Tsunamin – före och efter katastrofen
Datum 2005-10-25
Debattörer: Anders Wijkman, EU-politiker, styrelseordförande i Plan Sverige, författare till boken ”Tsunamin – den onödiga tragedin”
Jan Bjerninger, chef för Sidas naturenhet, tidigare bl. a. ambassadör i Nicaragua och chef för Sidas Asienenhet.
Anneli Eriksson, ordförande i Läkare utan gränser (Sverige), sjuksköterska med fälterfarenhet från bl.a. Niger.
Moderator: David Isaksson, Global Reporting
Hur gör man för att förebygga katastrofer? Att man måste lägga mer resurser på förebyggande arbete var alla överens om, men hur ska man få finansiering innan katastrofen är ett faktum? Hur får man regeringar att bry sig om katastrofer som ännu inte inträffat?
Anders Wijkman inledde diskussionen med att ta upp sin oro över att upprepade katastrofer kommer att göra det svårt för FN att klara millenniemålen. Enligt honom måste klimatfrågan få en mycket mer central roll inom utvecklingssamarbetet. Det behövs också bättre samarbete mellan de som sysslar med katastrofhjälp och de som arbetar med mer långsiktigt bistånd. Under debatten efterlyste Anders Wijkman också speciella katastrofkonton inom FN som direkt finansierar arbetet med återuppbyggnad. Det är absurt att FN:s katastrofsamordnare Jan Egeland ska behöva se till att det kommer in pengar efter att katastroferna redan inträffat, menade han.
Debattdeltagarna fortsatte med att diskutera olika typer av ”early warning systems”. Anders Wijkman menade att vi kunde räddat tiotusentals liv i samband med tsunamikatastrofen med bättre varningssystem. Naturkatastroferna kan förstås inte stoppas, men jordbävningar och tsunamier behöver inte få så stora konsekvenser om det finns rätt beredskap, enligt honom.
Anneli Eriksson som arbetat i fält i Niger för Läkare Utan Gränser menar att man ofta varnar tidigt för att hungerkatastrofer är på väg men att det sällan leder till att man får mer resurser förrän medier börjar kabla ut bilder på svältande barn. Det kan kännas meningslöst att satsa pengar på sådana system när varningarna ändå inte tas på allvar, tyckte hon. Det svåra är att få ansvariga att arbeta förebyggande och få medierna att uppmärksamma problemen i ett tidigare skede. Å andra sidan är det en fara att medierna har så stor inverkan på regeringars och organisationers val av mottagare av bistånd. Det måste vara behoven som styr vart biståndet går och inte mediernas inflytande på givarna.
Janne Bjerninger tog också upp hur viktigt det är att arbeta med naturens eget skyddssystem. Nu förstörs korallreven i stora delar av världen och mangroveskogen huggs ner för att ge plats åt räkodlingar. Ökande turism och inflyttning till kustzonerna är andra exempel på hur miljön belastas. Vi måste agera på ett snabbt och genomtänkt sätt, menade han, och ta in mer av miljöperspektivet i arbetet.
Debatten handlade också om hur resurserna väl ska används när katastrofer har inträffat. Det är förstås viktigt att snabbt vara på plats och bygga upp de drabbade samhällenas infrastruktur. Samtidigt bör invånarna själva delta i processen och få möjlighet att påverka återuppbyggnaden. Deltagarna var överens om att det är en av de mer komplexa frågorna i återuppbyggnadsarbetet.
Det är också viktigt att snabbt ge människor möjligheter att kunna försörja sig på egen hand. Det måste även göras en analys av katastrofriskerna i området så att man verkligen skapar ett säkrare samhälle när man bygger upp det från grunden igen. Man bör exempelvis inte bygga hus och annan infrastruktur på exakt samma ställen och med samma teknik.
Maja Magnusson / Frida Naranjo Ahlmark