang, men de frågade också: ”Varför kommer ni bara hit när en massa människor dör? Varför skriver ingen om den långsamma fattigdomen, med människor som långsamt dör?” Om vi skulle stanna kvar och jobba långsiktigt, det var en fråga jag ofta fick.

Att det är viktigt med långsiktighet tyckte även Louis Riddez som hellre såg att man satsade på de organisationer som redan kan området och har en infrastruktur på plats, och som kan stanna kvar i flera månader.

– Media fokuserar mycket på det konkreta, fortsatte Tomas Brundin, men de har svårare att prata om organisatoriska frågor eller om genomförandekapaciteten. Det passar inte den mediala dramaturgin. Det längre utvecklingsarbetet är svårare att skildra än ett flygplan som landar.

Man måste tänka långsiktigt redan från början, i katastroffasen, menade Tomas Brundin, och det är viktigt att involvera Haitis befolkning i återuppbyggandet.

Men Vladislav Savic tyckte de hade ett långsiktigt perspektiv, och att det inte alltid var viktigast att skildra det som Sverige gjorde på plats.

– Den presskonferens som hölls om att Sverige hade byggt ett tält, det var pinsamt. Det var inte det som var storyn att skildra då, utan barn som var hungriga.

Och han fortsatte till Louis Riddez på frågan om långsiktighet:

– Ni vill att media ska uttrycka långsiktighet, men ni i Läkare utan gränser, ni tillhör ju ”brandkåren”.

Tomas Brundin tyckte att journalisterna ändå åstadkommer mycket med sitt jobb och de ger ett bra stöd.

– Utan deras rapportering av vilken verklighet vi jobbar i, då hade vi inte kunnat göra vårt jobb.

David Isaksson avslutade barens diskussion med att vända lite på sin ursprungliga fråga om mediabilden:

– Den schablonbild om Haiti som mediekritiker drar fram, det är kanske den man bör kritisera, och granska mer.

/Susanna Wasielewski Ahlfors

Biståndet - en bransch utan humor?

Julia Björne — Wed, 11 Nov 2009 17:44:45 +0000

Referat

Datum:

19 november 2009

Medverkande:

Tomas Bolme, skådespelare, politisk aktivist och satiriker samt tidigare fackordförande; Svjetlana Duric, handläggare på Palmecentret, Mellanöstern och Nordafrika; Pelle Hanæus, vice ordförande Clowner utan gränser.

En efterlysning på nätet om roliga historier om bistånd gav inte ett enda svar. Men biståndsfolk kan brista ut i gapskratt, det märktes på Global Bar om humor i den egna branschen. Mest skratt väckte kommentarer om biståndets storfinansiär – Sida.

Går det att skämta om något så allvarligt som bistånd? Kan för mycket demokrati tunna ut humorn? Har biståndsarbetarna fastnat i godhetsfällan och glömt bort att ha distans till sig själva?

Det var några teman som ventilerades när Global bar tog sig an frågan om humor i biståndet – om det skämtas om detta allvarliga ämne och vad man i sådana fall skrattar åt. Tre kompetenta svaranden fanns på plats – Tomas Bolme, som bland annat spelat politisk satir med Fria Proteatern, Pelle Hanæus, vice ordförande i Clowner utan Gränser samt Svjetlana Duric, handläggare på Palmecentret. Samtalsledare var som vanligt David Isaksson på Global Reporting.

Han konstaterade inledningsvis att hans förfrågan på nätet inför kvällens bar om roliga historier från biståndsbranschen inte hade gett ett enda resultat.

- Finns det inget kul att berätta om oss eller har vi ingen humor? undrade David Isaksson och gav en kort karaktäristik av folk i biståndsbranschen:

- Det finns i princip två kategorier: självsäkra, omgifta män i 60-årsåldern som jobbat i branschen hela sina liv, kan den utan och innan och gör som de vill, samt unga idealistiska, ambitiösa och superduktiga kvinnor som sliter ut sig på korttidsuppdrag. Ingen av dem har väl särskilt mycket humor!

- Och så finns det alla vi andra, för vi vill ju inte höra till någon av de där kategorierna, lade han till med en blinkning till publiken.

Tomas Bolme förklarade tröstande att bistånd inte är den enda bransch som kan uppfattas som humorbefriad.

- Det finns många sådana yrkesgrupper.

Fackföreningsrörelsen är ett exempel enligt Bolme, som vid sidan av skådespelarkarriären också varit ordförande i Teaterförbundet.

- När det nyinstiftade priset till ”Årets roligaste TCO-are” skulle delas ut fanns det ingen given kandidat. Till slut enades juryn om att ge det till Jaan Kolk, förbundsdirektör i Teaterförbundet, med motiveringen att det nästan är omöjligt att höra vad han säger och han kan ju därför ha sagt något roligt.

På frågan om det skulle gå att göra satir av biståndsbranschen svarade Bolme med sitt berömda vänligt sataniska leende att det var absolut möjligt – och till och med önskvärt. Själv har han varit engagerad i bistånd till teatergrupper i utvecklingsländer via Federation Internationale des Acteurs, FIA, och LO-TCO Biståndsnämnd.

Ni åker och skämtar i miljöer där människor har blivit massakrerade, krigsskadade eller drabbats av katastrofer. Är det kul, var David Isakssons första fråga till Pelle Hanæus från Clowner utan gränser.

- Vi jobbar med humor och skratt som något hälsobringande. Vår mission är att skicka clowner till barn och samhällen i kris. förklarade han.

- Förut sade vi att vi skulle ta skratt dit skrattet hade tystnat – men vi har insett att skratt finns även i de mest fasansfulla miljöer. Det handlar om överlevnad. Särskilt barn har ett oerhört behov av att bli sedda och bekräftade. De möter oss clowner direkt. Vi är här! Se oss! Vi är med! Ofta blir det ett otroligt gensvar.

Att clowneri ska ingå i biståndet är inte givet. Det finns skeptiker, förklarade Pelle Hanæus och rev ned kvällens första rejäla gapskratt med formuleringen: ”Man säger om oss att vi bedriver utvecklingssamarbete utan mottagarperspektiv.”

- Skrattar ni även när ni gör er LFA-matris, undrade David Isaksson – alltså det frågebatteri man måste besvara för att få Sidastöd till biståndsprojekt.

- Absolut – men uppgivet, blev svaret.

Panelens enda kvinna, Svjetlana Duric, är bosnienserb och kom till Sverige som flykting 1992. Inom några år hade hon lärt sig språket och skaffat sig ett jobb. Hon berättade livfullt om mötet med det stela och politiskt korrekta Sverige.

- Här fanns massor av välvilliga socialarbetare som ville ta hand om mig. Men jag ville klara mig själv!

Hon berättade att hon växte upp med en betydligt kärvare människosyn och råare humor än vad som är acceptabelt i Sverige, och gav ett exempel på en historia från Sarajevo under belägringen:

Två män möts och talar om hur svårt det är att leva utan mat, el, gas, telefon och så vidare.

- Det är faktiskt svårare i Sarajevo än vad det var i Dachau, säger den ene.

- I Dachau hade vi i alla fall gas…

Denna mer grovkorniga humor utvecklas ofta i miljöer där livet är särskilt svårt, menade Svjetlana Duric, och gav ännu ett exempel, från Palestina:

En av Palmecentrets medarbetare, en ung kvinna, passerade varje dag en vägspärr på väg till jobbet. Där fick hon ögonkontakt med en av de israeliska soldater som iförd hjälm, skottsäker väst och maskingevär visiterade henne och övriga passerande palestinier. Det gick några månader, och en dag var vägspärren borta – till stor lättnad för de boende i område.

- Men vår medarbetare ropade – var är min vägspärr, jag vill ha tillbaka den och min soldat!

Och det är ju inte särskilt politisk korrekt!

Kan för mycket demokrati tunna ut humorn, undrade David Isaksson.

Det kan nog stämma, menade Svjetlana Duric.

- I Bosnien kan vi skämta om nationella egenheter hos serber, bosnier och så vidare – men det skulle aldrig gå att göra här. Svenskar tar allt sådant på allvar.

Bland barbesökarna fanns som vanligt en hel del Sida-medarbetare.

- Skrattar ni inte åt att Sida-personalen inte får resa mer i år, undrade David Isaksson. Enligt vad Sidas ledning meddelade för någon månad sedan tog anslaget för resor slut innan året var till ända.

- Det är ju oerhört komiskt!

Det längsta skrattet under kvällen gällde också Sida. Det var när Svjetlana Duric berättade att Palmecentret fått kritik för att de missat genderanalysen i en projektansökan. De uppmanades av Sida att använda en analysmodell som publicerats på Sidas hemsida.

- Vi började leta på hemsidan och hittade tio genderanalyser – alla olika!

- Alltså, mycket papper är det när det gäller Sida…

Vad det säger om biståndsbranschen att just den kommentaren väckte allra mest munterhet är något för en kommande bar att reda ut…

Agneta Carleson/Global Reporting

Europa-special på Nalen

admin — Tue, 06 Oct 2009 11:52:39 +0000

Referat

Vad gör Europa för världens fattiga?

Datum:

23 oktober 2009

Medverkande:

Pierre Schellekens, chef för EU-kommissionen i Sverige; Louis Mwansa, riksrevisorns kontor i Zambia; Joshua Kyalimpa, ordförande i Ugandas journalistförbund; Annika Söder, tidigare statssekreterare för biståndet och idag underdirekt på FN:s jorbrukdsorganisation FAO; Clarisse Siebert, forskningsstipendiat på SEI; Saumura Tioulong, parlamentsledamot och aktivist mot trafficking i Kambodja.

Global Bar Europa-special på Nalen svallade mellan olika ämnen: EU-bistånd, miljöfrågor, transparens, fri journalistik och mänskliga rättigheter. Men ingen glömmer nog Saumura Tioulong, en kvinna som utan att darra på rösten avfärdade den sittande regeringen i Kambodja som maffiabossar. När hon i nästa andetag frågade varför vi ger bistånd till en regering som vi vet är korrupt, då var uppmärksamheten fullständig.

Pierre Schellekens, chef för EU-kommissionen i Sverige, förklarade.

– Vi styr biståndet mer mot policydialog än tidigare. Vi tar upp mänskliga rättigheter med regeringen. Samtidigt måste vi i vissa lägen använda oss av regeringen för humanitärt bistånd. Vi kan inte sitta och se på när tusentals människor dör.
Saumura Tioulong nöjde sig inte med svaret.

– Om ni ger 100 säckar ris till regeringen så är det fem som kommer fram till det fattiga. Ni måste använda andra kanaler. Använd er av lokala organisationer – eller av oss parlamentariker och politiskt valda på det lokala planet. Vi har ett ansvar mot våra väljare!

Pierre Schellekens svarade att EU i stort arbetar på just detta vis. Fokus ligger på enskilda organisationer och stora delar av biståndet går direkt till skolor, utbildningar, lokala miljöinsatser och småskalig ekonomisk utveckling.

– Ibland fungerar det också att sätta press på regeringen och tvinga fram åtgärder. Se på Myanmar (Burma). Hade vi inte pressat regimen där hade ingen nödhjälp gått fram överhuvudtaget.
Saumura Tioulong menade också att det inte är givarnas sak att tala om för kambodjanerna att de måste ha tålamod. Tålamod är en synd när man går i rätt riktning, menade hon.

– Det som vi behöver mest från er européer är att ni berättar er historia. Hur har ni, efter århundraden av krig, efter två världskrig, kunnat komma över hatet och bygga demokrati och välfärd och skapa den Europeiska Unionen?

Alla talare var överens om att respekt för mänskliga rättigheter är en förutsättning för sann utveckling. Joshua Kyalimpa, ordförande i Ugandas journalistförbund, slåss för en fri press.

– Vi lever i en skräcksituation. Fem radiostationer har blivit stängda och många journalister avskedade – och desto fler självcensurerar sig av rädsla för att bli avskedade. De flesta medieföretag ägs av människor som står nära regeringen, så det är inte en situation där en fri, oberoende press granskar regeringen.

Förutom media är riksrevisorn en viktig instans för att bevaka regeringens förehavanden. Riksrevisorn i Zambia skapade stor uppmärksamhet när hon avslöjade en stöld på 50 miljoner svenska kronor. Avslöjandet är resultatet av ett långt och gediget revisionsarbete, som lett till kraftigt minskad korruption i Zambia.

– Korruption är som äktenskapsbrott. Det krävs att två parter agerar i samförstånd. Fallet med de 50 miljonerna är stöld och ska inte förväxlas med korruption, sa Louis Mwansa, från det Zambiska riksrevisionsverket.

David Isaksson reflekterade över varför en stöld kallas korruption när det sker i ett utvecklingsland, medan en liknande företeelse här i Sverige kallas stöld – som till exempel Röda Korsets kommunikationschef, som misstänks ha stulit sex miljoner kronor från insamlade medel.
Det är inte bara politiska och ekonomiska kriser som skakar vår värld. Klimatförändringarna ställer också världens länder inför nya utmaningar.

– Tydligast är det i Bangladesh, sa Clarisse Siebert, forskare om klimatförändringar och mänskliga rättigheter vid Stockholm Environmental Institute. Mer stormar. Fler översvämningar, jorden förstörs av saltvattnet, grönsaksodlingar ruttnar och kycklingarna – den viktigaste proteinkällan – dränks.

– Men människorna är uppfinningsrika. De gör istället flytande trädgårdar och byter ut kycklingarna mot ankor – och överlever, säger Clarisse Siebert.

Annika Söder, biträdande generalsekreterare på FAO, talade om matkrisen, om hur de som bor på landet är de mest sårbara när det blir en kris. Det finns ett behov av att utveckla nya grödor, för att anpassa sig till klimatförändringarna och vattenbrist. Att jordbruket dessutom släpper ut kemikalier försvårar bilden ytterligare. Men så måste det inte vara.

– Jordbruket kan också bidra till att minska utsläpp, om det görs på rätt sätt. Det är den frågan vi vill driva inför mötet i Köpenhamn, sa Annika Söder.

Lars Tallert/Global Reporting

Nicaragua - 30 år i backspegeln

Julia Björne — Wed, 07 Oct 2009 11:41:50 +0000

Referat

Datum:

10 september 2009

Medverkande:

Eivor Halkjaer, tidigare ambassadör i Nicaragua; Björn Lindh, tidigare volontär och aktivist för Nicaragua nu kommunikationschef på Kooperation Utan Gränser; Lisa Hanson, informatör för Svalorna i Nicaragua 2006-2007.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Det har gått trettio år sedan den sandinistiska revolutionen 1979. Samtalsledaren David Isaksson började med att citera den tidigare nicaraguanske vicepresidenten Sergio Ramirez som i sin bok ”Adios Muchachos” konstaterar att Sandinisterna aldrig lyckades med sina stora föresatser; att skapa ”den nya människan”, minska klyftorna och utrota fattigdomen i Nicaragua. Däremot lyckades man etablera demokratin i landet. Det faktum att sandinistpartiet lämnade ifrån sig makten efter valförlusten 1990 var ett exempel på just detta.De tre panelisterna höll med om denna utgångspunkt för samtalet, liksom att det finns mycket att lära av engagemanget för och i Nicaragua under 80-talet.

Höstens andra Global bar handlade om drömmar, myter, framgångar och besvikelser i utvecklingssamarbetet i Nicaragua.

2011 ska Sveriges bilaterala bistånd till Nicaragua vara avvecklat. Projektet Exit Nicaragua, som Global Reporting fått i uppdrag av Sida att koordinera, har till uppgift att dokumentera 30 års samarbete och vänskap, utvärdera resultat och sprida lärdomar. På spanska kallas projektet Éxito Nicaragua (éxito betyder framgång).

– Numer finns en syn att ”Nicaraguanostalgin” är lite nattstånden och nästan obehaglig. Jag vänder mig mot det. Jag anser att det är viktigt att blicka tillbaka och förstå den oerhört breda solidariteten som fanns med Nicaragua, sade Eivor Halkjaer, som bland annat varit chef för Sidas Latinamerikaenhet och ambassadör i Nicaragua, Guatemala och Kuba.

Hon gav inledningsvis en bakgrund till det svenska biståndet till Nicaragua som under 80-talet ökade med 30-40 procent om året under flera år, något som då var helt unikt.

– Ökningen var naturligtvis ett uttryck för ett mycket starkt officiellt engagemang för detta lilla land som ville göra sig fri från sin historia som lydstat till USA och från en brutal diktator, konstaterade hon.

Engagemanget för Nicaragua har sina rötter i en stark politisk medvetenhet, menade Eivor. På 80-talet levde vi fortfarande i Vietnamkrigets skugga. Frigörelsen i Afrika från Portugal var aktuell och det fanns en allmän avsky i Sverige mot den amerikanska framfarten på många ställen i världen. Att stödja små länder som vara oberoende var en viktig del i biståndet:

– Men den folkrörelse som stödde Nicaragua var speciell. Om man jämför med Vietnamrörelsen så var den mindre partibunden och mindre åldersbunden. Den engagerade många som inte hållit på med bistånd tidigare, säger Eivor och berättade om Eldens döttrar – en grupp äldre damer i Norrbotten som stickade saker att skicka till Nicaragua.

Björn Lindh, som idag är kommunikationschef på Kooperation Utan Gränser och fortfarande har mycket kontakt med Nicaragua kom första gånget till landet som ”backpacker” 1983. Därefter blev han SSU:s representant i Nicaragua och var bland annat med om att bygga upp en kursgård. Liksom Eivor berättar han att han överväldigades av fattigdomen, av tomma hyllor i affärerna, av matutdelning, av obeskrivligt svåra levnadsförhållanden på landsbygden:

– Jag hade aldrig sett sådan fattigdom. Men jag upptäckte ett folk som höll på att lyfta sig i håret. Det fanns en skjuts och en vilja att stå ut. Folk sa: ”Det är krig mot Contras och hårt slit – men tänk så bra våra barnbarn kommer att få det!” mindes Björn och fortsatte:

– Idag kan vi konstatera att Sandinisterna inte bröt den förbannelse som håller Nicaragua i fattigdom. Projektet som förde in oss från Sverige blev inte den framgång det var tänkt. Men det förändrade Nicaragua i grunden – man kan inte ta ifrån Sandinisterna att det val som genomfördes 1984 var det första demokratiska valet i Nicaraguas historia.

Därför uppmanade Björn de närvarande att bli historierevisionister och att se Nicaraguas 80-tal mot bakgrund av den situation som då rådde i Latinamerika:

– Det som fortfarande gör mig förbannad är att segrarna skriver historien! På 80-talet var det diktatur i Chile, Argentina, Uruguay, det skedde massakrer i Guatemala, Honduras och El Salvador. Men vilket land är det som både då och nu måste förklara sig? – Jo, Nicaragua!

Lisa Hanson från Svalorna var informatörsvolontär i Nicaragua 2006-7 och därmed den paneldeltagare som senast arbetat i Nicaragua. Hon fick frågan om nostalgin stod henne upp i halsen:

– Nej, jag kände mig snarare avundsjuk för att jag inte fick vara med. Revolutionen i Nicaragua är på sina håll extremt levande än idag – och den är ofta romantiserad. Även om demokratin i Nicaragua har sina brister så är det valfusk som genomfördes i kommunalvalen hösten 2008 inte den enda mätaren på situationen i landet. Det finns ett starkt civilt samhälle som har bidragit till att bygga landet. Resultat från bistånd är mycket svårt att mäta, men både på individnivå och organisationsnivå ser jag många resultat.

Eivor Halkjaer funderade på om Sverige hade kunnat agera annorlunda:

– Vi var en viktig givare, men jag tror inte vi hade kunnat få Nicaraguas historia att bli en annan. Vi är aktörer, men vi avgör inte historien. Efterklokhet är viktigt och lärdomar med, men det är inte samma sak som att säga: ”Hur kunde vi vara så dumma?!”. Alla gjorde sitt bästa och Sverige har lämnat spår som kommer att finnas länge.

Björn Lindh höll med och konstaterade att biståndet under 80-talets senare hälft framför allt syftade till att Nicaraguas folk kunde överleva i väntan på en politisk lösning på konflikten.

