Samtal om flickors rättigheter i samarbete med Plan Sverige
Datum: 2008-03-05
Talare: Annika Widholm, informatör Plan Sverige, Laure Abado, handläggare för mänskliga rättigheter på Plan Sverige och Anki Wood, redaktör Global Reporting.
Samtalsledare, David Isaksson, Global Reporting.
Kampen för flickors rättigheter
Den grymma seden att könsstympa flickor upprätthålls fortfarande i många länder. Men det finns hopp – det framgick när Plan Sverige och Global Reporting bjöd in till ett samtal om flickors utsatthet och styrka. När kvinnor får lära sig om sina egna och barns rättigheter börjar de också ifrågasätta könsstympning.
– Ofta är det en outbildad ”traditionell barnmorska” som på uppdrag av mamman och kvinnliga släktingar utför ingreppet med hjälp av ett rakblad, en glasbit eller en enkel kniv. Man räknar med att omkring 6 000 flickor stympas varje dag. Ändå står denna grymma och plågsamma sed inte särskilt högt upp på dagordningen när det gäller kvinnors rättigheter.
Tidningen Barnens framtid, som ges ut av Plan Sverige i samarbete med Global Reporting, har flickors utsatthet och styrka som tema i sitt senaste nummer och tar i ett reportage bland annat upp könsstympning. Ett seminarium på samma tema hölls på Global Reporting i början av mars, med en panel bestående av Anki Wood, redaktör för Barnens framtid på Global Reporting, samt Annika Widholm och Laure Abado, båda Plan Sverige.
I det senaste numret av Barnens framtid skriver Anki Wood och Petter Bolme om könsstympning i Egypten och Kenya. I Egypten träffade Anki Wood bland annat en grupp med tio kvinnor som alla hade utsatts för stympning. Trots att hon är en erfaren journalist som har gjort många reportageresor i utvecklingsländer tyckte hon att det var mycket svårt att hantera det hon fick höra under mötet:
– Detta var mitt svåraste uppdrag någonsin. Inte nog med att stympning innebär ett livslångt trauma, det är dessutom tabu att prata om följderna – ständig smärta, problem vid toalettbesök och mens, svåra förlossningar och ett förstört sexliv. Det handlar om ett brutalt övergrepp. Jag tror inte vi i vår del av världen har förstått vidden av detta!, berättade hon för seminariedeltagarna.
Statistiken talar dock ett tydligt språk. Det beräknas finnas omkring 140 miljoner kvinnor i världen idag som har utsatts för könsstympning. Kvinnorna i de länder som går som ett bälte över den afrikanska kontinenten från Senegal i väster till Etiopien och Somalia i öster, med Egypten i norr, löper stor risk att stympas. Stympning förekommer i totalt 28 länder i Afrika, men också i enstaka länder i Sydamerika, Östasien, Mellanöstern och Arabiska halvön.
Idag har de flesta av de här länderna lagstiftning som förbjuder könsstympning, men det innebär inte att sedvänjan har upphört. Trycket från familj, släktingar och grannar att låta stympa flickorna är ofta hårt. Flickor som inte är stympade har svårt att bli gifta och riskerar att bli utstötta från by- och familjegemenskapen. Man påstår också, grovt felaktigt, att flickor som inte är stympade har svårare att bli gravida och får problem när de ska föda.
Det finns även familjer som låter stympa sina döttrar trots att de ifrågasätter seden och känner till de problem som ingreppet medför, berättade Annika Widholm.
–De faller för trycket, av rädsla för att döttrarna annars ska få ett sämre liv. Lagstiftningen tas inte heller på allvar. Många domare och poliser låter själva könsstympa sina döttrar och har därför inget intresse av att se till att förbudet efterlevs.
Men situationen är inte helt hopplös. I bland annat Egypten förs idag en tämligen öppen debatt om könsstympning. Där väcktes opinionen för cirka 15 år sedan när hälsoministeriet publicerade siffror om hur utbredd seden var. Det visade sig att häpnadsväckande 97 procent av landets kvinnor var stympade. Eftersom ämnet var tabu hade omfattningen dittills varit okänd.
