Datum: 29 januari 2009
Medverkande: Jan Lindgren, kampanjledare från Piratpartiet.
Dror Feiler, aktivist med anor i den gamla tiden. Joakim Wohlfeil, strateg på Diakonia.
Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting.
Digitala eller analoga aktivister?
Aktivistkonjunktur, gammelmedia och gammelpolitiker, bloggbävningar, postpudanister –tankeväckande begrepp flödade under Global Bars debatt om digital och analog aktivism. Är en gammeldags demonstration eller att göra som Folke Pudas och lägga sig i en låda på Sergels Torg effektivare än att på några dagar samla tusentals namnunderskrifter på nätet och protestera via bloggar och forum?
– Det är viktigt att se att det finns en människa bredvid mig när jag protesterar. Det gör ställningstagandet starkare – jag måste stå för vad jag gör. Aktivism är inte ett hundrameterslopp som blixtrar förbi, det är ett maratonlopp och en fråga om uthållighet, menade Dror Feiler.
Dror Feiler är konstnär och tonsättare, men kanske mest omtalad som aktivist – och då av den gamla skolan med demonstrationer, protester och konstinstallationer som väcker debatt. Men under attacken mot Gaza i julhelgen och januari skickade han ut ett elektroniskt protestbrev mot bombningarna och uppmanade Sveriges kulturarbetare att skriva under.
– Jag insåg att inga svenska intellektuella hade protesterat mot det som hände. En sådan tystnad skulle inte förekomma i de flesta andra Europeiska länder. I Sverige var de intellektuella starkt engagerade på 70-talet – dessförinnan får man gå tillbaka till Strindberg, provocerade Dror Feiler.
Det som förvånade honom var hastigheten och det starka gensvar han fick.
– Jag skickade ett mejl och uppmanade alla skriva under och skicka vidare. På en vecka hade 1 000 namn kommit in och bland andra hade alla de stora teatrarnas chefer skrivit under.
Men han tror samtidigt att risken är stor att man tror att man gjort sitt när man skrivit under en petition:
– Det är bedrägligt - man måste göra båda delarna. Även om man skriver under måste man också gå ut på gatan och prata med andra för att nå utanför sitt vanliga nätverk.
Jan Lindgren, kampanjledare från Piratpartiet ungdomsförbund, höll inte med utan menade att man kan nå utanför sitt nätverk även på nätet – man kan söka sig till nya forum och diskussionsgrupper hela tiden.
– En fördel med nätet är att de som är blyga och inte tycker om att tala inför publik kan säga vad de tycker. Där kan den som behöver det ta tid på sig och tänka efter.
– Men det var ändå era analoga demonstrationer utanför riksdagshuset i samband med FRA-debatten som gjorde er riktigt kända, kontrade samtalsledaren David Isaksson.
– Kanske krävdes demonstrationer för att gammelmedierna skulle förstå att vi fanns och att on-line är en verklighet, replikerade Jan Lindgren.
Samtidigt konstaterade han att det var bloggarna som gjorde att frågan hölls vid liv:
– Vissa bloggare fortsatte envetet och när bolggbävningen kom igång kunde gamla medier inte strunta i det. Men också gammelpolitikerna har svårt att förstå att vi finns på riktigt. När vi hade 50 000 Face-book medlemmar som stödde IPRED-kampanjen, viftade Beatrice Ask bort det – trots att det är fler medlemmar än vad Moderaterna har.
– Det häftiga är att knyta det som händer i den digitala världen till det traditionella aktivistarbetet. De som har aktivistsjälen kvar, men inte längre kan gå ut och demonstrera kan fortsätta att vara aktivister på nätet. De kan sitta hemma vid köksbordet och vara med. Vi tror också att namninsamling på nätet fungerar bättre om det också finns riktiga människor som syns och argumenterar. – Många som skriver under vill samtidigt göra något för att verkligen påverka. Det är jättebra att bevara regnskogar – men vad kan jag konkret göra för att hjälpa till? Vad ska jag undvika att köpa? Det finns ett starkt tryck på handfasta insatser.