– Annars hade landet imploderat och det hade varit förfärligt. Det behövde skydd från USA:s president.

Michael Frühling, som var första ambassadsekreterare på svenska ambassaden i Nicaragua 1983-87 och därefter även varit ambassadråd i Guatemala och ambassadör på Kuba, berättade om uppståndelsen kring det besök som statsminister Olof Palme gjorde 1984. Palmes öppna förhållningssätt och att han förde ivriga diskussioner med alla, oavsett deras status, förbryllade sandinisterna. Detta speglade ett problem inom den sandinistiska rörelsen menade Michael Frühling:

– Sandinisterna lyckades delvis demokratisera Nicaragua, men de lyckades inte demokratisera sin egen rörelse. Tendenser, snarlika de som man som gerillarörelse försökte bekämpa i det nicaraguanska samhället, åt sig istället in i det egna partiet. Idag har man nått ”full circle” och det är den djupare tragiken.

Björn Lindh höll med om att den utveckling sandinisterna gått igenom är oerhört tragisk:

– Det finns bara två-tre kvar av de gamla ledarna, alla andra har uteslutits. Det ha gått så långt att sandinisterna bara är maktspelare.

Agneta Liljestam, som bland annat arbetat i Nicaragua för UBV, menade att en förklaring till den bristande interna demokratiprocessen i sandiniströrelsen kan vara att man kom till makten i en revolution. Hon jämförde med den före detta gerillarörelsen FMLN i El Salvador som inte kom till makten på det sättet, utan blev tvingad in i ett parlamentariskt system och till slut segrade i ett demokratiskt val.

– De var tvungna att omorganisera sitt parti. Det har sandinisterna inte behövt göra och därför blev det ingen demokratisering.

Frilansjournalisten Erik Halkjaer, som nyligen återvänt från en reportageresa till Nicaragua, berättade att den helt igenom negativa bild av sandinisternas Nicaragua, som även han haft innan avresan, inte stämde med de intryck han fick på plats.

– Det var sandinistbashing, men bilden kom på skam. Jag träffade småbönder från bonderörelsen UNAG som var lyriska över sandinistregeringen. Regeringen betalar dubbla världsmarknadspriset för deras bönor, de har byggt vägar till byarna och de kommer och hämtar varorna så att bönderna inte behöver åka till marknaden. Grödorna säljer de till Venezuela. De flesta inom det civila samhället och oppositionen gav sandinisterna credit för utbildning och hälsovård, även om den ekonomiska krisen skapat stora brister.

Ett av de första svenska stöden till Nicaragua var till den alfabetiseringskampanj som inleddes 1980 med målet att alla skulle lära sig läsa. Många har ifrågasätt vad som hänt på utbildningsområdet de senaste decennierna, men sommaren 2009 deklarerade UNICEF:s representant i landet att analfabetismen i praktiken var utrotad i Nicaragua.

Ett av de första besluten efter sandinisternas seger i valet 2006 var också att grundskoleutbildningen skulle vara gratis. Innan dess hade många barn kunde inte gå i skolan för att de var tvungna att betala för uniformer och skolmaterial. Men 2006 antogs också Latinamerikas strängaste antiabortlag i Nicaragua. Lagen drevs genom en allians mellan den katolska kyrkan och sandinistpartiet som ett sätt att säkra röster inför valet. Lisa Hanson har dock goda förhoppningar om att den kommer att avskaffas igen:

– Det blev en mycket snabb och stark reaktion från kvinnorättsorganisationerna. Det imponerande att se att det fanns en så stark beredskap och kunskap hos dem.

Sandinisterna tog illa vid sig av den internationella kritiken både om abortlagstiftningen och om valfusket i kommunalvalet 2008. Sveriges sista ambassadör i Nicaragua, Eva Zetterberg, engagerade sig starkt mot abortlagen, hon uttalade sig ofta i media och satt som enda ambassadör och lyssnade i parlamentet när lagen antogs. Det var bland annat av det skälet som sandinisterna gjorde henne och Sverige till en syndabock när EU senare fryste budgetstödet och Sverige sitt sektorstöd på grund av valfusket. Helena Reuterswärd, som idag är handläggare på Sida, arbetade på den svenska ambassaden i Nicaragua när abortlagstiftningen ändrades:

– Vi gjorde starka politiska markeringar. Vi drev frågan i EU-kretsen och gentemot andra givarländer, vi stödde de grupper inom det civila samhället som engagerade sig i frågan. Sverige har också gett ett omfattande stöd till ett regionalt program för sexuell och reproduktiv hälsa – ett unikt program som nu läggs ner. Mycket annat gjordes också i det tysta. Allt detta innovativa arbete behöver dokumenteras. Det är en viktig erfarenhet att föra vidare, menade Helena Reuterswärd.

Eivor Halkjaer hoppades att projektet Exit Nicaragua skulle ska föra vidare erfarenheter från program och verksamheter som har ett bredare intresse i andra samarbetsländer. Till detta hör, menade hon bland annat forsknings- och polissamarbetet. Det är till exempel ett faktum att våldsnivån i Nicaragua är oerhört mycket lägre än den i de flesta andra centralamerikanska länder – i Managua behöver ingen åka ”bepansrad” bil. Ett annat bra exempel är kultursamarbetet som fortsätter, trots att biståndsfinansieringen upphört.

– Det finns viktiga lärdomar i biståndet i Latinamerika, det är tragiskt om de inte tas till vara, summerade Eivor Halkjaer.

Lisa Hanson avslutade med att påpeka att även om det bilaterala biståndssamarbetet med Nicaragua nu fasas ut så stannar flera organisationer kvar – och samarbetet med Nicaragua fortsätter med dem. Hon rekommenderade också den nyutkomna romanen ”De modlösa”, av Johan Lapidus. Boken har precis kommit ut och utspelar sig bland svenska biståndsarbetare i Nicaragua.

Text: Anki Wood/Global Reporting

På webbsidan exitonicaragua.net samlas dokument, fakta och personliga berättelser om utvecklingssamarbetet mellan Sverige och Nicaragua.

Raserat förtroende?

Julia Björne — Tue, 13 Oct 2009 08:06:49 +0000

Referat

Röda Korset efter krisen

Datum:

27 augusti 2009

Medverkande:

Bengt Westerberg, ordförande Röda Korset; Per Stenbeck, generalsekreterare för WaterAid i Sverige och Lisbeth Gustafsson, journalist och författare med inriktning på livs- och värdefrågor.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Utan allmänhetens förtroende står vi oss slätt i godhetsbranschen. Men är vi så goda? Och är branschen god? Att diskutera etik är svårt och torsdagens Global Bar kom att handla mer om vår rätt att lyfta ordentliga löner – eftersom vi trots allt är professionella – än hur vi ska attackera etiska problem som är inbyggda i våra strukturer.

Det var en svettig och om möjligt ännu mer knökfull bar än vanligt som tog upp den känsliga frågan om godhet och förtroende. David Isaksson började med att tala om cyklister. En cyklist är ju per definition god. Kanske är det därför de tycker sig ha rätt att cykla mot rött och köra ner fotgängare på trottoarerna? Är det likadant i godhetsbranschen?

Röda Korset står idag inför sin värsta kris på många år. Organisationens före detta kommunikations- och insamlingschef är häktad, misstänkt för att ha förskingrat åtminstone sex miljoner – och härvan växer för varje dag. Kan Röda Korset klara av att behålla allmänhetens förtroende? Och varför upptäcktes inte detta tidigare?

– Det är inte acceptabelt att cykla mot rött i Röda korset, sade Bengt Westerberg.

Men trots detta har medarbetare haft misstankar mot den före detta kommunikationschefen i flera år, utan att något hänt.

– Vi hade inte alla kort på hand. I första skedet kunde vi konstatera att kommunikationschefen brutit mot de interna reglerna och han valde då att avgå. När vi sedan fick klar en intern revisionsansökan och såg att det fanns misstanke om bedrägeri beslöt vi att polisanmäla frågan.

Är då Röda Korsets kontrollsystem tillräckligt bra?

– I stort sett får man säga att kontrollsystemet är bra. Charity Rating gick ut med skarpa uttalanden i början. Nu har det gjorts en rapport där man kom fram till att man inte kunnat göra så mycket för att undvika det som hänt.

Handlar det i så fall om att vi har fått en kultur i stora insamlingsorganisationer, som ger plats åt bedragare, åt makthungriga människor som har sin egen ekonomiska vinning som enda mål? Lisbeth Gustafsson menar att så kan vara fallet.

– Vi människor behöver den här arenan, där vi kan få utlopp får vår vilja att göra goda handlingar. Därför är kommunikationschefens handlande ett övergrepp mot det andliga.

Lisbeth menar att godhetskulturer är problematiska. I själavården har man slagit larm, för till den här typen av organisationer söker sig makthungriga människor. För här finns människor som är lätta att manipulera. Så är det i Svenska kyrkan. Finns det något liknande i Röda Korset?

– Så gör inte den här enskilda människan till en syndabock. Bengt, vilken kultur är det som har fostrat den här typen av människa?

Bengt replikerade:

– Ska du titta på kulturen så får du titta på de andra 499 människorna som är anställda på Röda Korset. Det här handlar om en människa som avviker, som inte är representant för kulturen.

– Men det finns ju en anledning till att han blivit anställd, svarade Lisbeth.

Lisbeth ser istället problemet i hierarkiska organisationer. Det är ofta organisationer där det finns mycket män i ledningen, mycket ryggdunkande och lite av inkännande och lyhördhet. Det är en kultur där det är svårt att upptäcka att det finns en bedragare, till och med i ledningsgruppen.

Per Stenbeck tog avstamp i att detta enskilda fall kommer att skada hela insamlingsbranschen.

– Det är tragiskt för Röda Korset och för alla oss andra som samlar in pengar. Därför att en del givare har nu en välkommen ursäkt för att inte skänka pengar. ”Jag skulle ge, bara man kunde lita på de djävlarna”.

Samtidigt finns det knappast någon stor insamlingsorganisation som inte har en liknande erfarenhet. Och det kan lika gärna handla om generalsekreterares löner som att det går massa pengar till administration – att samla in pengar kräver allt mer administration, bland annat för att bygga upp dyra kontrollsystem.

Den efterföljande debatten handlade mycket om löner och levnadsstil. Är det rimligt att en kommunikationschef i en insamlingsorganisation får 60 000 i lön, bor i en lägenhet för 13 miljoner och har sina barn på Lundsberg? Har rika människor rätt att vara i godhetsbranschen? Och får man äga en Jaguar om man jobbar på Röda Korset?

– Det är möjligt att det är olämpligt att ha en Jaguar, även om en gammal Jaguar inte är dyrare än Volvo. Men jag ser mer vad folk gör på jobbet, sade Bengt. Och jag tycker det är bättre med rika människor i godhetsbranschen än de som använder godhetsbranschen för att göra sig rik.

David Isaksson menade att det snarare handlar om vad man kommunicerar. Jaguar och lägenhet på Strandvägen kommunicerar inte ”vi arbetar för att fattiga människor ska få det bättre”. Det finns alltså en etisk aspekt av vad en organisation kommunicerar.

Ylva Jonsson Strömberg, generalsekreterare på Action Aid, propagerade för att vi behöver lyfta bilden av att man ska vara professionell och kunnig i sitt yrke för att få jobb i branschen:

– Jag är anställd för att jag är duktig på det jag gör. För det ska jag ha rimligt betalt. Vi måste våga ge en bild av att vi är professionella.

Bosse Sundqvist från Folkbildningsrådet, tidigare med i ledningsgruppen på Röda Korset menade att det inte är så enkelt.

– Det som är tråkigt är att det är fler och fler människor i branschen som drivs av att få en hög lön. Den förre kommunikationschefen på Röda Korset hade inget rättspatos, han drevs av andra krafter och han har varit med och drivit Röda Korset mot en mer marknadsinriktad verksamhet. Så låt oss inte glömma bort att det finns många människor som gör ett mycket bra jobb och som får en rimlig lön.

Pelle Seman, uppdragsansvarig på SWECO, tycker inte att skillnaden är så stor mellan företag och organisationer:
– Det väsentliga är kostnadseffektivitet, oavsett om det gäller ett företag eller en organisation. Value for money måste vara budskapet.

Text: Lars Tallert/Global Reporting

Härstedt vs Carlsson

Julia Björne — Tue, 13 Oct 2009 08:51:33 +0000

Referat

Datum:

16 april 2009

Medverkande:

Gunilla Carlsson som arbetar som biståndsminister och Kent Härstedt, Socialdemokraternas talesman i biståndsfrågor.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Under kvällens debatt diskuterade biståndsministern Gunilla Carlsson och oppositionens Kent Härstedt bland annat enprocentmål, klimatsatsningen och utvecklingssamarbeten i en världsekonomi som befinner sig i kris.

David Isaksson inleder debatten med att ställa frågan: - Vår BNP går ner men biståndsnivån sattes innan detta skedde. Det hela kan se ut som en paradox. Gunilla Carlsson har den procentuellt största budgeten någonsin. Vi undrar vad som är tänkt med pengarna och vad som har gjorts?

Gunilla Carlsson menar att biståndet ibland inte har diskuterats så seriöst som det borde. Hon menar att biståndet är en av statens största utgiftsposter och att det är en viktig politisk uppgift.
- Jag känner att det här verkligen är någonting som är värt att utveckla och reformera och därmed en viktig strategisk uppgift om man vill förändra världen.
Gunilla Carlsson säger att det som driver utveckling är människors vilja och förmåga i entreprenörskap och företagande. Att det är frihet och kunskap som är grunden för att kunna bekämpa fattigdomen men även demokrati och att slå vakt om mänskliga rättigheter.

På frågan om tre bra saker som har gjorts hittills svarar Gunilla Carlsson:
1. Skapa ordning och reda i biståndet
2. Jobba med politikförnyelse
3. Visa engagemang för väldens mest utsatta

Kent Härstedt presenterar tre kritiska punkter:
1. Attacken på enprocentsmålet, som i grunden är en väsentlig frågeställning – hur vi ser på biståndet och att vi ska ha en hög biståndsnivå. Han menar att det var en kamp att nå dit och om vi sänker blir det oerhört svårt att nå dit igen.
2. Skuldavskrivningarna och ”trixandet” med detta. Han säger att vi har haft uppblåsta siffror vad det gäller skuldavskrivningarna och där skulder skrivits av till ett högre belopp än själva kostnaden.
3. Det finns en hets mot frivilliga organisationer där någon borde gått in och stått upp för dem.

På frågan om det var en process inom partiet att gå med på en procent svarar Gunilla Carlsson att det varit en förändringsprocess inom partiet där man försöker att koppla ihop utrikes och utvecklingsfrågor tillsammans med handelspolitik, matpolitik och jordbrukspolitik för att kunna svara på nutidens utmaningar.
- Den tiden kommer nu med sjunkande kapitalflöden till utvecklingsländerna. Vi har, inte bara ekonomiska utmaningar, utan också mänskliga katastrofer, inte minst i de fattigaste delarna av världen kommer vi att vara tvungna att ompröva det statliga biståndet.

Kent Härstedt påminde om att det i grund och botten finns ett synsätt inom moderaterna huruvida man ska använda skattepengar till fördelningspolitik. - Vi bör ha en fördelningspolitik då vi ska fördela världens resurser på ett rättvist sätt. Jag tycker att det i grunden är rätt att ha ett skattefinansierat bistånd eftersom det bara är en del av oss som lever i en välsignad del av världen med stabilitet, trygghet och välfärd.

Gunilla Carlsson suckar och säger att om man ska lösa de gigantiska fattigdomsproblemen i världen genom omfördelningspolitik så räcker inte en procent.
- Jag vill istället skapa välstånd, ta vara på de utvecklingskrafter som finns och använda biståndet strategiskt till detta. Vi måste arbeta för att människor kommer ur förtryck och ekonomisk vanmakt. De måste kunna ha tillgång till marknader och kunskap.

David Isaksson undrar om hur vi då ska använda våra pengar strategiskt. Finns det en anledning till att lägga om biståndet eller vad ska göras med tanke på den förändrade situationen? Kent Härstedt säger att vi redan nu har en akut situation där vi låser biståndet i kronor men där det sedan verkställs i dollar. Han berättar om när man till exempel lovat att bygga en skola men efter transfereringarna av pengarna som vi budgeterat kan man inte göra färdigt taken på den skolan på grund av svängningarna inom den finansiella sektorn.
- Jag skulle vilja ha ett ökat handlingsutrymme och inte intäkta varje krona i biståndsbudgeten, utan kunna fullfölja påbörjade projekt.

Gunilla Carlsson tycker att utvecklingspolitiken är komplex och påverkas av många externa faktorer.
- Moderaterna vill ha mer långsiktighet i budgeteringen och göra den mindre konjunkturkänslig. Det är svårbedömt om hur krisen kommer att slå i Sverige. Osäkerheten präglar hela verksamheten. Vi är bundna till korta tidsperioder när vi vet att utveckling tar lång tid. Vi måste kunna ta åtaganden som sträcker sig under flera år.

Gunilla Carlsson pekar även på att vi underskattar risken att de människor som tagit sig över fattigdomsstrecket faller tillbaka. Hon menar att det är viktigt att ha en handlingsberedskap och att kunna våga ompröva och prioritera.
- Det finns idag en del institutioner i utvecklingsländer som är under uppbyggnad som vi måste värna om. Jag tror att vi måste öka det humanitära biståndet då vi kommer att få se hungerkatastrofer och hur klimatförändringarna slår. Detta gör att vi måste värna om ländernas redan uppbyggda system och styra biståndet så att det underlättar sociala sektorer.

- En utmaning kan vara att vi måste få människor att känna framtidstro, att intressera näringslivet där biståndet kan inspirera företagsamhet, småskaliga som storskaliga. Vi har inte gjort tillräckligt på det här området avslutar Gunilla Carlsson.

David Isaksson undrar om Sverige varit för slappa gentemot FN-systemet? Gunilla Carlsson säger att under ett antal år ökade vi volymen, vi hade inte tillräckliga resurser för att granska. Hon vill fullfölja granskningen om hur de olika FN organen samarbetar och föra strategiska dialoger och se till att biståndet når de allra fattigaste människorna.

Kent Härstedt betonar att Sverige är dåliga på att se till att representanter deltar i de olika FN organen. Vi måste ha en svensk närvaro och delta i policydiskussioner. Vi har få chefer på hög nivå inom FN-organen som är ditsända av Sverige. Vi försvinner alltmer i debatten. När det gäller näringslivssatsningen menar Kent Härstedt att det är både regeringens och näringslivets skyldighet.
- Det finns en kultur inom näringslivet att inte vilja sälja produkter till bistånd. Man tycker att det känns lite fel.

Gunilla Carlsson säger att Sverige sätter väldigt högt värde på att göra rätt och riktigt men det finns mycket kvar att göra. Framför allt när det gäller samverkan med näringslivet. Hon menar att vi inte har en tradition av småföretagande som till exempel finns i Danmark. Sverige har ett gott grundmurat förtroende som utvecklingsaktör. De försöker sätta värde på folkrörelsernas kapacitet som till exempel arbetet med kvinnors deltagande men behöver fundera över hur man kan förnya arbetet inom ramen för klimat, ekologi och miljö. Sverige behöver de enskilda organisationerna för att kunna exportera den demokratiska svenska modellen.

Kent Härstedt säger att en viktig del av det svenska biståndet kanaliseras genom de svenska enskilda organisationerna. Han menar att det är därför viktigt att ha ett fungerande informationsarbete så att man kan förankra detta hos det svenska folket. De svenska organisationerna har en dubbelsidighet som hjälper till att förankra biståndet i Sverige och för hem världen till landet.
- Man förankrar tilltron till biståndet mer långsiktigt. Vi måste kunna nå ut med en fördjupad biståndsdebatt med aktuella frågor kring svenskt bistånd. Han tror att det just nu finns en stor krismedvetenhet och att solidariteten ökar eftersom svårare tider närmar sig. Men därefter kan det bli tuffare då folk kommer att få det svårare och detta kommer att påverka människors vilja.

