Datum: 16 januari
Medverkande: Maria Söderberg, journalist och fotograf som i många år arbetat i före detta Sovjetunionen och Stefan Jonsson, kulturskribent på Dagens Nyheter och författare till flera essäer om vårt post-koloniala tänkande.
Samtalsledare: David Isaksson på Global Reporting.
Eviga schabloner eller kan vi tänka nytt?
Vi vet alla hur det är i Afrika – eller hur? Bilderna av fattigdom, beroende och nöd har format vår syn på en hel kontinent. Men hur gör man för att skildra Afrika och andra delar av världen utan att fastna i stereotyper? Årets första Global Bar handlade om hur vi i väst formar bilden av ”de andra”.
Samtalsledaren David Isaksson inledde med att berätta om ”Meanwhile, Back in Zambia…”, resultatet från en resa som Global Reportings medarbetare gjorde förra året. Det är en klippbok men också ett experiment eftersom hela produktionen gjordes på mindre än en månad. I sista kapitlet får afrikanska kollegor bedöma resultatet, kommentarer som är både positiva och negativa.
Men kan vi från det rika väst över huvud taget ge en rättvis bild av ett land i Afrika? David Isaksson bad paneldeltagaren Stefan Jonsson, kulturskribent på Dagens Nyheter och författare till flera essäer om vårt post-koloniala tänkande, kommentera boken: ”Stimulerande och spännande, tyckte han. ”Jag förstår att detta är en snapshot men det som är hedervärt är att ni erkänner era begränsningar och att ni konfronteras med era egna fördomar. Förändrar boken min bild av Zambia? Nej – men det kanske heller inte var meningen”.
Problemet med boken är hastigheten, fortsatte han, samtidigt som han insåg att utgångspunkten just varit att göra en klatschig och dekorativ produkt. Men Stefan Jonsson hade gärna lyssnat på fler zambiska röster och sett längre intervjuer.
För Maria Söderberg, journalist och fotograf som också satt i panelen, är tidsfaktorn avgörande när hon skildrar andra kulturer. ”Jag vill gärna stanna kvar länge i ett land och sedan återvända för att visa upp resultatet. Det är ett ansvar man har gentemot de som intervjuas”, tyckte hon.
Maria Söderberg har arbetat i många år i före detta Sovjetunionen och en av hennes utställningar om ryska sprutnarkomaner har visats mer i Ryssland än i Sverige. Hon hävdade att hon strävar efter att förmedla det outsagda, det som står mellan raderna, något som också kräver både tid och engagemang. ”Det oväntade händer nästan alltid när man inte är där. Därför måste man vara beredd att stanna länge och komma tillbaka ofta så att det oväntade verkligen inträffar.”
Maria har i flera år samlat dagboksanteckningar bland unga prostituerade i Vitryssland. Ett arbete som kommer att fortsätta i många år till. ”Men det är svårt att få tid till den sortens projekt. Och vem betalar?”
Michel Kimpele, journalist på Global Reporting och ursprungligen från Kongo Kinshasa var också med på resan till Zambia. ”Jag är svart och åkte med mina vita kolleger. Visst blir det ett ”vi och dom” när vi befinner oss i Zambia, konstaterade han. Men vem är då jag? Jag tänker som en svensk men är inte svensk och det blev en intressant krock.”
Länder i syd och deras historia har systematiskt nedvärderats av den västerländska delen av världen i 500 år, menade Stefan Jonsson. Det är först efter avkolonialiseringen som skribenter och historiker i syd kunnat ge sina egna versioner. Men världsbilden styrs fortfarande av de stora västerländska mediebolagen och vilka bilder är det som skapas? Stefan tog ett exempel med den danska båt med hundratalet forskare och journalister som seglar jorden runt på expeditionen "Galathea 3.” Syftet är att främja dansk kunskap om världen och världens kunskap om Danmark.
När fartyget gjorde ett strandhugg i Accra var BT, Berlingske Tidende, en av de danska tidningar som skildrade besöket. Under rubriken ”Den svarta häxkitteln” beskriver journalisten hur staden är som en myrstack med svarta människor, stinkande avskräde och kvinnor som bjuder ut sig mot att de får följa med till Europa. ”Texten andas kolonialism och exotism, menade Stefan Jonsson. När västerländska medier för ut denna bild blir det katastrofalt, det är som att återvända till 1800-talet”.

I vår globaliserade värld med teknik tillgänglig för alltfler skulle det vara möjligt att be afrikanska eller asiatiska skribenter att producera allt utlandsmaterial till våra redaktioner, menade David Isaksson. Då skulle vi kunna få ett annat perspektiv och västerländska medier skulle dessutom spara pengar. Är det ett framtidscenario? ”Nej, jag tror att korrespondentrollen är det enda vettiga sättet att få hem information. Det krävs en person med mycket kunskap och som är hemma i båda lägren, hävdade Stefan Jonsson.
Från publikplats instämde Bo Göransson, tidigare ambassadör i Kenya, nu på UD i Stockholm. ”För att göra en bra rapportering måste man bo i landet en längre tid, vara närvarande och skaffa egen kunskap, menade han. Men vi får inte glömma att det inte bara är vi som skapar bilder av ”dom”. De tittar ju på oss också”.
Debatten kom också att handla om de foton av gatubarn i Lusaka som publiceras i ”Meanwhile, Back in Zambia…Några av bildtexterna, skrivna av gatubarnen själva, beskriver unga tjejer som dricker öl och prostituerar sig. Dessa bildtexter skrevs om för att skydda tjejerna på bilderna. En av åhörarna undrade varför texterna redigerades. ”Varför sätter ni er över de här unga pojkarna och bestämmer att deras texter inte kan publiceras? Då sätter ni väl er själva i centrum och hävdar att det de skriver inte är sant?” David Isaksson höll delvis med och menade att det varit ett dilemma att bestämma hur man skulle hantera bildtexterna. Men att inte lämna ut de unga kvinnorna övervägde, även om redaktörerna inte varit helt överens.
Diskussionen gled över till hur mycket man kan lita på den information om andra kulturer som publiceras i västerländska medier, hur stor är sanningshalten och hur mycket påverkas rapporteringen av journalistens egna fördomar? Stefan Jonsson nämnde journalisten och författaren Åsne Seierstad och hennes bok ”Bokhandlaren i Kabul”. ”I Bagdad fungerade hennes rapportering utmärkt, tyckte han. I Kabul hemma hos bokhandlaren blev det en katastrof. Hon förmådde inte se sin begränsning och gjorde anspråk på att det hon skrev var sanningen, vilket tog heder och ära av familjen.”
Samtidigt medgav han att problemet med en ytlig och i värsta fall felaktig rapportering inte alltid ligger hos journalisterna utan ofta hos marknaden.”Den tillåter sällan journalister att få tid att göra de jobb de önskar.”
Agneta Larsson/Global Reporting