Men när Diakonias bloggare protesterade mot trafikföretagets Veolia som varit med och brutit mot folkrätten när en järnväg byggdes till illegala israeliska bosättningar blev gensvaret starkt både i andra medier och många politiker reagerade:
– Därför tror jag inte att de är sämre än att de ser att aktivisterna finns IRL (In Real Life).
Hur ska då den bästa digitala och analoga aktivistmixen se ut?
– En effektiv kampanj ska ha det bästa av båda. Men det viktigaste är att människor står tillsammans. Ett forum med några hundra personer på nätet känner och hör man inte. När 12 000 demonstrerar på stan då syns det – mejl syns inte på samma sätt. Politiker värnar sin makt. Om de hindras, om man stör deras rutiner, det är då man får effekt, svarade Dror Feiler och fortsatte:
– Man måste föra ett flerfrontskrig annars får man ingenting gjort. I Sverige har man samförståndslösningar, men det håller inte. Kompromissandet urvattnar allt till ingenting finns kvar. Man har lärt sig att acceptera saker som man inte skulle gå med på någon annan stans. Gång på gång har man ljugit för svenskarna, men de knyter bara handen i fickan.
Tempot och mängden frågor som kräver engagemang och uppmärksamhet gör att det finns en risk för inflation i ”Causes” och att Tibet, Burma och Gaza visslar förbi och sedan glöms bort, hävdade en del röster i publiken, medan andra menande att är just mängden som är så positiv.
– Ni kan kalla det inflation, men jag kallar det aktivism. Ni kan tycka att det för enkelt – men det är en demokratisering. Det är lättare att vara aktivist. Alla kan vara med, sa en man.
Jan Lindgren höll med:
– Det tar oftast en timme eller mer att ta sig till en demonstration. Under en timme på Face-book hinner du bry dig om en massa frågor.
Det fick Dror Feiler att protestera:
– att säga sin åsikt är inte aktivism. Aktivism är när man verkligen känner att man förändrar. Jag tror att det behövs mer än tycka och tänka och göra film och lägga på you-tube – det är mest skönt för en själv. Miles Davis gjorde en låt som heter So what? Jag har den bergfasta tron att det är när man verkligen gör något som man är aktivist. Det är lätt att glömma namninsamlingen man skrivit under när man står framför avokado och sharonfrukterna i affären. Men ligger där en broschyr med en bild på ett dött barn förstår man att man bara ska köpa frukerna om man gärna vill att fler barn ska dödas.
En kvinna i publiken tyckte att det var för snävt att tala om analogt och digitalt:
– Jag förvånad att ni inte tänker globalt. I många länder kan man inte aktivera sig analogt, det är för farligt. Men till exempel i Mellanöstern är det på grund av digitala medier som bilder kommer ut och andra röster blir hörda. För unga i Mellanöstern är det en revolution att de kan få ut information som hjälper till att driva kampanjer. Det är ett lyxproblem att diskutera effektivitet, det handlar inte om vad som är bättre eller sämre, det kanske bara finns ett sätt.
Flera oroade sig för att det inte bara är lätt att få ut information digitalt utan också att förvanska den. Men Joakim Wohlfeil menade att detta trots allt pressar upp kvaliteten eftersom man lär sig att bli mer kristik.
Kan dagens aktivister påverka? Jan och Johan tyckte att de båda upplevt att digital aktivism skapat förändring. ”Yes they can” sa Joakim Wohlfeil och parafraserade den senaste tidens mest använda citat.
– Det är mycket som inte kan lösas digitalt. Men om det digitala kan vara en blåslampa för att få ut fler på gatorna eller att bojkotta en produkt blir det digitala och analoga en bra symbios, avslutade Dror Feiler.
Anki Wood/Global Reporting