En person i publiken menar att både den tidigare och nuvarande regeringen för en gammaldags biståndspolitik. Han pekar på att urbaniseringen ökar med 200 000 människor om dagen och många människor bor i slumområden där handel och verksamhet sker. Dessa områden bör inte ses som enbart ett problemområde utan som en tillgång. Varför nämns aldrig dessa områden i regeringens uppdrag till Sida?

Gunilla Carlsson håller med att det finns en tröghet i systemet och hoppas på att de skulle kunna ha sådana diskussioner på det här området. - Vi ser inte de här trenderna utan vi är lite fast i det förgångna i vårt sätt att arbeta. Vi måste se hur verkligheten ser ut.

Gunilla Carlsson svarar också på frågan om de kommer att se över sina upphandlingar av konsulter. Hon vill se över vad det finns för olika aktörer och tar Svenska Afghanistan Kommittén som exempel där man är duktiga på att jobba internationellt på en global arena. I det nya Sida måste det finnas en öppenhet och de måste även kunna uppvisa de resultatkrav som kommer.
- Vi måste se de strategiska utmaningarna hur vi ska jobba i Sverige, Europa och i världen med de problem som till exempel smittsamma sjukdomar, ekonomisk utanförskap, konflikter och förtryck.

Med en stor klimatsatsning med fyra nya miljarder under tre år, vad sänder det för signal? Hur tänkte ni? undrar en person i publiken. Gunilla Carlsson förklarar att vi har ett ansvar att kunna möta de förändringar som sker redan nu. Hon menar att ju längre vi väntar desto dyrare kommer det att bli. Vi kommer att få se människor som miljöflyktingar, människor som får sina besparingar att försvinna upp i torka, översvämningar och stormar. Hon säger att vi måste bygga in klimatanpassningsagendan i utvecklingspolitiken.

Kent Härstedt fortsätter att vi kommer att gå från finanskris och politisk instabilitet till en social oro i världen som kan leda till krig. Miljökrisen är en del av den problematiken som kan förvärras de kommande åren. Det är därför viktigt att man tar ansvar både som nation och genom utvecklingsbudgeten.

Text: Katrin Vivien, praktikant på Global Reporting

Bäst i världen - Sämst i Sverige

Julia Björne — Tue, 13 Oct 2009 09:36:13 +0000

Referat

Datum:

12 mars 2009

Medverkande:

Georg Andrén, chef för Sidas avdelning Samverkan med aktörer; Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet; Anna-Lena Lodenius, journalist och författare till rapporten Bistånd ifrågasatt.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Hur kommer det sig att svenska biståndsinsatser rankas på toppnivå i internationella utvärderingar samtidigt som de ofta ifrågasätts och kritiseras inom Sverige? Det var temat för Global Bars panel och rekordstora publik en kväll i mitten av mars.

– Jag studsade till när jag såg frågeställningen i inbjudan, jag tycker inte att bilden av det svenska biståndet är så negativ. SCB:s senaste opinionsundersökning visar till exempel att den svenska opinionen är mycket positiv till att ge bistånd och också positiv till resultatet. Sannolikt för positiv, sade Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Han menade att det ökande intresset för biståndsfrågor beror på att det är ett område i förändring. Alliansregeringen har varit låst i en del ”socialdemokratiska frågor”, men nu har biståndet öppnats för förändringar, vilket leder till konflikt, debatt och polarisering. Det resonemanget fick moderatorn David Isaksson att påpeka att det finns konspirationsteorier som säger att Moderaterna ville ha ansvaret för biståndsområdet för att kunna försämra det och göra det möjligt att lägga ner det. Claes Arvidsson trodde inte på en sådan konspiration:

– Det finns ett genuint intresse för frågan hos bland andra Gunilla Carlsson. Sida har varit ett S-märkt verk, men nu finns en möjlighet att få stöd från opinionen för en förändring. Den viktigaste skillnaden är att biståndet inte längre ses som en summa pengar utan i termer av resultat.

Anna-Lena Lodenius blev anlitad av Diakonia, Röda Korset och Kvinna till Kvinna att sammanfatta debatterna som bröt ut när Riksrevisionen lade fram en rapport där man pekade på brister i biståndsprojekt och när Timbro startade sin kampanj mot biståndet. Resultatet blev rapporten "Bistånd ifrågasatt":

– Mitt uppdrag var att sammanfatta debatten och analysera vad som egentligen hänt. Jag gick igenom materialet och kunde konstatera att det mest intressanta med Riksrevisionens rapport var att det gjordes en stor poäng av deras slutsatser, trots att deras underlag var så tunt.

Detta fick Claes Arvidsson att avbryta med en protest:

– Jag måste få invända – det man slog fast var att ett antal projekt på marken inte gjort vad de utlovat, att revisionsorganisationen inte fungerade och, det viktigaste av allt, att regelverket för projektverksamhet var undermåligt.

Anna-Lena Lodenius svarade med att läsa upp ett stycke ur Budgetpropositionen där regeringen skriver att den bedömer att problemen är mindre än vad Riksrevisionen påstått. Claes Arvidsson replikerade att en ny undersökning snart kommer och att den har ett bredare underlag och kommer att visa på stora problem.

Anna-Lena Lodenius fortsatte med att konstatera att Timbros rapporter om biståndet är ytterst politiserade:

– Man talar ofta om biståndsberoende länder, men Timbro började tala om biståndsberoende organisationer – de vände alltså på begreppen och de använde termer som GONGOS (Government-operated non-governmental organization), förklarade Anna-Lena Lodenius.

Granskas biståndsorganisationer mer och hårdare nu än förut? Eller känns det bara så för att man är ovan, undrade David Isaksson. Om man jämför med statliga verk som varit i blåsväder, som till exempel Vägverket när de gjorde en misslyckad upphandling i samband med att vägtullar skulle införas, är då tonen hårdare mot biståndsorganisationer?

– Alla är överens om att det under en period var mycket stort fokus på enskilda organisationer, svarade Anna-Lena Lodenius. Och medie-dramaturgin såg hela tiden likadan ut – man började med att dra historien om RSV och Timbro om och om igen. Men det är förstås så det går till även när mediedrevet gäller Carola eller Vägverket.

Claes Arvidsson var starkt kritisk till Anna-Lena Lodenius rapport:

– Ditt upplägg visar på problemet hos dem som är engagerade i bistånd. När kritik kommer slår man ifrån sig istället för att välkomna den. De som är verksamma inom biståndet har haft en godhetsstämpel och klarar inte av när främlingar kommer in och ifrågasätter.

Georg Andrén, chef för Sidas avdelning Samverkan med aktörer och tidigare samordnare av PGU:n (politik för global utveckling) i Regeringskansliet, menade att granskning alltid är bra och att aktörerna på biståndsområdet är mycket vana vid granskningar:

– Dels finns en egen kontinuerlig granskning och sedan ett år finns dessutom en statlig myndighet som granskar biståndet – och dessutom finns RSV. Det som är nytt är att granskningen kliver över till media och intresseorganisationer. Den obekväma granskningen – den som inte görs av våra kompisar – tror jag är bra.

David Isaksson undrade om det tidigare fanns en symbios mellan bistånd och medier:

– Jag vill inte recensera medier, men det har varit för lite granskning, svarade Georg Andrén och fortsatte:

– Jag tror däremot att politiseringen av biståndet är viktig – det går upp för fler och fler att biståndet är en del av hela politiken. PGU:n innebär ett samlat ansvar och det innebär att man bjuder in till en diskussion om gränssnittet mellan till exempel bistånd och försvar eller bistånd och handel eller mellan bistånd och mänskliga rättigheter. Då kliver fler in och vill diskutera. En tidigare biståndsminister berättade att biståndet inte ens diskuterades på regeringssammanträdena förut.

Georg Andrén påpekade också att Sverige är i den unika positionen att storlekarna på bistånds- och försvarsbudgetarna börjar närma sig varandra.

Anna-Lena Lodenius berättade att hon tyckt att det var konstigt att Moderaterna fick ansvaret för biståndet när den nya regeringen bildades:

– Moderaterna hade inte visat intresse för frågan tidigare. Jag hade väntat mig att KD som har en lång och djup erfarenhet skulle få det ansvaret. Det som retar mig som gått igenom hela debatten är att Moderaterna och de som kastat sig in med sin kritik är uppfyllda av en revolutionär känsla – att nu är det nydaning på gång och nu ska allt ändras. Det påminde mig om en gammal aforism: Innan man är riktigt säker är man ofta tvärsäker.

Claes Arvidsson nappade på kommentaren om vilka partier som engagerat sig mest i biståndet:

– Jag kan hålla med om att KD, Centern och Folkpartiet har varit i samma fålla som Socialdemokraterna. Och de delar skulden för den katastrofalt misslyckade biståndspolitiken under det långa 70-talet under Palme. Då stödde man ofrihet. Man stödde inte satsningar för att få fungerande ekonomier och fick därför istället planekonomier som havererade. Jag skulle gärna vilja se ett bokslut över den havererade politiken. Till och med Gunilla Carlsson kan ge en förskönande bild av 70-talet. Jag skulle vilja se en större benägenhet att tala om misslyckandena.

Men är ett misslyckande inom biståndet allvarligare än om det sker inom andra områden, undrade David Isaksson igen. Är det värre än Försäkringskassans misslyckade IT-satsning, eller Vägverkets upphandling?

– Jämför du det med att vi håller på att förlora Afghanistan på grund av biståndet?, replikerade Claes Arvidsson. Och ett sus, nästan som en väsning, gick genom publiken.

– I Afghanistan gör vi, ”the good guys”, en militär insats. Samtidigt ska vi bygga en civil stat. Biståndspolitiken är inom den ramen misslyckad. Pengarna har stannat i Kabul och gått till Mercedesar. Vi har svenska soldater i relativt fredliga delar av Afghanistan, men de saknar pengar till civila insatser. De säger till mig att så fort vi åker därifrån så kommer talibanerna tillbaka, förklarade Claes Arvidsson.

– Jag vill kommentera det – även om jag tar samma risk som Claes och talar om saker jag inte vet något om, avbröt Georg Andrén:

– Tidigare arbetade vi med Svenska Afghanistankommittén för att man bedömde att det var det effektivaste sättet att nå ända fram. Idag lägger vi om biståndet för att situationen är en annan – och nu befinner vi oss i gränssnittet mellan bistånd och försvarsmakten för att nå bästa resultat.

Georg Andrén underströk att man arbetar med bistånd i svåra miljöer. Om man om 20 år gör ett bokslut över dagens insatser kommer man att hitta misstag eftersom vi tar stora risker i länder som Liberia, Afghanistan, Kongo och Colombia.

– Men vi måste ta riskerna, för att det är svåra miljöer. Och skulle man idag, som Claes Arvidsson efterlyser, göra ett bokslut över 70-talet skulle det ge en annan bild än den Claes Arvidsson målade upp. Bai Bang skulle tas upp som ett intressant näringslivsprojekt som fungerar bra och som vietnameserna är nöjda med.

Anna-Lena Lodenius suckade och sade att kampanjen mot biståndet varit så osaklig.

– Jag har jobbat med främlingsfientlighet och känner i den här kampanjen igen den svepande kritiken och kritiken utan underlag. Till exempel dömer man ut biståndet och hävdar att det är vänstervridet. Men det stämmer inte – traditionellt är det till exempel många kyrkliga organisationer som bedriver bistånd. Och det finns ett brett samförstånd kring PGU:n, konstaterade hon.

Nu har vi pratat en god stund om hur dåliga vi är. Men vårt goda rykte i världen – var kommer det från?, frågade moderatorn.

– Till exempel OECD gör vart femte år en djuplodande studie. Sverige får där ett internationellt gott betyg. Men diskussionen har inte förts ut i samhället – delvis beror det på att medierna inte följer diskussionen. När jag pratar med personer utanför jobbet märker jag att det lilla som kommunicerats ut är negativt. Det finns en bild att pengar slösas bort, svarade Georg Andrén.

Bertil Odén i publiken inflikade att de två länder som granskat Sverige i år är Japan och USA, vars biståndspolicies ligger väldigt långt från vår egen.

– Att vi får en svartvit bild av biståndet beror på en oförmåga att problematisera och nyansera. Vi jobbar i svåra miljöer och därför går det alltid att hitta misslyckanden. Oförmågan se komplexa samband leder till en konstig diskussion, fortsatte Georg Andrén.

Det fick Ule Johansson från kemikalieinspektionen på fötter och han berättade att inspektionen, som är en nybörjare i biståndssektorn, gärna vill bli granskade och utvärderade.

– Men bistånd är högriskprojekt – till och med kamikazeuppdrag i mina ögon. Det är omöjligt att jobba i biståndssamarbete utan att en del av våra projekt misslyckas. Därför är det viktigt att vi kan använda misslyckanden som erfarenheter i det fortsatta arbetet. Jag önskar större öppenhet och granskning och att vi kan använda misslyckandena till att bli bättre – men de som varit involverade riskerar schavottering i medierna.

Kommer det att bli mer accepterat att misslyckas och hur ser framtiden ut för biståndsdebatten undrade David Isaksson.

– Sidas chef Anders Nordström pratar mycket om begreppet kalkylerade risker. Det innebär att man bedömer och synliggör riskfaktorerna, att man kalkylerar med dem och dokumenterar dem, kommenterade Georg Andrén.

– Jag tycker också att det är viktigt att få misslyckas inom biståndet och det är bra att man inom Sida funderar kring risknivåer. Det är bättre att från början säga att en del pengar kommer att försvinna. Men det är en annan sak när man ägnar sig åt sol-och-vårande och när man rapporterar att till exempel en skola byggts trots att den inte finns, summerade Claes Arvidsson.

– I kristider är det speciellt viktigt med seriös granskning grundad på fakta. Det är lika för alla områden. Men biståndet, som sköts långt borta, innebär att det är speciellt svårt. När ekonomin stramas åt kommer det att bli ännu hårdare, svarade Anna-Lena Lodenius.

– kommer biståndsviljan att sjunka under lågkonjunkturen?, undrade David Isaksson avslutningsvis.

– När ekonomin stramas åt kommer folk ifrågasätta utgifter mer. Då är det ännu viktigare att bevakningen är korrekt, svarade Anna-Lena Lodenius.

Text: Anki Wood/Global Reporting

Digitala eller analoga aktivister

Julia Björne — Tue, 13 Oct 2009 16:10:31 +0000

Referat

Datum:

29 januari 2009

Medverkande:

Jan Lindgren, kampanjledare från Piratpartiet. Dror Feiler, aktivist med anor i den gamla tiden. Joakim Wohlfeil, strateg på Diakonia.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Aktivistkonjunktur, gammelmedia och gammelpolitiker, bloggbävningar, postpudanister –tankeväckande begrepp flödade under Global Bars debatt om digital och analog aktivism. Är en gammeldags demonstration eller att göra som Folke Pudas och lägga sig i en låda på Sergels Torg effektivare än att på några dagar samla tusentals namnunderskrifter på nätet och protestera via bloggar och forum?

– Det är viktigt att se att det finns en människa bredvid mig när jag protesterar. Det gör ställningstagandet starkare – jag måste stå för vad jag gör. Aktivism är inte ett hundrameterslopp som blixtrar förbi, det är ett maratonlopp och en fråga om uthållighet, menade Dror Feiler.
Dror Feiler är konstnär och tonsättare, men kanske mest omtalad som aktivist – och då av den gamla skolan med demonstrationer, protester och konstinstallationer som väcker debatt. Men under attacken mot Gaza i julhelgen och januari skickade han ut ett elektroniskt protestbrev mot bombningarna och uppmanade Sveriges kulturarbetare att skriva under.
– Jag insåg att inga svenska intellektuella hade protesterat mot det som hände. En sådan tystnad skulle inte förekomma i de flesta andra Europeiska länder. I Sverige var de intellektuella starkt engagerade på 70-talet – dessförinnan får man gå tillbaka till Strindberg, provocerade Dror Feiler.

Det som förvånade honom var hastigheten och det starka gensvar han fick.
– Jag skickade ett mejl och uppmanade alla skriva under och skicka vidare. På en vecka hade 1 000 namn kommit in och bland andra hade alla de stora teatrarnas chefer skrivit under. Men han tror samtidigt att risken är stor att man tror att man gjort sitt när man skrivit under en petition:
– Det är bedrägligt - man måste göra båda delarna. Även om man skriver under måste man också gå ut på gatan och prata med andra för att nå utanför sitt vanliga nätverk.

Jan Lindgren, kampanjledare från Piratpartiet ungdomsförbund, höll inte med utan menade att man kan nå utanför sitt nätverk även på nätet – man kan söka sig till nya forum och diskussionsgrupper hela tiden.
– En fördel med nätet är att de som är blyga och inte tycker om att tala inför publik kan säga vad de tycker. Där kan den som behöver det ta tid på sig och tänka efter.

– Men det var ändå era analoga demonstrationer utanför riksdagshuset i samband med FRA-debatten som gjorde er riktigt kända, kontrade samtalsledaren David Isaksson.
– Kanske krävdes demonstrationer för att gammelmedierna skulle förstå att vi fanns och att on-line är en verklighet, replikerade Jan Lindgren.
Samtidigt konstaterade han att det var bloggarna som gjorde att frågan hölls vid liv:
– Vissa bloggare fortsatte envetet och när bolggbävningen kom igång kunde gamla medier inte strunta i det. Men också gammelpolitikerna har svårt att förstå att vi finns på riktigt. När vi hade 50 000 Face-book medlemmar som stödde IPRED-kampanjen, viftade Beatrice Ask bort det – trots att det är fler medlemmar än vad Moderaterna har.

Joakim Wohlfeil är strateg på Diakonia och han beskrev sin karriär som en tvärt-om-resa från it-världen till en mer traditionell organisation.
– Det häftiga är att knyta det som händer i den digitala världen till det traditionella aktivistarbetet. De som har aktivistsjälen kvar, men inte längre kan gå ut och demonstrera kan fortsätta att vara aktivister på nätet. De kan sitta hemma vid köksbordet och vara med. Vi tror också att namninsamling på nätet fungerar bättre om det också finns riktiga människor som syns och argumenterar.

– Många som skriver under vill samtidigt göra något för att verkligen påverka. Det är jättebra att bevara regnskogar – men vad kan jag konkret göra för att hjälpa till? Vad ska jag undvika att köpa? Det finns ett starkt tryck på handfasta insatser.

Men när Diakonias bloggare protesterade mot trafikföretagets Veolia som varit med och brutit mot folkrätten när en järnväg byggdes till illegala israeliska bosättningar blev gensvaret starkt både i andra medier och många politiker reagerade:
– Därför tror jag inte att de är sämre än att de ser att aktivisterna finns IRL (In Real Life).

Hur ska då den bästa digitala och analoga aktivistmixen se ut?
– En effektiv kampanj ska ha det bästa av båda. Men det viktigaste är att människor står tillsammans. Ett forum med några hundra personer på nätet känner och hör man inte. När 12 000 demonstrerar på stan då syns det – mejl syns inte på samma sätt. Politiker värnar sin makt. Om de hindras, om man stör deras rutiner, det är då man får effekt, svarade Dror Feiler och fortsatte:
– Man måste föra ett flerfrontskrig annars får man ingenting gjort. I Sverige har man samförståndslösningar, men det håller inte. Kompromissandet urvattnar allt till ingenting finns kvar. Man har lärt sig att acceptera saker som man inte skulle gå med på någon annan stans. Gång på gång har man ljugit för svenskarna, men de knyter bara handen i fickan.
Tempot och mängden frågor som kräver engagemang och uppmärksamhet gör att det finns en risk för inflation i ”Causes” och att Tibet, Burma och Gaza visslar förbi och sedan glöms bort, hävdade en del röster i publiken, medan andra menande att är just mängden som är så positiv.
– Ni kan kalla det inflation, men jag kallar det aktivism. Ni kan tycka att det för enkelt – men det är en demokratisering. Det är lättare att vara aktivist. Alla kan vara med, sa en man.