En lag infördes som förbjöd stympning, men med ett litet undantag – om flickan var ”missbildad” i underlivet fick man operera henne. Detta undantag innebar att många föräldrar hävdade att deras döttrar var missbildade och tog dem till läkare som, mot betalning, utförde stympningen. Detta gjorde att könsstympningen plötsligt fick en legitim prägel. Nu har lagen skärpts och allt fler vågar tala öppet om problemet. Idag finns det politiker, religiösa ledare och ”kändisar” som öppet tar avstånd från stympning.
Men det krävs ett långsiktigt och tålmodigt arbete för att utrota urgamla sedvänjor och föreställningar – man kan se på 5 000 år gamla mumier att flickor utsattes för stympning redan då. Plan Sverige arbetar mycket med att stärka kvinnor så att det ska kunna stå emot det sociala trycket kring könsstympning. Det kan vara en sykurs eller möjlighet att få mikrolån, där man efter hand tar upp kvinnors och barns rättigheter.
– Om kvinnorna lär sig att tjäna pengar får de självkänsla och högre status. Då blir det också lättare att ta upp även svåra frågor som könsstympning med dem, framhöll Annika Widholm.
–När man pratar om rättighetsfrågor kommer detta ämne alltid upp. Då blir det naturligt att också prata om hur stympning kan avskaffas.
Samtalsledaren David Isaksson, Global Reporting, konstaterade att många länder där stympning är vanligt har bistånd från bland annat Sverige. Borde inte givarländerna ha som krav för fortsatt bistånd att denna sed avskaffas? Laure Abado höll inte med:
– Arbetet mot stympning måste genomföras tillsammans människorna i landet, det finns ingen annan väg. Det handlar om djupt rotade föreställningar och attityder, och de utsatta människorna måste själva komma fram till att de vill ha en förändring.
Att förändringen tar tid måste man också acceptera, fortsatte hon.
– Stympning förekommer främst i fattiga regioner, och för många är det viktigare att få mat att äta, tak över huvudet, toaletter och så vidare. Detta är en realitet.
Projektet mot könsstympning i Egypten drivs av lokala kommittéer med både manliga och kvinnliga ledamöter. De har fått utbildning och erbjuder sig nu i sin tur att utbilda till exempel, lärare, socialarbetare och vårdpersonal om barns och kvinnors rättigheter. Det är viktigt att få med männen i arbetet mot stympning, framhöll Anki Wood:
– Det är kvinnorna som utför ingreppet, männen håller sig borta och hör inte skriken. Men om kvinnorna vill sluta med omskärning reagerar männen och kräver att det ska ske. Även om det är kvinnorna som skär i flickorna så är mannens inställning alltså avgörande, därför är det viktigt att männen sätter sig in i frågan och att de talar öppet om att de föredrar kvinnor som inte är könsstympade.
Flickors utsatthet omfattar mycket mer än könsstympning. Barnäktenskap, våld och sexuella övergrepp är andra vanliga kränkningar. Flickor har mindre tid än pojkar för utbildning och lek, eftersom de redan från tidig ålder tvingas att utföra tunga sysslor både i hemmet och i jordbruket. Dessutom är data om flickor ofta osäkra, eftersom en del föräldrar underlåter att registrera flickfödslar.
Förra året startade Plan en kampanj för att stärka flickor i fattiga delar av världen. Nu har man också påbörjat en rapportserie där olika aspekter av flickors liv ska belysas. Under nio år kommer man att följa 135 flickor från nio länder.
–I teorin har flickor samma rättigheter som pojkar men inte i praktiken, konstaterade Annika Widholm. Därför behövs det särskilda projekt som uppmärksammar flickornas situation och behov.
Allt är inte elände. Det finns tusentals flickor och kvinnor runt om i världen som arbetar aktivt för att ändra attityder och påverka sina samhällen, framhöll Planrepresentanterna. I de projekt som Plans driver stärks flickor och deras röster blir hörda. Och det kan gå fort att ändra på urgamla, grymma sedvänjor.
–I Kina försvann traditionen att linda fötterna på kvinnorna på en generation. Det inger hopp!, sade Annika Widholm.
Agneta Carleson