Jan Lindgren höll med:
– Det tar oftast en timme eller mer att ta sig till en demonstration. Under en timme på Face-book hinner du bry dig om en massa frågor.
Det fick Dror Feiler att protestera:
– att säga sin åsikt är inte aktivism. Aktivism är när man verkligen känner att man förändrar. Jag tror att det behövs mer än tycka och tänka och göra film och lägga på you-tube – det är mest skönt för en själv. Miles Davis gjorde en låt som heter So what? Jag har den bergfasta tron att det är när man verkligen gör något som man är aktivist. Det är lätt att glömma namninsamlingen man skrivit under när man står framför avokado och sharonfrukterna i affären. Men ligger där en broschyr med en bild på ett dött barn förstår man att man bara ska köpa frukerna om man gärna vill att fler barn ska dödas.

En kvinna i publiken tyckte att det var för snävt att tala om analogt och digitalt:
– Jag förvånad att ni inte tänker globalt. I många länder kan man inte aktivera sig analogt, det är för farligt. Men till exempel i Mellanöstern är det på grund av digitala medier som bilder kommer ut och andra röster blir hörda. För unga i Mellanöstern är det en revolution att de kan få ut information som hjälper till att driva kampanjer. Det är ett lyxproblem att diskutera effektivitet, det handlar inte om vad som är bättre eller sämre, det kanske bara finns ett sätt.

Flera oroade sig för att det inte bara är lätt att få ut information digitalt utan också att förvanska den. Men Joakim Wohlfeil menade att detta trots allt pressar upp kvaliteten eftersom man lär sig att bli mer kristik.

Kan dagens aktivister påverka? Jan och Johan tyckte att de båda upplevt att digital aktivism skapat förändring. ”Yes they can” sa Joakim Wohlfeil och parafraserade den senaste tidens mest använda citat.
– Det är mycket som inte kan lösas digitalt. Men om det digitala kan vara en blåslampa för att få ut fler på gatorna eller att bojkotta en produkt blir det digitala och analoga en bra symbios, avslutade Dror Feiler.

Anki Wood/Global Reporting

Heja krisen!

Julia Björne — Tue, 13 Oct 2009 16:34:03 +0000

Referat

Datum:

4 december 2008

Medverkande:

Janken Myrdal, professor i jordbrukshistoria på SLU och författare till rapporten ”I skuggan av den stora krisen”; Ana Valdés, journalist och författare till den nyss utgivna boken ”Er tid skall också komma”; Maroun Aoun, VD för IFS, Internationella företagarföreningen i Sverige.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Riddarborgar som indikator för nya tankefigurer, hur en fängelsevistelse kan skapa mening med livet, om ökat invandrarhat och positiv förstörelse – diskussionerna på Global Bar gav tanken vingar och målade upp nya perspektiv på krisens möjligheter – och risker.

Kanske är det så att marknaden hade fel och Marx hade rätt? När Keynes är återuppstånden och DN använder Kuba som ett positivt exempel på hur ett land ska agera för att minska sin energiförbrukning – då vet vi att vi är inne i en tid av förändring.

Men är det en kris? Knappast, menade Janken Myrdal, professor i jordbrukshistoria på SLU. Finanskrisen är en bubbla, den är inte så viktig. Han menar istället att vi lever i en krisens skugga – en kris så fruktansvärd att den hela tiden måste pareras. Kärnvapen, DDT, klimathot, sopberget, olja – hela tiden nya beskrivningar av hot som måste avvärjas.
– Vad som är intressant är de nya tankefigurer som skapas ur hotet om krisen, sade Janken Myrdal.

Maroun Aoun ser annorlunda på dagens finanskris. Han är VD för IFS, Internationella företagarföreningen i Sverige, som hjälper entreprenörer med utländsk bakgrund att starta och utveckla företag i Sverige. Han kommer ursprungligen från Libanon, som kanske mer än något annat land gett den permanenta krisen ett ansikte.

– Jag tror att vi är på väg in i en djupare kris. Demografiskt närmar sig Sverige en kris, med en åldrande befolkning. Om det inte kommer fler invandrare så kommer hjulen att stanna. År 2015 behöver Sverige 80 000 invandrare för att klara av det ekonomiska systemet.

– Samtidigt kan vi se att dagens kris ger främlingsfientliga partier vatten på sin kran. Vi har sett hur de här idéerna fick fäste under 20- 30- talet kriser. Det här är något som jag är rädd för.

Janken Myrdal menar att ökad invandrarfientligheten i ett läge där vi behöver öka invandringen är ett bra exempel på en dysfunktionell reaktion, typisk för hur människor beter sig i kriser. Psykologen Johan Kullberg har i sin klassiska bok ”Kris och utveckling” beskrivit hur människor som befinner sig i kris reagerar på fel sätt. Är problemet att man jobbar för mycket, gör den personliga krisen att man jobbar ännu mer. Samma lagar tycks gälla för hela samhällen.

– Samtidigt så skapar krisen också en möjlighet att hitta nya lösningar, att skapa en ny samhörighet. Positiva moralförändringar kan komma ur krisen. Synen på invandrare är ju en typisk moralfråga.
Ana Valdés är journalist och författare till den nyss utgivna boken ”Er tid skall också komma”. Boken handlar om när Ana som nittonåring sattes i fängelse under fyra år, under den uruguyanska militärjuntans mörka år på 70-talet.

– Kanske måste vi hitta på ett nytt sätt att beskriva krisen, en ny berättarteknik, sade hon.

Hon berättade också om hur krisen kan skapa en mening med livet, om hur hon som 19-åring gömde människor som jagades av militärjuntan, människor som inte hade chans att vinna kriget, men som hon kände en moralisk skyldighet att skydda. Precis som Janken Myrdal tar hon upp att i krisens spår kommer en känsla av skyldighet att ta ansvar, att uppfinna ansvaret.

– Etablissemanget är besatt av att skydda sig från dissidenterna för att på så sätt skydda sig mot krisen. Men samtidigt ger krisen rum för nya idéer.

Krisen har nu också drabbat bilindustrin – inklusive Saab och Volvo.

– Men varför måste man behålla bilismen? Frågade Ana Valdés. Varför ska man pumpa in pengar i Volvo, Saab och GM när de tillverkar fel saker.

Janken Myrdal pekade på paradoxen att det finns en enighet om att koldioxidutsläppen måste minskas med 90 procent – samtidigt som transportsektorn är den sektor som växer snabbast.

– Alltså måste vi börja arbeta med nya scenarior. Om vi tar bort alla bilar och flygplan – vad händer då? Det är ett sätt att skapa en positiv förhoppning. Ett annat scenario är ett gigantiskt världskrig om jordens allt knappare resurser.

Finanskrisen – om det nu är en kris – kom självklart också upp till diskussion. Bertil Odén menade att krisen bidrar till att skapa en ny global ordning.

– Vi kanske får se att Hyundai eller Tata Motors köper Saab? Det här skapar förändringar i den globala, ekonomiska makten. Vilket i sin tur leder till att Världsbanken och IMF kommer att tvingas att reformera reglerna för världshandeln.

USA tar enorma lån från Kina och Indien – som ger givarna möjligheter att ställa nya politiska krav – vilket också leder till nya politiska maktförhållanden.

Och bilden som målas upp är att allt är bankernas och de giriga investmentbolagens fel. Men är det sant? Ekonomijournalisten Erik Durhan pekade på en annan förklaring.

– De som startade krisen var ideella amerikanska politiker som ville att fattiga afro-amerikaner skulle ha möjlighet att låna till bättre bostäder och därför tvingade fram lägre säkerheter för att få lån – detta var den utlösande faktorn till krisen. Detta är en förklaring som går att läsa om i amerikanska och tidningar från många länder – men det är inga svenska tidningar som tagit upp den tråden.

Även om debatten flödade fritt från medeltida borgar till Carnegies lån på 173 miljarder kronor till en person, så fanns det ett tema som envist återkom: slöseriets princip, som bygger upp oansvarighet och raserar moraliska barriärer.

Janken Myrdal summerade.

– Mitt intresse är just hur moralfrågorna utvecklas under en kris. Inte på det individuella planet utom som ett slags kollektivt beslut – vad är tillåtet och inte tillåtet. I kriser skapas nya tankeidéer, som skapar en ny moral. Den gyllene regeln – ”du skall inte göra mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig” – håller nu på att utökas: ”Du ska inte göra mot kommande generationer vad du inte vill att de ska göra mot dig”.

Lars Tallert /Global Reporting

Vem bryr sig om romer?

Julia Björne — Tue, 13 Oct 2009 16:44:05 +0000

Referat

Datum:

20 augusti 2008

Medverkande:

Domino Kai, utredningssekreterare på delegationen för romska frågor, Suraya Post, Ordförande i International Roma Womens Network samt Adrian Marsh, forskare i romska frågor med Istanbul som bas.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Vad har kändisar som Zlatan, Chaplin, Elvis och Lill-Babs gemensamt? Alla har rötter bland romer eller andra resandefolk. Hur kommer det sig att gemene svensk vet så lite om romer och varför reagerar vi inte när romer diskrimineras – det var temat för höstens första Global bar.

”Alla vill krama en HBT-person, men vem vill krama en rom” stod det i inbjudan till Global bar den 22 augusti. En mycket kompetent panel fanns på plats för att diskutera detta ämne och svara på frågor: Domino Kai, utredningssekreterare på Delegationen för romska frågor, Soraya Post, ordförande i International Roma Women´s Network samt Adrian Marsh, forskare i romska frågor med Istanbul som bas, alla tre med rötter i det romska samhället.

Många svenskar är engagerade i minoriteters rättigheter och ser det som självklart att stödja aktioner som Pride, inledde David Isaksson, chef för Global Reporting och kvällens moderator.
Men romer omfattas inte av detta engagemang. Få utanför det romska samhället är engagerade
i romska frågor eller reagerar mot diskrimineringen av romer. Varför är det så?

Det svenska samhället och svenskarna har ännu inte gjort upp med gamla fördomar och myter om romer, konstaterade Soraya Post.

– Vi uppfattas fortfarande som skrämmande och främmande, inte som vanliga grannar eller svenskar. Detta trots att vi har funnits i Sverige sedan 1500-talet!

En bestialisk lag från 1637 har bidragit till att forma bilden av romer, menade hon. Lagen stadgade att romer, varhelst de påträffades i landet, kunde dödas på plats.

– Inställningen att man får förnedra, kränka och utesluta romer har hängt med sedan dess.

Domino Kai instämde:

– De flesta svenskar tror sig veta precis hur romer är – att de ljuger, stjäl, är smutsiga och
så vidare. Men de allra flesta har aldrig träffat en rom. Fördomarna är ingrodda i folksjälen.

Global Bar anordnades denna gång i anslutning till ett seminarium som Delegationen för romska frågor arrangerat i samarbete med Global Reporting. Delegationen för romska frågor är tillsatt av regeringen och har som uppdrag att förbättra romernas situation i Sverige. Seminariet riktades till generaldirektörer och höga chefer inom vissa nyckelmyndigheter, som kommer i kontakt med romer och som behöver förbättra sina kunskaper och öka sin förståelse för romernas situation.

Varför uppfattas romer som så annorlunda?, frågade David Isaksson.

Mest för att vi fortsatte att vara mobila även när nationalstaterna formades, svarade Adrian Marsh.

– Nationalstaten förutsätter en bofast befolkning som kan beskattas, utveckla en nationell identitet och kontrolleras av staten. Men det gick inte att kontrollera oss, eftersom vi rörde oss över gränserna. Vi blev ”de andra” i förhållande till de bofasta, och kunde därmed användas som syndabockar – ett öde vi delar med bland andra judar och kurder.

Katarina Taikons Katiziböcker som kom på 1970-talet fick ett stort genomslag och många svenskar blev upprörda över hur romerna behandlades. Men sedan blev det märkligt tyst om romerna. Vad hände, undrade David Isaksson.
– Sverige var inte redo då för Katarina Taikon, ansåg Soraya Post.

– Många berördes av berättelsen och exotismen, men insåg inte att det som krävdes var en genomgripande förändring av attityden till romer. För gemene man var vi fortfarande mörka, tjuvaktiga och smutsiga. Att det sker något nu beror främst på de internationella konventioner som Sverige omfattas av, att man måste ta itu med frågan.

Panelen gav många exempel på hur romer diskrimineras i det svenska samhället.

– Om du uppger ett romskt efternamn som Grönfors eller Taikon när du söker jobb är det ganska säkert att du inte får det, konstaterade Domino Kai, som är anställd hos Diskrimineringsombudsmannen men just nu tjänstledig för att arbeta med Romska delegationen.

– Har man klädsel som signalerar en romsk tillhörighet hindras man ofta från att komma in
på restauranger och mataffärer, och det är svårt eller snarare omöjligt att få kontrakt på en bostad.

Domino Kai berättade om ett fall som Diskrimineringsombudsmannen hanterat. En romsk kvinna med tre barn skrev kontakt på en lägenhet. Några dagar efter att hon hade flyttat in fungerade inte nyckeln i låset. Det visade sig att värden helt sonika hade bytt lås. När kvinnan kontaktade värden förklarade han frankt att han hade trott att hon var thailändska men nu fått höra att hon var rom – och då ville han inte ha henne som hyresgäst. DO gav kvinnan rätt, det var ett solklart fall av diskriminering, men då hade det gått flera månader och kvinnan hade tvingats att skaffa en ny bostad.

– Romer är den grupp som haft mest ”framgång” när det gäller anmälda DO-ärenden, fortsatte Domino Kai.

– Men många fall av diskriminering anmäls aldrig, det finns ett mycket stort mörkertal. Vi vet att om alla romer skulle anmäla alla tillfällen då de blir diskriminerade, så skulle DOs personal inte räcka till!

Osynliggörande av romer är också diskriminering, framhöll Soraya Post.

– Vi har bott här i 500 år, men majoritetsbefolkningen vet ingenting om oss. Det finns ingenting om romer i läroböcker och man känner inte till vårt språk. Svenska elever får lära sig om spindlar och flugor och deras latinska namn – men inte ett dugg om romer!

– Jag får ofta höra när jag berättar att jag är rom att: ”Det märks ju inte ett dugg, du ser helt vanligt ut!” Det är antagligen menat som en komplimang, men jag uppfattar det som mycket kränkande!

Soraya Post och hennes familj, som bott i Sverige i generationer, har egna och mycket kännbara erfarenheter av diskriminering. Det var knäpptyst i rummet när hon berättade om hur hennes mamma behandlades av svenska myndigheter så sent som i slutet av 1950-talet. Mamman hade två barn och var gravid i sjunde månaden. Hon sökte upp ett sjukhus för att få hjälp, men där tvingade man henne att abortera barnet hon väntade. Samtidigt genomförde man en tvångssterilisering.

– Min mamma var då 22 år. De ansåg att hon som rom inte skulle föda fler barn. Man undrar verkligen vad folkhemmet sysslade med då!

Soraya Post är idag mycket aktiv i frågor som gäller mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller romer, och har både nationella och internationella uppdrag.

– Jag har valt att inte agera som offer utan som aktivist. Det är er rätt att få veta vad som har hänt oss, och min rätt att uttrycka min smärta. Det är bra för demokratin med ett uppvaknande!

– Och, det vet jag, det har alltid funnits snälla människor också. Annars hade vi inte överlevt som folk över huvud taget!

Romerna måste själva forska om och skriva sin historia, betonade Adrian Marsh. Han är själv historiker och forskar om romer.

– Hittills har det som finns om romsk historia oftast skrivits av andra än romer. Tänk er om den svenska historien hade skrivits av till exempel finnar! Ni hade inte uppfattat den som den legitima berättelsen om er bakgrund!

– Och så länge det inte finns en genomarbetad romsk historia är vi sårbara och majoritetssamhället kan fortsätta att utesluta oss.

Panelen reagerade också mot uttrycket att romerna är ”det glömda folket”.

– Vi har inte glömt och vi vet vilka vi är! Frågan är – vem är vi glömda av, och varför?

– Kampen för vår identitet hänger samman med att vår historia blir känd. I nazityskland försökte man utrota oss, judar och andra minoriteter. Man skulle utrota allt, även minnet av oss. Det får man inte lyckas med, betonade Adrian Marsh.

I Italien har förföljelsen av romer ökad dramatiskt det senaste året, och president Berlusconi har offentligt talat om romer som ”ondskans armé”. Frågan om något liknande skulle kunna hända även i Sverige väckte en hel del debatt. Om fler romer skulle söka sig till Sverige finns det risk för ökad förföljelse, menade några i publiken, medan andra röster ansåg att det knappast var möjligt, vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter är tillräckligt grundmurad.

– Man kan i alla fall konstatera att Sveriges regering inte har reagerat offentligt mot händelserna i Italien, framhöll Soraya Post. Det borde man ha gjort!

– Allmänt är Sverige ett bra land som värnar om de mänskliga rättigheterna. Men att man känt behovet av att bilda en romsk delegation visar ju att något är fel när det gäller romerna, konstaterade Domino Kai. Men samtidigt gör vi nu något åt det.

Kan inte romer och homosexuella ordna ett stort, gemensamt seminarium om diskriminering, som två mycket utsatta grupper, undrade en person i publiken, Han sade att han hade väckt frågan tidigare bland romer, men att de inte hade varit ett dugg intresserade.

Panelen ansåg att det var ett bra och spännande förslag, men menade att det kunde finnas ett motstånd bland vissa romer mot att samarbeta med homosexuella.

– Vi är ett traditionellt folk, men självklart ska vi arbeta på alla sätt som går mot diskriminering.

Adrian Marsh tog upp bilden av romer som offer.

– Offerrollen oroar mig. Vi kan fastna i den. Och då glömmer man att det finns och har funnits många framgångsrika romer också. Vår identitet får inte enbart bygga på vår utsatthet!

Det finns många ”kändisar” som har romska rötter, konstaterade han och de övriga i panelen. Lill-Babs, Kalle Jularbo, Zlatan, Markoolio, Chaplin och Elvis är några exempel.

Bland homosexuella har det varit ett starkt tryck att ”outa”, alltså att berätta om sin läggning. Finns det en sådan diskussion bland romer också, undrade David Isaksson.

– Nej, det är antagligen för negativt att berätta att man är rom. Men det skulle vara underbart om t ex Zlatan gick ut och berättade att han har romsk härkomst, menade Domino Kai.

– Vi behöver förebilder för att motverka den stereotypa bilden av romer. Då kan även gemene svensk ta till sig att vi är vanliga människor med vanliga behov – och att också vi kan vara fantastiska.

Agneta Carleson /Global Reporting

Foto: Kati Dimiter

Världen i bild - bilden av världen

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 08:38:38 +0000

Referat

Datum:

10 april 2008

Medverkande:

Åke Ericson, frilansfotograf och utsedd till Årets pressfotograf 2008; Eva Nordenstam, informatör på Läkarmissionen; (Mai Palmberg, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet kunde inte delta).
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Världen kryper sig allt närmare inpå oss. Men har det skett någon utveckling i hur vi skildrar världen fotografiskt? Genomgår u-landsbilden en förändring till det bättre, eller blir den tvärtom mer stereotyp än tidigare? Vilka bilder är det som "säljer" och som gör det möjligt att samla in pengar?

- Min bana som fotograf började i Strängnäs när jag som 14-åring publicerade min första bild. Det var en bild på årets första flyttfågel, berättade Åke Ericson, årets pressfotograf. Sedan dess har han hunnit med att publicera tusentals bilder från många olika länder i världen.

Årets tredje Global bar handlade om bildens makt – och makten över bilden. Samtidigt som världen kommer allt närmare oss, verkar schablonerna av hur vi ska skildrar världen fotografiskt lika fast och traditionell som tidigare.

Sen 1995 har Åke Ericson följt byborna i en av de fattigaste och mest krigsdrabbade byarna i Kosovo. Bilder av fattigdom och nöd blandas med bilder på glädje och rikedom.

– Jag försöker bilda mig en helhet av det jag ser. Skapa en balans rakt igenom, för det är inte bara elände som jag möter.

Hur reagerar invånarna? Ser de också bilderna som något positivt eller tycker de att de porträtteras för mycket som offer?

– De har fått se bilderna som jag publicerat och de är oerhört glada över materialet. Ett bevis på detta är att de har hängt upp bilder som jag gett dem på väggarna. Förutom bilderna från Kosovo visade han också bilder från svältkatastrof i Etiopien och bilder från en malariaklinik i Sierra Leone. Båda är tagna på uppdrag av Läkare utan gränser.

Ett exempel på hur omvärlden presenteras i bilder är den bild som tidningen Stockholm City använde när de skulle visa sitt stöd för Unicef. Till kampanjen ”skicka en grimas” köpte tidningen in dramatiska bilder från en bildbyrå. Bilder av svältande afrikanska barn publicerades på samma uppslag som Unicefs kampanj om att skicka en grimas till Mark Levengood.

Eva Nordenstam, informatör på Läkarmissionen, visade två exempel på kampanjer som de drivit för att samla in pengar. Kampanjen ”Finns det mat till mig?” har en bild på ett barn med en tom tallrik framför sig. Den var mer effektiv än kampanjen mot slavarbete som använd sig av en bild på två flickor som bär ved.

– Det är lättare att samla in pengar till kampanjer som går till mat än till kampanjer mot till exempel slavarbete, berättade hon. Jag antar att det är för att det är lättare att hantera till exempel undernäring. Det räcker ofta med korta insatser för att skapa en snabb och effektiv förändring.

Läkarmissionen har valt att inte samla in pengar med hjälp av kampanjer till sjukhuset de stödjer i Kongo och som tar hand om våldtäktsoffer eftersom det är ”för hemskt”.

– Visst, det är deppigt att det är så lätt att samla in pengar för att motverka undernäring. Jag tror att kampanjer mot undernäring fungerar bättreför att vi ger med hjärtat och inte med hjärnan.

Den utbredda användningen av schablonbilder pekar inte mot att vi har fått en mer nyanserad u-landsbild. ”De andra” – de som kommer från fattiga länder– beskrivs sällan som positiva, kraftfulla och engagerade människor som kämpar för att skapa en bättre värld, trots epidemier och strukturella orättvisor. Åtminstone inte när organisationer ska samla in pengar. Då används gärna traditionella offerbilder, Barn med stora magar ger bäst resultat. Är det cynism eller bara en realistisk metod för att skapa opinion? En person från publiken undrade om eländesbilder inte förstärker schablonbilden av fattiga.

– Klart att de gör, svarade Eva Nordenstam men poängterade att de samtidigt jobbar med bredare information i form av nyhetsbrev som skickas ut till alla givare.

Mai Palmberg kunde inte delta i baren men skickade istället en artikel som David Isaksson sammanfattade. Den första schablonbilden av svältkatastrofer kom ut i samband med Biafraprovinsens självständighetsförklaring från Nigeria och den svält som följde. Bilder på barn med svullna magar kablades ut till medier i västvärlden. Bilder på svält som ingen tidigare sett, men som trängde djupt in vårt kollektiva medvetande och som sedan dess har fortsatt att plåga oss regelbundet.

Åke Ericson förklarade att det hela tiden är en balansgång mellan vad som å ena sidan leder till opinionsbildning för en viss plats eller händelse och å andra sidan leder till att läsarna slänger tidningen på grund av att bilderna är för hemska.

– Det måste finnas ett hopp någonstans för att bilderna ska fungera i en kampanj, sa Eva Nordenstam.

I publiken sitter Magda som kommer från Eritrea och hon frågade:

– Bilderna som ni använder slår tillbaka på oss som kommer från Afrika. Måste ni bara använda er av sådana bilder?

– Det är en förolämpning mot oss afrikaner att inte visa hopp, sa en annan röst från publiken och som också undrade varför det inte publiceras bilder på mer positiva företeelser från det moderna Afrika i nyhetsmedier.

Organisationer som samlar in pengar använder sig ofta av färgstarka bilder, men hur stort är intresset för att publicera internationella bilder hos tidningar och tidskrifter?

– Intresset har klart minskat. Samtidigt som utrymmet för bilder är mindre så finns det idag mycket större konkurrens mellan fotografer. Sverige är medialt snävt. Vi är mer intresserade av Carola än att publicera svältkatastrofer, sa Åke Ericson.

Åke berättade att han en gång mest på skämt frågat en redaktör om han vore intresserad av bilder från en svältkatastrof om han tog med sig Carola. ”Visst då tar jag bilderna”, svarade redaktören.

Det som driver Åke Ericson som fotograf är opinionsbildningen som följt honom sen han tog de första bilderna från ett barnhem i Tjernobyl.

– För mig är det en stor skillnad mellan de som tar bilder för sin egen skull och de som gör det för att väcka opinion. Om du gör det för dig själv har du sålt din själ, sa Åke Ericson

En diskussion om Åkes bilder från en malariaklinik belyste skillnaden mellan vilka bilder som vi bör använda. För Åke och andra handlar fotograferandet om att väcka opinion och samla in pengar för att bekämpa malarian. En åhörare från Zanzibar såg å andra sidan de dramatiska bilderna från kliniken som ”nästan skrattretande eftersom malaria är något som alla drabbas av”. Det som ses som normalt i Afrika och av afrikaner kanske inte borde anses vara normalt, till exempel svält- och hungerkatastrofer, epidemier och sjukdomar. Samtidigt är de bilder som vi i väst uppfattar som normalt för Afrika bara en sida av verkligheten, den eländiga sidan. En bild som hindrar oss att se möjligheter i Afrika och kraften hos afrikaner.

Petter Bolme /Global Reporting

Kampen för flickors rättigheter

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 08:53:48 +0000

Referat

i samarbete med Plan Sverige

Datum:

5 mars 2008

Medverkande:

Annika Widholm, informatör Plan Sverige, Laure Abado, handläggare för mänskliga rättigheter på Plan Sverige och Anki Wood, redaktör Global Reporting.
Samtalsledare, David Isaksson, Global Reporting.

Den grymma seden att könsstympa flickor upprätthålls fortfarande i många länder. Men det finns hopp – det framgick när Plan Sverige och Global Reporting bjöd in till ett samtal om flickors utsatthet och styrka. När kvinnor får lära sig om sina egna och barns rättigheter börjar de också ifrågasätta könsstympning.

– Ofta är det en outbildad ”traditionell barnmorska” som på uppdrag av mamman och kvinnliga släktingar utför ingreppet med hjälp av ett rakblad, en glasbit eller en enkel kniv. Man räknar med att omkring 6 000 flickor stympas varje dag. Ändå står denna grymma och plågsamma sed inte särskilt högt upp på dagordningen när det gäller kvinnors rättigheter.

Tidningen Barnens framtid, som ges ut av Plan Sverige i samarbete med Global Reporting, har flickors utsatthet och styrka som tema i sitt senaste nummer och tar i ett reportage bland annat upp könsstympning. Ett seminarium på samma tema hölls på Global Reporting i början av mars, med en panel bestående av Anki Wood, redaktör för Barnens framtid på Global Reporting, samt Annika Widholm och Laure Abado, båda Plan Sverige.

I det senaste numret av Barnens framtid skriver Anki Wood och Petter Bolme om könsstympning i Egypten och Kenya. I Egypten träffade Anki Wood bland annat en grupp med tio kvinnor som alla hade utsatts för stympning. Trots att hon är en erfaren journalist som har gjort många reportageresor i utvecklingsländer tyckte hon att det var mycket svårt att hantera det hon fick höra under mötet:

– Detta var mitt svåraste uppdrag någonsin. Inte nog med att stympning innebär ett livslångt trauma, det är dessutom tabu att prata om följderna – ständig smärta, problem vid toalettbesök och mens, svåra förlossningar och ett förstört sexliv. Det handlar om ett brutalt övergrepp. Jag tror inte vi i vår del av världen har förstått vidden av detta!, berättade hon för seminariedeltagarna.

Statistiken talar dock ett tydligt språk. Det beräknas finnas omkring 140 miljoner kvinnor i världen idag som har utsatts för könsstympning. Kvinnorna i de länder som går som ett bälte över den afrikanska kontinenten från Senegal i väster till Etiopien och Somalia i öster, med Egypten i norr, löper stor risk att stympas. Stympning förekommer i totalt 28 länder i Afrika, men också i enstaka länder i Sydamerika, Östasien, Mellanöstern och Arabiska halvön.

Idag har de flesta av de här länderna lagstiftning som förbjuder könsstympning, men det innebär inte att sedvänjan har upphört. Trycket från familj, släktingar och grannar att låta stympa flickorna är ofta hårt. Flickor som inte är stympade har svårt att bli gifta och riskerar att bli utstötta från by- och familjegemenskapen. Man påstår också, grovt felaktigt, att flickor som inte är stympade har svårare att bli gravida och får problem när de ska föda.

Det finns även familjer som låter stympa sina döttrar trots att de ifrågasätter seden och känner till de problem som ingreppet medför, berättade Annika Widholm.

–De faller för trycket, av rädsla för att döttrarna annars ska få ett sämre liv. Lagstiftningen tas inte heller på allvar. Många domare och poliser låter själva könsstympa sina döttrar och har därför inget intresse av att se till att förbudet efterlevs.

Men situationen är inte helt hopplös. I bland annat Egypten förs idag en tämligen öppen debatt om könsstympning. Där väcktes opinionen för cirka 15 år sedan när hälsoministeriet publicerade siffror om hur utbredd seden var. Det visade sig att häpnadsväckande 97 procent av landets kvinnor var stympade. Eftersom ämnet var tabu hade omfattningen dittills varit okänd.

En lag infördes som förbjöd stympning, men med ett litet undantag – om flickan var ”missbildad” i underlivet fick man operera henne. Detta undantag innebar att många föräldrar hävdade att deras döttrar var missbildade och tog dem till läkare som, mot betalning, utförde stympningen. Detta gjorde att könsstympningen plötsligt fick en legitim prägel. Nu har lagen skärpts och allt fler vågar tala öppet om problemet. Idag finns det politiker, religiösa ledare och ”kändisar” som öppet tar avstånd från stympning.

Men det krävs ett långsiktigt och tålmodigt arbete för att utrota urgamla sedvänjor och föreställningar – man kan se på 5 000 år gamla mumier att flickor utsattes för stympning redan då. Plan Sverige arbetar mycket med att stärka kvinnor så att det ska kunna stå emot det sociala trycket kring könsstympning. Det kan vara en sykurs eller möjlighet att få mikrolån, där man efter hand tar upp kvinnors och barns rättigheter.

– Om kvinnorna lär sig att tjäna pengar får de självkänsla och högre status. Då blir det också lättare att ta upp även svåra frågor som könsstympning med dem, framhöll Annika Widholm.

–När man pratar om rättighetsfrågor kommer detta ämne alltid upp. Då blir det naturligt att också prata om hur stympning kan avskaffas.

Samtalsledaren David Isaksson, Global Reporting, konstaterade att många länder där stympning är vanligt har bistånd från bland annat Sverige. Borde inte givarländerna ha som krav för fortsatt bistånd att denna sed avskaffas? Laure Abado höll inte med:

– Arbetet mot stympning måste genomföras tillsammans människorna i landet, det finns ingen annan väg. Det handlar om djupt rotade föreställningar och attityder, och de utsatta människorna måste själva komma fram till att de vill ha en förändring.

Att förändringen tar tid måste man också acceptera, fortsatte hon.

– Stympning förekommer främst i fattiga regioner, och för många är det viktigare att få mat att äta, tak över huvudet, toaletter och så vidare. Detta är en realitet.

Projektet mot könsstympning i Egypten drivs av lokala kommittéer med både manliga och kvinnliga ledamöter. De har fått utbildning och erbjuder sig nu i sin tur att utbilda till exempel, lärare, socialarbetare och vårdpersonal om barns och kvinnors rättigheter. Det är viktigt att få med männen i arbetet mot stympning, framhöll Anki Wood:

– Det är kvinnorna som utför ingreppet, männen håller sig borta och hör inte skriken. Men om kvinnorna vill sluta med omskärning reagerar männen och kräver att det ska ske. Även om det är kvinnorna som skär i flickorna så är mannens inställning alltså avgörande, därför är det viktigt att männen sätter sig in i frågan och att de talar öppet om att de föredrar kvinnor som inte är könsstympade.

Flickors utsatthet omfattar mycket mer än könsstympning. Barnäktenskap, våld och sexuella övergrepp är andra vanliga kränkningar. Flickor har mindre tid än pojkar för utbildning och lek, eftersom de redan från tidig ålder tvingas att utföra tunga sysslor både i hemmet och i jordbruket. Dessutom är data om flickor ofta osäkra, eftersom en del föräldrar underlåter att registrera flickfödslar.

Förra året startade Plan en kampanj för att stärka flickor i fattiga delar av världen. Nu har man också påbörjat en rapportserie där olika aspekter av flickors liv ska belysas. Under nio år kommer man att följa 135 flickor från nio länder.

–I teorin har flickor samma rättigheter som pojkar men inte i praktiken, konstaterade Annika Widholm. Därför behövs det särskilda projekt som uppmärksammar flickornas situation och behov.

Allt är inte elände. Det finns tusentals flickor och kvinnor runt om i världen som arbetar aktivt för att ändra attityder och påverka sina samhällen, framhöll Planrepresentanterna. I de projekt som Plans driver stärks flickor och deras röster blir hörda. Och det kan gå fort att ändra på urgamla, grymma sedvänjor.

–I Kina försvann traditionen att linda fötterna på kvinnorna på en generation. Det inger hopp!, sade Annika Widholm.

Agneta Carleson, Global Reporting

Läs artikeln i Barnens framtid

Dags för globaliseringen 3.0?

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 09:00:09 +0000

Referat

Datum:

21 februari 2008

Medverkande:

Anders Nordström, nytillträdd chef för Sida, Joakim Palme, chef för Institutet för framtidsstudier och Barbro Hedvall, ledarskribent på Dagens Nyheter.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Diskussioner kring globaliseringen hamnar ofta i en svart-vit polemik som inte leder vidare. Växthuseffekten präglar idag en debatt som närmast fått malthusianska övertoner. Att en värld i ständig förändring kräver förändrade förhållningssätt är alla överens om. Men hur går det till i praktiken? Var står det svenska utvecklingssamarbetet i globaliseringen idag och i framtiden? Visioner, iakttagelser och tyckande flödade i en diskussion som lockade till skratt och avslutades med en spontan applåd.

Inledningsvis diskuterades frågan om det går att bedriva en långsiktig ekonomisk utveckling utan ekologisk hänsyn. Och är klimathotet överdrivet? Har inte tidigare domedagsprofetior visat sig vara fel. Och vad blir rollen för utvecklingssamarbetet i framtiden?

Anders Nordström förklarade att utvecklingssamarbetets roll måste röra en bärkraftig utveckling där vi skapar förutsättningar för olika saker som till exempel bättre hälsovård och fungerande näringsliv.

– Biståndets roll har ändrats och det traditionella biståndet i form av biståndsprojekt finnns inte kvar. Och där det finns ska vi bort från det, sa Anders Nordström.

– Men vi behöver samtidigt ta död på diskussionen om att biståndet ska sponsra svenska företag. Däremot kan vi vara med och skapa förutsättningar för svenska och andra företag att delta på marknader som växer, sa Anders Nordström.

En av anledningarna till att Anders Nordström valde att lämna WHO och komma tillbaka till Sverige är att vår politik inte är tillräckligt synlig utomlands.

– Sverige har ett högt förtroende, som vi kan utnyttja mer. Jag menar inte att vi ska ha mer ”svenska flaggor” och vara synliga på det viset, utan att vi mer aktivt kan driva frågor i Bryssel, i Zambia och i Världsbanken.
Vidare förtydligade Anders Nordstörm att Sverige skulle kunna bidra med ärligt uppsåt, mål och värderingar såsom respekt för individen och mänskliga rättigheter, samt fokus på rättvist samhälle.

I Science Fiction – litteraturen – finns målande beskrivningar av framtiden, och olika scenarier. Till exempel beskrivs i vissa böcker hur maktbalansen kommer att skifta och att USAs hegomoni försvinner. Men när USAs makt minskar är det Kina som tar över? Hur ser framtiden ut?, frågade David Isaksson.

– På Institutet för Framtidsstudier använder vi ofta ett demografiskt perspektiv. Kunskap om befolkningsutvecklingen ger också möjlighet att se förutsättningar för ekonomisk utveckling, försörjning och behov av äldrevård. Enligt våra beräkningar kommer inte Kina vinna. År 2050 har Indien vunnit, svarade Joakim Palme.

Johan Galtung förutsåg murens fall med någon vecka, och han har också datumbestämt USAs fall. Han säger att han kommer att överleva USA, och att han kommer att bli 95 år.

– Hur gammal är han?, undrade publiken.

– Han är inte 95, men jävligt gammal, sa Joakim Palme.

Joakim Palme berättade att institutet arbetar för att identifiera handlingsalternativ, se restriktionerna och möjligheterna som göms i framtiden. En viktig utgångspunkt är utvecklingssamarbete.

– Det vi kan bidra med är våra egna erfarenheter. Vi har byggt vårt välstånd på ingenjörskonst och sociala skyddsnät som inte enbart varit riktade till de allra fattigaste, utan inkluderat alla. Det är något vi tenderar att glömma bort. Ändå är det något som visat sig vara en hållbar modell för fattigdomsbekämpning.

– Det finns en tendens att förenkla utvecklingsproblematiken, men det handlar inte om antingen eller. Nu är det klimatet, men låt oss inte glömma sociala investeringar, tillade Anders Nordström.

Barbro Hedvall höll med om att det finns en tendens att ta en fråga i taget – och att det nu är klimatet som står överst på dagordningen.

– Min tidning är kanske värst. Man måste behålla en sund kritisk inställning – vi människor är ändå bra påhittiga. Vi har överlevt flera miljoner år. Världen har krympt, men världen är inte platt som Thomas Friedman beskriver den, sa Barbro Hedvall.

Hon fortsatte med att påminna oss om att det för utveckling krävs arbete och utbildning, men också ett fokus på vikten av en fungerande rättsstat.

– Ett stort problem i utvecklingsländer är att människor saknar tillit till morgondagen, och till människor runt omkring dem. Särskilt de som lever i en kleptokrati.

En anledning till att Sverige kunde gå från ett av Europas fattigaste länder var, enligt Barbro Hedvall, att vi befriade oss från korruption och etablerade en kår av byråkrater som garanti för rättsäkerhet.

– Hållningen att vi ska frälsa omvärlden, är en fin hållning, men det är en svår uppgift. Men att vädja till skattebetalarnas dåliga samvete är en oreflekterad hållning, sa Barbro Hedvall.

Anders Nordström förklarade att förenklade visioner kan vara bra och något vi måste acceptera även om verkligheten är mer komplex och svårhanterlig än enkla mål som till exempel millenniemålen.

–Att ha en gemensam fiende har hjälpt till, och gett oss tydliga mål som blir lättare att åstadkomma. Exempelvis har vi kunnat bekämpa polio och smittkoppor genom att arbeta med en barnsjukdom i taget. En tydlig fiende eller ett mål hjälper oss att ha en tydlighet om vad vi gör och vad vi åstadkommer, sa Anders Nordström.

Joakim Palme påpekade att vi ofta har en alltför deterministisk syn på vad som kommer att hända. Klimatet är på väg åt ett visst håll, tror vi. Men kanske blir det värre eller inte alls så allvarligt som vi trott?

– Vi måste våga föreställa oss det oväntade. Man är alltför fast i att utvecklingsländer är fast i underutveckling; vi måste våga se ”Indien 2050”.

– Globaliseringen är varken ond eller god, det handlar om hur vi organiserar den. Den perfekta marknaden och den perfekta demokratin existerar inte. Vi kanske inte kan nå nirvana, men vi ska försöka minska de värsta maktskillnaderna, menade Joakim Palme.

Före 2001 kunde få föreställa sig terrorismens inflytande. Vilken oväntad stor framtidsfråga kommer att påverka morgondagens beslutsfattare? Finns det någon ”bubblare”, något som kommer att påverka oss lika mycket?

Barbro Hedvall oroade sig för att nationalkrigen skulle återkomma . Joakim Palme såg ett hot i att smittsamma sjukdomar skulle kunna sätta stopp för integrationsprocessen i globaliseringen, och att vi vänder oss inåt istället för utåt. Anders Nordström funderade på om problematiken i Mellanöstern, samt om konflikten mellan Ryssland och USA kan bli större än vad vi anar idag.

– Men vi bör inte ha högoddsarna som huvudalternativ, utan ta fasta på de utmaningar vi ser i framtiden, sa Joakim Palme.

Den andra framtidsvisionen panelen fick svara på vad som kan vara det oväntade positiva som skulle kunna ha stort genomslag i våra liv?

Barbro Hedvall föreslog, till publikens applåder, att det vore om världens kvinnor fick större makt, fick mer utbildning och slapp föda så många barn eller dö i barnsäng.

– Då skulle vi kunna räkna med en positiv utveckling, och lösa många av de problem vi har talat om idag, avslutade Barbro Hedvall.

Anna Sjögren /Global Reporting

Revision och konspiration

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 09:06:13 +0000

Referat

Datum:

14 februari 2008

Medverkande:

Fredrik Segerfeldt, ansvarig för Timbros program bistånd och global utveckling, Gina Funnemark, Revisionschef på Riksrevisionen och Lennart Wohlgemuth, tf generaldirektör på SADEV, Institutet för utvärdering av Internationellt utvecklingssamarbete.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Revisorer, utvärderare, journalister och politiker. Biståndet granskas som aldrig förr, men har granskarna i själva verket en hemlig agenda? Och vad består den i så fall av? Global bar bjöd in till debatt om vem som granskar granskarna. I panelen satt Fredrik Segerfeldt, Timbro, Gina Funnemark, Revisionschef på Riksrevisionen och Lennart Wohlgemuth, tf generaldirektör på SADEV.

Att biståndsprojekt granskas för att se till att pengarna når fram genom alla led är en självklarhet. Men hur tillförlitlig är en granskning utförd av någon som nästa dag själv leder ett projekt? Inom biståndsbranschen finns en tradition av att utvärdera och granska sig själva. Hur skadligt är detta för det svenska biståndet?

Rykten om en konspiration mellan Timbro och regeringskansliet för att sänka det svenska biståndet avfärdades tidigt i debatten – Fredrik Segerfeldt gick istället ut hårt mot Sida och kritiserade deras fördelning av biståndspengarna. Den nyligen publicerade Timbrorapporten GONGO:s och deras roll i biståndet togs upp. Där beskrivs bland annat frivilligorganisationerna som vänsterideologiskt inriktade, med en skeptisk syn på handel och marknadsekonomi. Fredrik Segerfeldt ansåg att biståndet skadats av Sida och den information de ger till allmänheten som han ansåg innehålla felaktigheter:

–Det är en massiv informationsström av propaganda som är snedvriden, felaktig och grymt, grymt upprörande.

Det kontrollorgan Sida har skapat ifrågasattes av Gina Funnemark, som berättade att Riksrevisionen hittat fel i biståndskedjan, som Sidas egna kontroller inte upptäckt.

Frågan om hur konkret man kan vara i sin granskning då man ena veckan är granskningskonsult och nästa vecka har hand om ett eget projekt förde in Lennart Wohlgemuth i debatten. Han påpekade att man för att komma bort från branschens granskning av sig själv så ska man ta in så lite konsulter som möjligt. Den relativt nya statliga myndigheten SADEV i Karlstad togs upp som exempel och svårigheten att hitta anställda som inte har ett förflutet inom för många delar av biståndsbranschen. Lennart Wohlgemuth poängterade att på kort sikt begränsas arbetet av detta underskott på anställda, de stora granskningarna blir helt enkelt för stora Det viktiga är att bygga upp kunskap om hur man gräver på djupet för att på sikt kunna granska även de största projekten, vilket är ett av målen För SADEVS arbete.

– Granskningarna är inte för att underminera och ifrågasätta utan för att se till att det här blir bra, sade Lennart Wohlgemuth.

SADEV går ett steg längre än Riksrevisionen – som enbart tittar på om systemen fungerar – och arbetar med själva systemen och försöker ta fram indikatorer och modeller för hur man ska mäta effekter av biståndsarbetet.

David Isaksson frågade varför Gina Funnemark och Riksrevisionen fokuserar på projekt i organisationer som man redan från början vet är svaga och fick svaret att RRV också granskar såväl fall där inrapportering till Sida varit sen som biståndsprojekt där man inte uppfattat att det skett några problem på vägen. Hon kritiserade överlag svenska granskare för att de ifrågasätter för lite – inte ens när lokala personer slår larm om eventuella oegentligheter sker något. Denna godtrogenhet inom biståndsarbetet gör att det förlorar sitt värde.

Debatten nådde aldrig riktigt huvudfrågan om vem som granskar granskarna utan cirkulerade mer runt förutsättningar för biståndet. Representanter från Sida i publiken argumenterade mot Fredrik Segerfeldts uttalanden om Sida som massivt propagandaorgan och ifrågasatte hans yttranden.

Den efterföljande diskussionen handlade om vad som är den svaga länken i biståndsarbetet och Stefan Dahlgren, utredare på Sida, pratade om riskmoment och vad som kostar mest, kontroll av led i biståndsarbetet eller pengasvinn. Han förtydligade att kompromisser är genomgående i verksamheten och fick medhåll från olika håll. Han sa även att med den nya biståndspolitiken kommer det bli svårare att identifiera vad som är Sveriges bidrag i olika projekt.

Hur skulle då en annan, bättre revision se ut? Gina Funnemark påpekade att det är viktigt att kedjan, från Sida till lokala organisationer, måste ses över. De svaga länkarna måste helt enkelt bort genom granskning värd namnet.

Anna Starkenberg/Global Reporting

Elektronisk dödsdans?

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 09:19:30 +0000

Referat

Datum:

27 november 2007

Medverkande:

Elisabeth Dahlin, ambassadör med ansvar för frågor om Globalt ansvar, Charlotta Sydstrand fondförvaltare på Swedbank Robur och Sara Nordbrand från Swedwatch.
Samtalsledare: Petter Bolme, Global Reporting.

Elektroniska produkter som datorer och mobiltelefoner innehåller många olika metaller. Men varifrån kommer de, och hur utvinns de? Vilket ansvar har gruvindustrin? Vilket ansvar har investerare och tillverkare när det kommer till etik- och miljöhänsyn? När utvecklas Fair Trade elektronik?

Dessa frågor diskuterades på Global bar den 28 oktober, med en panel bestående av Sara Nordbrand från Swedwatch, Charlotta Sydstrand, Miljö- och etikanalytiker, och Elisabeth Dahlin, ambassadör. I publiken fanns representanter från bland annat Fair Trade Center, Svensk Handel, Naturvårdsverket och Sida.

Swedwatch har nyligen publicerat rapporten ”Powering the Mobile World” där man särskilt studerat kobolt – en viktig råvara i de uppladdningsbara batterier som driver våra bärbara elektroniska produkter. En stor del av världens koboltutvinning sker i Kopparbältet, en region med metallfyndigheter som sträcker sig över DRC/Kongo och Zambia. Därmed kan billiga elektroniska prylar i svenska julhandeln direkt kopplas till gruvindustrin i Zambia och DRC/Kongo.

Idag är Kopparbältet i Zambia en fattig region, där gruvarbetarna inte får del av gruvindustrins vinster. På 60-talet då råvarupriserna var högre, var det Zambias tillväxtcenter. Gruvindustrin investerade stort i infrastrukturen lokalt, berättade Elisabeth Dahlin.

Inget svenskt bolag idag kunde svara på från vilka länder metallerna i deras produkter kommer från i Swedwatch enkät, berättade Sara Nordbrand. Denna kunskap är en förutsättning för att kunna ställa krav på etik- och miljöhänsyn från sina leverantörer.

Jämfört med kläd- och konfektionsindustrin ligger elektronikindustrin långt efter i medvetenhet och aktivt arbete för att verka för god miljö och goda arbetsförhållanden i hela produktionsledet. Ingen har koll över gruvindustrin som förser råvaror till tillverkningsindustrierna.

Charlotta Sydstrand menade att en viktig förklaring till det är att gruvindustrin inte har granskats lika hårt som andra industrier är att det inte är en konsumentnära bransch. Det är många leverantörssteg mellan utvinning av kobolt och återförsäljning av mobiltelefoner. En annan förklaring är också att gruvindustrins kunder inte har ställt krav.

Såväl investerare som kunder och konsumenter kan bli bättre på att ställa krav, så att det blir lönsamt att ta hänsyn till miljö- och etikfrågor, var panelen enig om.

Alla kommer med lösningar, men vad är problemet?, frågade publiken.

– Problemet är att det inte bara är ett problem, sa Elisabeth Dahlin. Det finns ingen ”quick fix”, inga enkla lösningar, eftersom det är en komplex situation. Problemet är fattigdom, brist på demokrati, brist på inflytande, och brist på ansvarstagande stater som följer sin lagstiftning.

Om ni upptäcker missförhållanden i ett företag Swedbank är delägare i, vad gör ni då?

– Vi har stor nytta av NGOs som Swedwatch och grävande journalister, berättade Charlotta Sydstrand. I första hand försöker vi skapa en dialog och påverka som ägare, i andra hand är det aktuellt av avsluta. I dialogen driver vi ofta samma frågor som civila samhället gör.

– Utnyttja oss som kanal in i företagen, vi kan nätverka runt det här, uppmanade Charlotta Sydstrand.

Vi har rättvisemärkta bananer och kaffe - när utvecklas Fair Trade elektronik, undrade publiken.

– En banan är en banan, men en mobil innehåller så mycket mer. Det rör sig om hundratals komponenter, där man har olika leverantörer, sa Sara Nordbrand. I sin tur har leverantörerna underleverantörer som producerar råvaran till komponenten. Man måste börja någonstans, och att börja ställa krav i första leverantörsledet. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram och se kopplingarna mellan låga priser på elektronik och förhållandena i gruvsamhällen i de regioner metallerna utvinns.

Som slutkommentarer uppmanade Sara Nordbrand oss att besöka kampanjsajten www.makeitfair.org, Charlotta Sydstrand poängterade vikten av att många aktörer jobbar tillsammans och Elisabet Dahlin rekommenderade oss att läsa rapporten från Swedwatch.

– Det är viktigt att hitta fora för diskussion och möten, så hittar vi embryon till olika lösningar, avslutade Elisabet Dahlin, kvällens Global Bar.

Anna Sjögren/Global Reporting

Diplomatins vardagshjältar

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 09:26:47 +0000

Referat

Datum:

18 oktober 2007

Medverkande:

Åsa Faringer som producerat filmen Svarta Nejlikan (om Harald Edelstam), Maria Leissner, regeringens demokratiambassadör och Svjetlana Duric, handläggare på Palmecentret och själv från Balkan.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting

När ska en diplomat försvara de mänskliga rättigheterna och riskera de bilaterala relationerna och näringslivsintressen? Frågan diskuterades på Global bar 18 oktober, med en panel bestående av demokratiambassadören Maria Leissner, filmaren Åsa Faringer samt Palmecentrets mellanösternhandläggare Svjetlana Duric.

I Chile, Argentina, Uruguay och andra länder finns gator, torg och minnesplaketter efter Harald Edelstam, Chilenska UD använder sig till och med av den svenske ambassadörens arbete för att rädda liv som ett exempel på hur en diplomat ska arbeta när mänskliga rättigheter kränks som fallet var i Chile 1973. I Sverige däremot finns ingenting. Varför är det så?

Bakgrunden till att Edelstam ses som en hjälte i Latinamerika är att han som ambassadör i Chile 1973 riskerade sitt eget liv och våra diplomatiska relationer med landet för att rädda människoliv. När militärjuntan i Chile tog makten i en blodig kupp satt de tusentals vänsteranhängare från hela Latinamerika fängslades i fotbollsarenor. Anhängare till den störtade presidenten Allende torterades och mördades. Den svenska ambassadören Harald Edelstam agerade snabbt och trots risken för sitt eget liv lyckades han rädda många människor.

Åsa Faringer och Ulf Hultberg, vars film om ambassadören nyligen släppts, tycker det är en skandal att Edelstam inte nämns någonstans i det officiella Sverige. Inga minnesböcker eller omnämnande om hans hjälteinsats finns på UD. Hans insatser för att rädda liv i Norge, Berlin, Polen, Indonesien, Centralamerika och Chile nämns inte heller i några skolböcker.

– Den form av civilkurage som Edelstam visade är det brist på, sa Svjetlana Djuric. Som journalist i det forna Yugoslavien upplevde Svjetlana Djuric diplomater som inte vågade ta ansvar för att skydda henne eller andra som riskerade livet i kampen mot Milosevic. Svjetlana hade rapporterat om Milosevicregimens brott mot folkrätten och antidemokratiska styre. Men när hon hängdes ut i en polistidning insåg hon att hennes liv var i fara. På ambassaden möttes hon kyligt av frågan vad gör du här? När det sen var dags att fly sa ambassadpersonal att det var upp till henne själv att ta risken att lämna landet. Ambassaden kunde inte skydda henne.

– Det beror för mycket på det personliga engagemanget hos diplomaten själv och i en så hierarkisk organisation som diplomater lever i är det svårt att visa civilkurage.

Maria Leissner sa att det finns en medvetenhet om att demokrati och mänskliga rättigheter ska försvaras även om det inte ingår i tjänstebeskrivningen. För henne är det självklart att man ställer upp för människor i nöd. Hon använde själv residenset i Guatemala för att ge människor skydd.

– Man behöver inte ringa hem till UD för att fråga om lov eller flasha i media för att man gör detta.

På frågan om varför det inte finns någon Edelstam idag svarade Maria att diplomaten framför allt är en tjänsteman.

– Det finns ett gummiband för vad som är tillåtet men sträcker man gummibandet för långt så riskerar det att spricka och då får man sitta och kopiera papper.

Henrik Amneus pensionerad ambassadör förklarade att diplomatins uppgift inte är att vara hjälte utan att medla och uppehålla relationer mellan staterna. Till detta finns det internationella regelverk som man måste följa. Och framför allt måste man respektera de lagar som gäller i landet man är i.

– Polska och nicaraguanska diplomater skulle kunna hävda att de räddar människoliv och skyddar utsatta genom att hindra aborter i Sverige. Men hur skulle vi i Sverige agera då? Skulle vi inte kräva att de utvisas från landet?

Alla var överens om att det rådde speciella omständigheter både i Budapest 1946 där Wallenberg agerade och i Chile 1973. Dessa omständigheter gav också en möjlighet åt hjältedåd. Krävdes det hjältepersonligheter som Edelstam och Wallenberg eller var det speciella omständigheter som skapade hjältarna?

– Var är den här hjälten i dagens Irak, undrade Maria Leissner avslutningsvis.

Petter Bolme /Global Reporting

Vem granskar biståndet?

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 14:47:13 +0000

Referat

Datum:

23 augusti 2007

Medverkande:

Maciej Zaremba, kulturjournalist på DN och författare till den uppmärksammade artikelserien om Kosovobiståndet, Jöran Hök, chefredaktör för Sidas tidning OmVärlden och Katarina Wallentin, tidigare frilansjournalist och pressekreterare, nu webbredaktör på Action aid.
Samtalsledare, David Isaksson, Global Reporting

Biståndsbranschen omsätter många miljarder och sysselsätter tusentals människor. I många fattiga länder är biståndet den enskilt viktigaste näringen. Men vem granskar biståndet? I panelen på höstens första bardebatt satt Maciej Zaremba, kulturjournalist på DN, Katarina Wallentin, webbredaktör på Action aid och Jöran Hök, chefredaktör för Sidas tidning OmVärlden.

Samtalsledaren David Isaksson tog upp frågan om biståndsjournalister lever i symbios med sina uppdragsgivare. Hans teori var att de som granskar biståndet uppfattar sig som ”goda” när de skriver om utvecklingsfrågor, vilket gör att de inte alltid vill lyfta fram det negativa eller stöta sig med de mäktiga i branschen.

Hur tänkte Maciej Zaremba när han skrev sin uppmärksammade artikelserie om Kosovobiståndet? Fanns det inte en risk att skriva alltför kritiskt om FN så att förtroendet för organisationen raseras?

”Det handlar inte om att FN ska förstöras utan att det måste repareras”, hävdade Maciej Zaremba.

Han menade att det var självklart att skriva om Kosovo eftersom det är FN:s största mission någonsin.

”Här ägnar sig FN åt statsbyggande”, sa han. ”Dessutom är Balkan en krutdurk som riskerar att bli en ny Gazaremsa.”

Han beskrev hur 23-åringar med avbrutna akademiska studier och fantasilöner arbetar för FN utan att respekteras av dem de ska hjälpa. Maciej mötte också personer i Kosovo som menade att det var omöjligt att få FN att respektera grundläggande mänskliga rättigheter.

”Det var en stark paradox”, sa han. ”Många svenskar upplevde att det var frustrerande att vara en hederlig biståndsarbetare och hela tiden möta korrumperande och likgiltiga människor. Några var på gränsen till utmattningsdepression.”

Jöran Höök inledde med att kommentera moderatorns inpass om ”goda” journalister och hävdade att de flesta i branschen drivs av något annat. Han menade att de helt enkelt är förbannade på tillståndet i världen och ägnar sig åt journalism of outrage. Han trodde inte heller att kritiska artiklar om bistånd får människor att bli mer negativa till stöd, tvärtom visar studier att svenskarnas inställning till biståndet är alltmer positivt. Granskningen är viktig och förutom journalister kan även forskningsinstitutioner, enskilda forskare och debattörer bidra till arbetet. Han nämnde att Omvärlden beskrivit FN-missionen i Kosovo i ett tiotal artiklar.

”Ni undrar varför vi inte skrivit mer om detta och mycket tidigare, men då kan man ju också ställa frågan varför DN inte tagit upp ämnet tidigare?”

”Det ska väl till en galning som jag som säger att Kosovo är sexigt”, kontrade Maciej Zaremba.

Han beskrev hur han lyckats övertala redaktionssekreteraren att få åtta månader för att leverera fyra artiklar.

”Vilken annan redaktionssekreterare skulle säga ja till det?”

Katarina Wallentin förklarade hur hon som pressekreterare på Sida fört en ständig kamp mot journalisters ilskna inställning. När hon arbetade på Läkare utan gränser möttes hon istället av beröm och journalister som ville följa ut på uppdrag. Här finns ett märkligt förhållande mellan medierna och de stora ”goda” organisationerna som Läkare utan gränser och Rädda barnen, menade hon.

”De måste givetvis också granskas, de sysslar med en miljardindustri och har mycket makt på plats i landet. På så sätt kan de liknas vid FN.”

Enligt Katarina Wallentin är man rädd för att vara en whistleblower och berätta om oegentligheter. Hon tog skriverierna om UFF som exempel, de gav alla biståndsorganisationer sämre rykte.

Hon kommenterade också att det är väldigt få journalister som kan ge sig ut på ett granskande uppdrag i åtta månader.

”Men det är bättre att DN publicerar den här sortens artiklar än Omvärlden. Den läses ju trots allt inte av så många och då skriver vi bara för varann i en ankdamm”.

Jöran Höök bekräftade att han varje dag får minst två bra förslag på granskande reportage som han måste avvisa för att det inte finns resurser.

Samtalsledaren David Isaksson undrade varför inte inhemska journalister kunde arbeta med att granska biståndsgivare i sina hemländer.

”Deras material skulle vi också kunna använda och publicera här. Kanske är det dags att hålla kurser i hur utländska journalister ska granska de internationella biståndsgivarna?”

Maciej Zaremba fortsatte med att redogöra för hur svårt det varit att få människor i Kosovo att ställa upp på intervjuer. Det kostar för mycket att förlora jobbet när man har så hög lönenivå, menade han.

"Jag har aldrig gjort så mycket intervjuer på skumma cafeterior. Men om du kritiserar elbolaget KEK för korruption kan du få huvudet bortskjutet, det finns välbeväpnade grupper som sysslar med detta.”

En av åhörarna påpekade att han själv varit i Kosovo mellan2001 och 2003. Enligt honom fanns det bordeller femton meter från FN-polisernas högkvarter i Pristina.

”Om inte FN-polisen kan handla demokratiskt hur ska man då kunna begära att Kosovos poliser ska kunna göra det? Det är biståndsgivarna själva som bidrar till prostitution och trafficking”, hävdade han.

Han var också förvånad över att exempelvis Sida inte ville ta tillvara den kunskap om politiker och korruption som de som varit utsända i Kosovo skulle kunna dela med sig av.

Katarina Wallentin tog upp sina egna dåliga erfarenheter av FN med ett exempel med en avgående chef som krävde ett kontrakt med organisationen på en symbolisk summa för att kunna fortsätta använda diplomatskylt och ha tillgång till tullfria varor. Hon nämnde också ett positivt exempel på hur organisationer kan låta sig granskas inifrån av gräsrötterna. När hennes nuvarande arbetsplats Action aid skulle implementera en plan för sitt hiv/aids-arbete lät man de människor man samarbetade komma med åsikter först.

”De tyckte bland annat att alldeles för mycket pengar användes till konferenser. Man ansåg också att det var slöseri att låta de personer som skulle delta i utbildningar ta sig in till dyra hotell i huvudstaden, vi borde istället komma ut i deras byar. Det visar att det går att granska inifrån”, menade hon.

Nils Resare, frilansjournalist, påpekade hur svårt det kan vara att som konsultgranska Sida inifrån:

”Om du är för kritisk blir du utan uppdrag sedan. Om den här branschen menar allvar med sin granskning måste man låta konsulter beskriva det de ser”, sa han.

Debatten avslutades med ett samtal om vad journalister skulle granska om det fanns obegränsat med resurser och tid. Bill Schiller på Radio Sweden hade gärna skrivit om homosexuella i Iran. Maciej Zaremba hakade på:

”Eftersom jag gärna skildrar stora skeenden genom enskilda personer skulle jag intervjua den person som konstruerat den maskin som sticker ut ögonen på dömda iranier. Bödlarna blir utbrända om de måste göra det jobbet själva. Jag skulle vilja berätta historien den vägen.”

Han avslutade med att det var omöjligt att ta ett totalt helhetsgrepp om ett ämne utan att texten blir en oläslig rapport:

”Men det är svårt att översätta världen för ett så bortskämt och bortvänt folk som skandinaver.”

Agneta Larsson/Global Reporting

Svenska trupper i Afghanistan?

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 15:52:29 +0000

Referat

Datum:

23 mars 2007

Medverkande:

Frida Blom, ordförande Svenska Freds, Gösta Hultén, författare och tidigare engagerad i Guantanamogruppen, Bengt Kristiansson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén. Samtalsledare Maria Söderberg.

Debatten om Sveriges roll i Afghanistan pågår för fullt. Ska vi kämpa för att de svenska soldaterna lämnar landet eller ska vi försöka påverka så att deras verksamhet går åt rätt håll? Global bar den 23 mars hölls denna gång på Medelhavsmuseet i samarbete med fotografen Maria Söderberg. Temat var den svenska militära närvaron i Afghanistan.

Bengt Kristiansson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén, inledde med att ge en bild av läget i Afghanistan idag. Efter 25 års krig ligger landet nu i ruiner. Dessa 25 år har också inneburit våld och övergrepp på den afghanska befolkningen. Efter de senaste fem åren har Svenska Afghanistankommittén kunnat dra flera slutsatser om tiden efter den 11 september. Talibanernas fall var välkommet, och förväntningarna på stödet från väster var massiva. Befolkningen förväntade sig en kortvarig konflikt och såg från början inte USA:s närvaro som någonting negativt. Opinionen har sedan vänt allteftersom konflikten har pågått så länge. USA:s verksamhet har med tiden blivit förkastlig och samarbetet har utvecklats till en ockupation, menade Bengt Kristiansson.

ISAF (International Security Assistance Force), den NATOledda styrkan som opererar i Afghanistan sedan tre år tillbaka, har amerikaniserats under de senaste sex månaderna. De leds numera av ett befäl som tidigare verkat för OEF (Operation Enduring Freedom) vilket är de USAledda trupperna i landet. Detta har bidragit till att ISAF numera driver en mer offensiv verksamhet, likt den OEF står för.

– Nu måste vi ställa oss frågan om hur ISAF kan påverkas att föra afghanernas sak. Och om den överhuvudtaget kan det? frågade sig Bengt Kristiansson.

Hur visar man solidaritet utan fred och stabilitet? I Afghanistan behövs idag både bistånd och fredbevarande styrkor.

Efter Bengt Kristiansson gick ordet till Gösta Hulthén, författare och tidigare engagerad i Guantanamogruppen. Han beskrev läget i Afghanistan som ”ett krig utan tidsgräns”, och menade att USA kommer att misslyckas. Den demokratiskt valda regimen vädjar till de utländska trupperna att sluta med övergreppen i hemmen, detta om något visar väl att Afghanistan är ockuperat, konstaterade han. Det är heller inte Afghanistan som skickar fångar till Guantanamo, utan det är en skam att landet har blivit ett område för en sådan verksamhet. USA struntar helt enkelt i att regimen motsätter sig fångtagandet, menade han. Det finns ett sätt att motverka amerikanisering, och det är bland annat att rösta ner regeringens proposition om att skicka fler soldater till Afghanistan. Fler soldater leder inte till framstag, och nu verkar den nya regeringen lägga sig i famnen hos USA och Bush.

Gösta Hulthén uppmanade både debattörer och publik att också gå emot regeringen i detta förslag. Han ansåg att om vi ska sätta mänskliga rättigheter i första hand, då kan vi inte acceptera denna styrning.

Frida Blom, ordförande Svenska Freds, ansåg att ISAF behövs och delade inte Gösta Hulthéns åsikt om att trupperna bör tas hem. Fredbevarande styrkor är nödvändiga för landets återuppbyggnad, men med dagens utveckling inom ISAF så finns det en stor risk att verksamheten blir kontraproduktiv. Frida var minst lika kritisk till regeringens nya proposition och i den nämns heller inte USA:s påverkan på ISAF. Tystnaden kring detta är oacceptabel, tyckte hon.

Afghanistan är idag i behov av ökat stöd. Man måste stärka återuppbyggandet av polis och rättsväsende. Man måste motverka narkotikahandeln. Idag är 90% av allt heroin som kommer till Sverige från Afghanistan. Vinsterna från detta går i stor utsträckning till regimens motståndare, detta måste stoppas med ny och förbättrad strategi. Frida säger också att vi måste påverka länder att sätta press på Pakistan, som idag fungerar som fristad för många av den nya regimens motståndare.

Frida Blom ansåg att vi alla måste främja insatser som gör att den afghanska befolkningen ser förbättringar i sina vardagsliv, och för detta behövs en bredare strategi med lokal förankring.

Bengt svarade att kommitténs roll är att fortsätta jobba med lokal förankring, den är till för det afghanska folket och vill vara en aktör som förbättrar skol- och serviceverksamheten och den politiska situationen.

Gösta Hulthén menade att det idag inte finns någon skillnad mellan ISAF och OEF, nu står de under samma befäl, och uppfattas som likadana. ISAF måste ut ur Afghanistan. De agerar inte längre efter de riktlinjer de ursprungligen gick efter. Afghanistan är idag ockuperat, och då måste vi dra oss ur, tyckte han.

Bengt Kristiansson delade oron för sammanblandningen av ISAF och OEF, men hur visar man i den situationen solidaritet? Gösta Hulthén menade att det går att värna om mänskliga rättigheter ändå, se till exempel vad Guantanamogruppen lyckades med.

Frida Blom avslutade med att säga att det krävs soldater, men att alla måste sätta press på att en skillnad görs mellan ISAF och OEF.

Läs mer om ISAF, Svenska Afghanistankommittén, Svenska Freds

Jens Elfsberg/Global Reporting

När diktatur skapar välfärd

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 15:58:37 +0000

Referat

Datum:

22 februari 2007

Medverkande:

Johan Skarendahl, initiativtagare till SILC:s arbete i Singapore, Jan Hodann, Asienexpert och handläggare på Palmecentret, samt James Gomez fd oppositionspolitiker i Singapore men som nu arbetar på IDEA. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Det är allmänt vedertaget att demokrati går hand i hand med välfärd. Däremot är auktoritära regimer eller diktaturer en inkörsport till sociala och ekonomiska problem som leder till underutveckling och fattigdom. Men stämmer detta verkligen? På årets andra Global Bar med den talande titeln ”När diktatur skapar välfärd” försökte vi ta reda på svaret.

Det bor drygt 4 miljoner människor i Republiken Singapore med en BNP per invånare på drygt 26 000 dollar. Sjukvård, infrastruktur och utbildning är välutbyggda. Det lilla landet är idag en välfärdsstat i stora mått. Ofta citeras det också som modell för en gynnsam utveckling inte minst med tanke på att Singapore är det enda landet i världen som redan nått Millenniemålen.

Men när det gäller parlamentariska spelregler, bleknar bilden av Singapore som en lyckad och levande demokrati avsevärt. Man noterar ett valsystem som starkt gynnar det regerande partiet, vilket styr landet sedan slutet av 1950-talet. Oppositionen hindras och bekämpas effektivt och massmedierna är starkt kontrollerade. I praktiken är Singapore en enpartistat och kan knappast kallas demokrati i västerländsk mening.

– I Singapore använder vi oss av golfspråket när man opponerar sig mot regimens politik: ”Out of bounces”, säger vi.

Den som talar är James Gomez, född i Goa, katolik, singaporian och före detta oppositionspolitiker. James Gomez är sedan ett år tillbaka verksam inom IDEA, International Institute for Democracy Electoral Assistance. Med glimten i ögat lotsar han publiken genom den singaporianska djungeln av diktat, lagar, regler och dess konsekvenser.

– Exempelvis är uthyrning av en lägenhet i andra hand förbjuden enligt lag och polisen tvekar inte att komma och knacka på dörren för att kontrollera detta.

Han citerar den engelske författaren George Orwell och förklarar vidare att staten äger alla bostäder och varje bostadsområde måste vara en exakt kopia av de etniska beståndsdelarna. Tre fjärdedelar av singaporianerna är kineser, sedan följer malajer och indier. Följaktligen måste den ordningen återspeglas i varje bostadsområde.

Man inser snart med James Gomez egna ord att Singapore är en ”family business” som har total kontroll över det politiska, ekonomiska och militära livet.

Johan Skarendal är initiativtagare till SILC:s arbete i Singapore och väl insatt i landets demokratiseringsproblematik. Han hade inte ord nog för att berömma Dr Chee Soon Juans civilkurage. Dr Chee, som är utbildad neuropsykolog, är partisekreterare på SPD, Singapore People’s Party. Åtskilliga gånger fängslad för att ha uttalat sig offentligt samt försök att organisera politiska möten utan regimens tillstånd förblir Dr Chee en frontfigur i oppositionen som oförtrutet bekämpar det rigida politiska systemet i Singapore. Han är också författare till många böcker, bland andra den i Sverige aktuella ”Om detta får ni inte berätta”.

- Men hur kommer det sig att inte ens de internationella massmedierna fördömer den uppenbara bristen på demokrati? undrar samtalsledaren David Isaksson.

Johan Skarendal:

– Ledare av det styrande partiet hör till de smartaste som jag sett i mitt liv. Det vanliga i en partistat är att man förbjuder en kritisk tidning, stänger redaktionen och utvisar korrespondenter. I Singapore väljer regimen i stället att begränsa tidningens upplaga så att bara ett visst antal får säljas inom landet, därmed stryps tidningens möjligheter att generera inkomster från annonsörer. Inför valet att förlora en viktig inkomstkälla väljer ofta tidningens ägare att gå regimens politik till mötes. Såväl inhemska som internationella massmedier ägnar sig mer eller mindre åt självcensur i Singapore.

Jan Hodann, Asienexpert och handläggare på Palmecentret, är som de övriga i panelen en stor kännare av det politiska spelet i den delen av Asien.

– Man kan visst tala om ”family’s business” inom det singaporianska politiska samhället och dra vissa paralleller med politiken i Thailand, Indonesien eller Filippinerna. I Thailand ser man samma mönster, samma dominans av familjer dock med ett starkt inslag av kriminalitet. På Filippinerna är det kanske 200 familjer som innehar den verkliga kontrollen. I Singapore är ”familjen” mer homogen, konstaterade han.

Det råder inget tvivel om att den etniska majoritetens makt reglerar varje aspekt av det singaporianska samhället. Ett samhälle som dessutom är indelat i olika klasser, vilket för tankar till apartheid. Ett ord som rimmar illa med regimens officiella ståndpunkt om att åstadkomma integration. Dock finns det en A-klass som utgörs av Singapores medborgare och permanenta residenta. Singaporianer får rösträtt vid 21 års ålder. Övriga, bland dem tusentals arbetare från närliggande länder saknar rösträtt, får inte delta i det politiska livet och saknar även ofta arbetsrättsligt skydd och sociala förmåner. Ett förslag om att ge omkring 150 000 utländska hembiträden från främst Indonesien, Filippinerna och Sri Lanka rätt till en ledig dag i månaden orsakade en proteststorm 2005.

Men även bland priviligierade medborgare gäller det att ha ”rätt färg” om man söker en hög befattning inom den statliga förvaltningen eller militära hierarkin, säger James Gomez som tillägger att materialism, strävan efter ett vara bland de besuttna och habegär kännetecknar det singaporianska samhället.

I folkmun heter det att demokrati har ett pris. Denna kostnad täcker bara välfärden i Singapore.

Michel Kimpele/Global Reporting

Eviga schabloner eller kan vi tänka nytt?

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 16:07:02 +0000

Referat

Datum:

16 januari 2007

Medverkande:

Maria Söderberg, journalist och fotograf som i många år arbetat i före detta Sovjetunionen och Stefan Jonsson, kulturskribent på Dagens Nyheter och författare till flera essäer om vårt post-koloniala tänkande. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Vi vet alla hur det är i Afrika – eller hur? Bilderna av fattigdom, beroende och nöd har format vår syn på en hel kontinent. Men hur gör man för att skildra Afrika och andra delar av världen utan att fastna i stereotyper? Årets första Global Bar handlade om hur vi i väst formar bilden av ”de andra”.

Samtalsledaren David Isaksson inledde med att berätta om ”Meanwhile, Back in Zambia…”, resultatet från en resa som Global Reportings medarbetare gjorde förra året. Det är en klippbok men också ett experiment eftersom hela produktionen gjordes på mindre än en månad. I sista kapitlet får afrikanska kollegor bedöma resultatet, kommentarer som är både positiva och negativa.

Men kan vi från det rika väst över huvud taget ge en rättvis bild av ett land i Afrika? David Isaksson bad paneldeltagaren Stefan Jonsson, kulturskribent på Dagens Nyheter och författare till flera essäer om vårt post-koloniala tänkande, kommentera boken: ”Stimulerande och spännande, tyckte han. ”Jag förstår att detta är en snapshot men det som är hedervärt är att ni erkänner era begränsningar och att ni konfronteras med era egna fördomar. Förändrar boken min bild av Zambia? Nej – men det kanske heller inte var meningen”.
Problemet med boken är hastigheten, fortsatte han, samtidigt som han insåg att utgångspunkten just varit att göra en klatschig och dekorativ produkt. Men Stefan Jonsson hade gärna lyssnat på fler zambiska röster och sett längre intervjuer.

För Maria Söderberg, journalist och fotograf som också satt i panelen, är tidsfaktorn avgörande när hon skildrar andra kulturer. ”Jag vill gärna stanna kvar länge i ett land och sedan återvända för att visa upp resultatet. Det är ett ansvar man har gentemot de som intervjuas”, tyckte hon.

Maria Söderberg har arbetat i många år i före detta Sovjetunionen och en av hennes utställningar om ryska sprutnarkomaner har visats mer i Ryssland än i Sverige. Hon hävdade att hon strävar efter att förmedla det outsagda, det som står mellan raderna, något som också kräver både tid och engagemang. ”Det oväntade händer nästan alltid när man inte är där. Därför måste man vara beredd att stanna länge och komma tillbaka ofta så att det oväntade verkligen inträffar.”

Maria har i flera år samlat dagboksanteckningar bland unga prostituerade i Vitryssland. Ett arbete som kommer att fortsätta i många år till. ”Men det är svårt att få tid till den sortens projekt. Och vem betalar?”

Michel Kimpele, journalist på Global Reporting och ursprungligen från Kongo Kinshasa var också med på resan till Zambia. ”Jag är svart och åkte med mina vita kolleger. Visst blir det ett ”vi och dom” när vi befinner oss i Zambia, konstaterade han. Men vem är då jag? Jag tänker som en svensk men är inte svensk och det blev en intressant krock.”

Länder i syd och deras historia har systematiskt nedvärderats av den västerländska delen av världen i 500 år, menade Stefan Jonsson. Det är först efter avkolonialiseringen som skribenter och historiker i syd kunnat ge sina egna versioner. Men världsbilden styrs fortfarande av de stora västerländska mediebolagen och vilka bilder är det som skapas? Stefan tog ett exempel med den danska båt med hundratalet forskare och journalister som seglar jorden runt på expeditionen "Galathea 3.” Syftet är att främja dansk kunskap om världen och världens kunskap om Danmark.

När fartyget gjorde ett strandhugg i Accra var BT, Berlingske Tidende, en av de danska tidningar som skildrade besöket. Under rubriken ”Den svarta häxkitteln” beskriver journalisten hur staden är som en myrstack med svarta människor, stinkande avskräde och kvinnor som bjuder ut sig mot att de får följa med till Europa. ”Texten andas kolonialism och exotism, menade Stefan Jonsson. När västerländska medier för ut denna bild blir det katastrofalt, det är som att återvända till 1800-talet”.

I vår globaliserade värld med teknik tillgänglig för alltfler skulle det vara möjligt att be afrikanska eller asiatiska skribenter att producera allt utlandsmaterial till våra redaktioner, menade David Isaksson. Då skulle vi kunna få ett annat perspektiv och västerländska medier skulle dessutom spara pengar. Är det ett framtidscenario? ”Nej, jag tror att korrespondentrollen är det enda vettiga sättet att få hem information. Det krävs en person med mycket kunskap och som är hemma i båda lägren, hävdade Stefan Jonsson.

Från publikplats instämde Bo Göransson, tidigare ambassadör i Kenya, nu på UD i Stockholm. ”För att göra en bra rapportering måste man bo i landet en längre tid, vara närvarande och skaffa egen kunskap, menade han. Men vi får inte glömma att det inte bara är vi som skapar bilder av ”dom”. De tittar ju på oss också”.

Debatten kom också att handla om de foton av gatubarn i Lusaka som publiceras i ”Meanwhile, Back in Zambia…Några av bildtexterna, skrivna av gatubarnen själva, beskriver unga tjejer som dricker öl och prostituerar sig. Dessa bildtexter skrevs om för att skydda tjejerna på bilderna. En av åhörarna undrade varför texterna redigerades. ”Varför sätter ni er över de här unga pojkarna och bestämmer att deras texter inte kan publiceras? Då sätter ni väl er själva i centrum och hävdar att det de skriver inte är sant?” David Isaksson höll delvis med och menade att det varit ett dilemma att bestämma hur man skulle hantera bildtexterna. Men att inte lämna ut de unga kvinnorna övervägde, även om redaktörerna inte varit helt överens.

Diskussionen gled över till hur mycket man kan lita på den information om andra kulturer som publiceras i västerländska medier, hur stor är sanningshalten och hur mycket påverkas rapporteringen av journalistens egna fördomar? Stefan Jonsson nämnde journalisten och författaren Åsne Seierstad och hennes bok ”Bokhandlaren i Kabul”. ”I Bagdad fungerade hennes rapportering utmärkt, tyckte han. I Kabul hemma hos bokhandlaren blev det en katastrof. Hon förmådde inte se sin begränsning och gjorde anspråk på att det hon skrev var sanningen, vilket tog heder och ära av familjen.”

Samtidigt medgav han att problemet med en ytlig och i värsta fall felaktig rapportering inte alltid ligger hos journalisterna utan ofta hos marknaden.”Den tillåter sällan journalister att få tid att göra de jobb de önskar.”

Agneta Larsson/Global Reporting

Kuba - Världens bästa varumärke?

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 16:10:00 +0000

Referat

Datum:

19 oktober 2006

Medverkande:

Thomas Gustafsson, journalist och författare till den nyutkomna boken Kuba, Daniel Marquez, VD för PR- och konsultföretaget Grandvista, samt Martinez Hernat, jurist från Havanna. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Casuela de Fidel, som ungefär kan översättas Fidels gryta, var namnet på en av de maträtter moderatorn David Isaksson åt på sin senaste latinamerikanska resa. Dock inte i Havanna utan i Cartagena. Att Kuba är bra på nation branding har väl knappast undgått någon. Hur många kubanska barer i Europas storstäder som serverar välblandade mojitos eller daiquiris går inte att räkna.

I den panel som skulle diskutera myten Kuba satt Thomas Gustafsson, journalist och författare till den nyutkomna boken Kuba, Daniel Marquez, VD för PR- och konsultföretaget Grandvista samt Martinez Hernat, jurist från Havanna.

Thomas Gustafsson var den ende svenske journalist som befann sig på Kuba då Castro var döende och världen frågade sig: ”Vad händer sedan?” Förhoppningsvis drabbas inte Kuba av samma politiska utveckling som andra latinamerikanska länder då auktoritära regimer föll samman där, menade Thomas Gustafsson. Han trodde att Kuba kommer att följa det kinesiska exemplet och börja med att reformera ekonomin. Därefter kommer man eventuellt att öppna för politiska reformer, kanske med hjälp av demokratirörelsen.

Trots att Castro är på väg att dö är varumärket Kuba med sina romdrinkar, gamla amerikanare och salsarytmer starkare än någonsin, på ett sätt som bara kan jämföras med USA. Varför dras så många reklamfilmare och fotografer till ön för att göra musikvideor eller modereportage?

Hemligheten, trodde Thomas Gustafsson, är den multietniska blandningen av Spanien, Latinamerika och Karibien i ett och samma land.

”Kubanerna har inte behövt göra så mycket för att marknadsföra sig, Kuba är redan ett starkt varumärke i sig, menade Daniel Marquez. För de flesta lever Kuba fortfarande kvar i 50-talet. När jag möter människor här i Sverige säger de alltid att de måste åka dit innan Castro dör, för sen blir allt förändrat. Alla turister gillar den slitna, charmiga stilen men det är inte lika charmigt att leva där.”

Han menade att myten om Kuba är en romantiserad bild som bygger på genrer som musik och dans. ”Se på Compay Segundo, fortsatte han. Där gjorde Ry Cooder ett superbra pr-jobb. Han förstod hur mycket pengar han kunde tjäna på detta.” Erik Jennische, från folkpartiets biståndsorgan SILC, uppmanade publiken att åka till Kuba och ha roligt, men att samtidigt ta ansvar genom att också ta kontakt med de människor som arbetar inom demokratirörelsen. ”Det paradoxala är att den nuvarande kommunistiska regimen bygger sitt varumärke på Batistas diktatur på 50-talet, konstaterade han. Den ena diktatorn säljer den andra”.

Carlos Decker, också i publiken, hade en mer freudiansk tolkning om Latinamerika med pappa USA och den frånvarande mamman Kuba, som inte är så snäll och kärleksfull som man först trodde. Alexis Ganza, själv exilkuban och demokratianhängare la till: ”I så fall skulle jag beskriva mamman Kuba som en transvestit. Men när ska vi börja prata om viktiga saker här ikväll, som de över 300 samvetsfångar som finns på ön?” Thomas Gustafsson avrundade debatten med att myten Kuba inte skulle finnas om den inte byggde på politik och revolutionen med ikoner som Che Guevara. ”Men Kuba är i och för sig en myt oavsett om man är revolutionsromantiker eller tycker att Castro är en skurk.”

Agneta Larsson/Global Reporting

Valdebatt - Carin Jämtin möter Ewa Björling

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 16:13:27 +0000

Referat

Datum:

24 september 2006

Medverkande:

Biståndsminister Carin Jämtin och Ewa Björling, moderat riksdagsledamot och ledamot i Sidas styrelse. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Finns det egentligen så stor skillnad mellan regering och opposition när det gäller synen på bistånd? Frågorna handlade om allt från handelshinder och hiv/aids till Parisagendan och debattörerna var förvånansvärt överens om det mesta, så mycket att samtalsledaren David Isaksson till slut utbrast: ”Men är det något ni överhuvud taget är oense om?”

En av de få frågor där debattdeltagarna dock hade olika uppfattning var enprocentsmålet. Socialdemokraterna vill leva upp till målet medan
moderaterna vill följa FNs beslut om 0,7 procent. Ewa Björling försvarade sig med att det går att effektivisera biståndet och att man bland annat strävar efter nolltolerans när det gäller korruption. När debatten hölls hade den borgerliga alliansen fortfarande inte förhandlat om biståndsfrågan men både kristdemokraterna och folkpartiet är ju starka förespråkare av enprocentsmålet. ”Men vi har hittills tretton lyckade uppgörelser i andra frågor bakom oss medan sossarna har noll. Vi kommer överens om den här frågan också”, hävdade Ewa Björling.

Meningarna gick också isär när det gäller bistånd till terroriststämplade organisationer som exempelvis Hamas och Hizbollah. Carin Jämtin menade att man inte måste sympatisera med deras verksamhet men måste skilja mellan organisationernas politiska och militära grenar. ”Det är en ursvår fråga”, erkände hon. ”Organisationer som Hizbollah är ansvariga för grova våldsdåd, men utan dialog kommer man inte vidare. Och om inte vi för en dialog vem är det då som gör det? Jo, länder som vi inte vill ska prata med dem.” Ewa Björling menade att Sverige inte kan ge bistånd till organisationer som är terroriststämplade av EU, som till exempel Hamas, utan måste hitta andra kanaler. Men hon höll till viss del med om att de delar av organisationerna som bedriver social verksamhet inte ska behöva straffas. Det fick Carin Jämtin att göra ett ironiskt inpass: ”Prata med dina partikamrater om detta så kanske de också ändrar sig!”

Ewa Björling kritiserade också biståndet till den tidigare palestinska myndigheten hårt. Hon menade att man inte kan ge kravlöst bistånd till korrupta myndigheter och att stödet inte varit till någon hjälp för palestinierna.

”Den kritiken är på gränsen till ohederlig”, menade Carin Jämtin. ”Pengarna kanaliserades via NGOer och är det mest väldokumenterade bistånd vi har. Vi vet att pengarna använts till vad de var avsedda för. Det är farligt om vi sätter en terrorstämpel på biståndet”.

Även Parisagendan diskuterades och då kom frågan upp om det skulle betyda att alla biståndspengar kommer att försvinna i ett stort svart hål. Carin Jämtin var inte rädd för att korruptionen skulle öka utan menade att Parisagendan kan åstadkomma ett mer effektivt utvecklingssamarbete och att handläggandet av biståndspengar skulle förenklas om givarländerna samordnade sig. Mottagarländer tvingas varje år ta emot tusentals tjänstemän som vill diskutera just sina länders bistånd. Carin Jämtin tog Zambia som ett exempel där man kräver av givarna att de väljer ut några sektorer att vara aktiva i och sedan samverkar med andra givare.

Ewa Björling var också för en utveckling av Parisagendan och obundet bistånd men menade att givarländerna kommer att få mindre kontroll över pengarna.

”Vi ska sträva efter hjälp till självhjälp samtidigt som det blir svårt som givare att veta vart pengarna tar vägen”, sa hon. Om givarländer går samman kan Sverige som enskilt land påverka mindre. Det kräver också att mottagarlandet har full kontroll över sin statsapparat, menade hon. På frågan om en utveckling av Parisagendan skulle komma att betyda att personal på Sida sägs upp hävdade Carin Jämtin att det fortfarande skulle finnas ett behov av fackkompetens i Sverige.

David Isaksson avslutade med att önska lycka till i den fortsatta kampen: ”Förhoppningsvis kommer fler av dessa frågor upp i valrörelsen så att debatten inte bara kommer att handla om fastighetsskatter.”

Agneta Larsson/Global Reporting

Teknikens under och ICT4D

Julia Björne — Wed, 14 Oct 2009 16:19:12 +0000

Referat

Datum:

20 april 2006

Medverkande:

Sanna Johnson, biståndschef (och dataspelsutvecklare) på Palmecentret, Bengt Wattenström, utvecklingschef på Ericsson Global Services och SMS-are samt Afzal Sher, nätverksentusiast och chef för SPIDER Center. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.

Idag anser många experter att ICT är det verktyg som ska påkynda den socioekonomiska utvecklingen i fattiga länder. Frågan är dock om det verkligen finns en koppling mellan den tekniska och den socioekonomiska utvecklingen.

Som många förkortningar, ser sig ICT4D kryptiskt ut, något som samtalsledare David Isaksson också konstaterade i sitt anförande i inledning av Global Bar. ICT4D står för ”Information and Communication Technology for Development” och anses av många experter idag vara det verktyg som ska påskynda den socioekonomiska utvecklingen i fattiga länder. Frågan är dock om det verkligern finns en koppling mellan den tekniska och den socioekonomika utvecklingen.

- Jag minns min första dator av märke Apple 1984, sa David Isaksson. Fem och eller sex år senare hade Afrika tillgång till dator. Många undrade då om fattiga människor inte behövde mer mat än teknik. Sen dess, har utvecklingen tagit ännu mer fart tack vare uppkomsten av bredband och mobiltelefoni, men har detta dessutom lett också till utvecklingen i tredje världen?

Bengt Wattenström, utvecklingschef på Ericsson Global Services och SMS-are hyste ingen tvekan på den frågan.
- Men det gäller att först hitta en riktig och hållbar affärsmodell lämpad för de fattiga länderna, sa han. Han förklarade att medan 2/3 av världens befolkning är avskuren från den nya tekniken, börjar IT-marknaden i i-världen bli mättad. Men den nya tekniken är dyr för folk som lever på knappt en dollar per dag, det finns dock finansiärer som är villiga att investera i fattiga länder. Bengt Wattenström berättade vidare om de gedigna erfarenheter som hans företag skaffat sig genom att arbeta i Afrika och i Indien, och menade att det går att bedriva verksamheter på affärsmässiga grunder i fattiga länder utan att förlita sig på biståndspengar.

Han gav Tanzania som ett exempel där man byggt ett enda nät som delas av olika operatörer. På det viset har man avsevärt kunnat sänka priset på mobiltelefoni. Men på vilket sätt kan den tekniska utvecklingen bidra till den socioekonomiska?

- Möjligheter att kommunicera är en av de basala rättigheterna för människan, svarade Bengt Wattenström. SMS- och elektroniskt baserade applikationer är några exempel som snabbt ger vitala informationer. Möjligheter att snabbt överföra pengar på elektronisk väg är andra.
Mobiltelefonen är billigare än datorn och med mobiltelefonen kan exempelvis en fiskare i tredje världen dra nytta av den nya tekniken och snabbt levererar dagens fångst direkt till köpare efter att ha ringt runt till kunderna. I avsaknad av kylskåp är risken annars stor att fisken ruttnar bort och fiskaren förblir utan inkomst. Samma gäller bönder. De skulle kunna få bättre prisinformation på sina produkter via SMS och slippa mellanhänder som i slutändan är de som tjänar mest. Men den nya informationstekniken kan också motverka både utarmningen av landsbygden och den snabba urbanisering som sker nu där människor flyr sina byar för att söka en hypotetisk lycka i stora städer. Med andra ord; samma information som tidigare bara var förunnad stadsborna kan också nå bybor tack vare den nya tekniken.
- För oss, gäller det mobiltelefoni till folk, inte folk till mobiltelefoni, tillade han.

Sanna Johnsson, bistånds och dataspelutvecklare på Palmecentret ansåg däremot att biståndspengar behövs för att höja den socioekonomiska utvecklingen i fattiga länder med hjälp av IT-tekniken. Hon såg ingen konflikt, men väl möjligheter till ett fruktbart samarbete mellan bistånd och ekonomiska affärsintressen.

Erfarenheter från kriget i Serbien och Kosovo har övertygat henne om de enorma möjligheter som IT-information erbjuder. Under bombningarna hade grannar från samma by flytt i panik åt olika håll och familjer hade splittrats. Röda Korset och ett brittiskt telefonbolag installerade telefonkiosker där krigsflyktingar hade samlats.

- Folk köade i timmar för att ringa, sa Sanna Johansson, och dela med sig av den information som de hade om sin by eller om familjemedlemmar. Mycket lidande och letande besparades på det viset. På Palmecentret började hon konkretisera sina idéer.

- ICT är ett enastående kommunikationsmedel, förklarade hon, webben är ett fönster mot världen, demokrati är en levande sak.

Kombinationen av dessa begrepp ledde till ett webb-baserat spel kallat ”Glimmering Heights”. Deltagare i Glimmering Heights som finns på fem olika språk lär sig inte att skjuta på folk eller att förstöra krigsmaterial hos fiender, nej, de lär sig demokratins spelregler! Sanna Johnsson menade också att tack vare IT kunde Palmecentret hädanefter bedriva en mer effektiv folkbildning. - När jag gick ut på nätet och sökte ”Poverty and ICT”, fick jag sammanlagt 6 miljoner träffar!

En talande siffra, sa Afzal Sher, chef på SPIDER Center och med förflutet hos Sida. SPIDER Center arbetar med utbildning, forskning och företagande i den IT-världen, och Afzal Sher är ”the right man at the right place”. Redan som doktorand på KTH var han övertygad om det fanns oanad potential i detta område som kunde utnyttjas för att främja utvecklingen i tredje världen. Och som ansvarig hos SAREC för samarbete med Sri Lanka kunde han bara konstatera att han hade sett rätt från början.- Universitet är till för att utbilda, forska och samverka med samhället, förklarade Afzal Sher, men ett universitet kan knappt förtjäna det namnet idag utan IT-teknik. En av SPIDER Centers viktigaste uppgifter är att förse u-länder med IT-teknik.

SPIDER Centers chef berörde också den rent ekonomiska roll som IT-tekniken spelar i ett land som Indien där IT-sektor utgör 4% av den totala PNP:n. Han talade vidare om ITs-inverkan på demokratin eller mänskliga rättigheter i exempelvis Eritrea eller Vietnam, där trots stora hinder från regimen, studenter och oppositionella krafter lyckades publicera dokument på webben och upplysa världen om de faktiska förhållandena i dessa länder.

- Världen står inför en industriell revolution som inte går till exempel att jämföra med den som bilen förde med sig, avrundade Afzal Sher.

Men det som människor skapat är sällan bara guld och gröna skogen. IT-revolution innebär inte automatiskt utveckling i positiv benämning. Det gäller att vara på sin vakt, vilket många deltagare påpekade.

Michel Kimpele/Global Reporting

Kina-imperialism!?

Julia Björne — Thu, 15 Oct 2009 12:17:33 +0000

Referat

Datum:

30 mars 2006

Medverkande:

Mats Wingborg, journalist på frilansgruppen Context, Dennis Pamlin, rådgivare i global ekonomi på Världsnaturfonden och Ulla Gudmundson, analyschef på UD.
Samtalsledare, David Isaksson, Global Reporting.

Om exakt två år, invigs de Olympiska Spelen i Beijing. Det sägs att bara själva stadion där huvuddelen av friidrotten sker kostar mer en miljard kronor. Men det har Kina råd med som med sina 10 à 15 procent av världens ekonomi är också en av de snabbast växande. Kinas handel med de afrikanska och latinamerikanska länderna, inte minst med Chile slår nya rekord. Made in China har blivit ett begrepp i hela världen.

– I många avseenden, är Kina en stark och dynamisk stat, inledde Ulla Gudmundson, analyschef och tidigare Kina-handläggare på UD.

Med vilka glasögon ser västvärlden Kina? Undrade hon. För kineserna, är det självklart att deras land alltid varit en stark stat som hade alfabet när västlänningarna fortfarande bodde i hyddor. Kinesiska navigatörer besökte den afrikanska kusten, och kanske till och med Amerika, långt innan européer nådde dit. Vi i västvärlden måste sluta se Kina som den svaga staten den kanske var mellan 1800- och 1900-talet.

Mats Wingborg, journalist på frilansgruppen Context, som rest och publicerat flertal artiklar om Kina, talade också om den starkt expansiva kinesiska kommersen i Afrika.

– Man ser en påtaglig och ökad kinesisk närvaro i Afrika, sa han och nämnde kinesiska affärsintressen i flertal afrikanska länder, däribland Angola, Moçambique, Gabon, Zambia. Mats Wingborg berörde också den kinesiska statsministers visit i Afrika där bilaterala avtal om total frihandel och militärt samarbete anslöts mellan den kinesiska staten och sex afrikanska länder.

Men Kina gör inte bara affärer. Kina bedriver också ett omfattande biståndsarbete i Afrika, bland annat genom finansiering av stora infrastrukturprojekt.

– Jag reagerar mot användandet av orden att Kina dammsuger världen i jakt på råvaror, som det står i inbjudan. För det Kina gör är ju att producera varor, billigt, som uppfyller våra konsumtionsbehov i väst, påpekade Dennis Pamlin, rådgivare i global ekonomi på Världsnaturfonden.

– I brist på ett mer diplomatiskt ord så kallas jag mycket av västvärldens fördömande mot Kina för hyckleri eftersom det inte är konsekvent, fortsatte han.

Dennis Pamlin ser stora håll i västvärldens analys av utvecklingen i Kina. En sak vi bör ha i minnet är att det är de kinesiska spararna som bidrar till vår ekonomiska utveckling eftersom det är deras pengar som lånas ut när Kina köper amerikanska statsobligationer.

Det är ju dessutom vi själva, som genom att kräva maximal avkastning på våra fonderade pensionspengar, bidrar till en utveckling där kinesiska företag tillverkar allt så billigt det bara är möjligt, oavsett om arbetsrätten respekteras eller inte.

– Kräver vi inte maximal avkastning av våra pensionspengar? Frågade han retoriskt.

Detta blev start till många frågor och synpunkter om de ökande klyftorna i det kinesiska samhället, om det ökända förtrycket som den tibetanska befolkningen utsätts för men också om det kanske värre som den muslimska minoriteten är offer för i Kina.

Slutsatsen blev den att mänskliga och fackliga rättigheter är eftersatta i Kina. Men också det faktum att Kinas framgångssaga visar för många andra icke-demokratiska länder att det inte nödvändigtvis krävs demokratin för ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.

Men hur kommer det sig att Kina lyckas så bra i Afrika och Latinamerika samtidigt som Japan misslyckats på samma marknader? En orsak, ansåg flera som deltog i diskussionen, var den ömsesidiga identifiering som finns mellan Kina och många länder som varit koloniserade.

Ulla Gudmundson från UD menade också en del förklaring kan finnas i det konfucianska tänkande som Kina praktiserar i sina affärskontakter och som går ut på att både partner blir nöjda med överenskommelser.

Andra hävdade att många stater i den tredje världen föredrar kanske ett samarbete med Kina framför västerländska makter i vetskap om att en militärkupp, som exempelvis den mot Salvador Allende i Chile 1973, är högst osannolik från kinesiskt håll.

Om dagens Kina är imperialistiskt eller ej är en fråga som diskuterades fram och tillbaka. Däremot rådde stor enighet om att västvärlden måste ändra sin attityd gentemot Kina, sluta att tala om ”dem och vi” och inse att den (västvärlden) inte alltid vet bäst. Väst är inte längre alltings centrum. Eller som Denis Pamlin uttryckte det:

– Problem med de mänskliga rättigheterna i Kina är också västvärldens problem.

Men för dem som ser Kinas framfart som ett säkert tecken på imperialismen är de senaste protesterna i Zimbabwe mot de kinesiska varor som dominerar marknaden en föraning om något vi kan förvänta oss i fler länder.

Är det kanske dags att säga ”China go home!” – på kinesiska förstås!

Michel Kimpele/Global Reporting