Burma for beginners

David Isaksson — Wed, 21 Mar 2012 16:50:34 +0000

Vi åker ut ur Rangoon, passerar stora villor och kommer sedan till något som påminner om Orminge, eller kanske Upplands-Väsby. Klockan är snart fyra på eftermiddagen; människor är i rörelse, fullastade minibussar och lastbilar kör längs vägen, andra kommer cyklande eller gående, de fyller förortsgatorna och rör sig mot den stora öppna platsen.

Stämningen är uppsluppen, förväntansfull. Överallt vajande, röda fanor som med sin stjärna snarast för tanken till en välregisserad pick-nick med det vietnamesiska kommunistpartiet. Men verkligheten är förstås en annan. Det här är ett valmöte med NLD i Burma och vi har alla kommit hit för att höra Aung San Suu Kyi tala till stöd för den lokala partikandidaten i det fyllnadsval som äger rum den första april.

På sätt och vis är det hela rätt absurt. För bara några månader sedan satt fortfarande ett stort antal politiska fångar kvar i fängelserna. Nu kan man köpa NLD:s t-shirts och bilder överallt i stan och många går öppet omkring med oppositionens symbolar och färger.

Militären som styr Burma gör allt för att få landet att framstå som nästan normalt. Men hur mycket kan man lita på att det inte blir någon backlash? Åsikterna bland dem jag träffar går starkt isär: en del tror att juntan bara gjort en avledningsmanöver för att kunna behålla makten sedan man lurat skjortan av EU och USA. Andra tror att det verkligen finns genuint reformvilliga krafter bland de styrande.

Här på valmötet är stämningen så snäll att det är svårt att förstå. Känner inte alla dessa människor ilska över allt det juntan gjort mot dem själva, mot deras vänner och familjer, mot landet? Det verkar inte så. Alla jag pratar med använder ord som glädje och lycka. Och så väntar de tålmodigt på The Lady.

Så dyker hon äntligen upp! Klockan är nästan sex på kvällen, värmen har varit stark och sjukvårdarna har fått jobba hårt, men nu är det lite svalare.

Hur känns det när världens – vid sidan om Nelson Mandela – största politiska ikon dyker upp på scenen? Nej, det känns inte overkligt, snarare är hon fascinerande i sin avslappnade vardaglighet.

Jag förstår inte vad hon säger, men tonläge och kroppsspråk går det inte att ta fel på: Aung San Suu Kyi skojar och småpratar utan att (säger mina burmesiska vänner) för den skull tappa bort sina retoriska bilder. Den lokale NLD-kandidaten – som hon är här för att stödja – säger inte ett ord, utan står bara där bredvid henne med ett saligt leende på läpparna.

Inte heller från publiken som nu består av gott och väl 30 000 personer kommer det något som känns hårt och aggressivt. Tvärtom, de tusental personer som sitter allra närmast har satt sig ned för att de som står längre bort ska kunna se något. Och alla journalister har också lydigt satt sig ned!

Aung San Suu Kyi är inte Jesus, för Burma är ett övervägande buddistiskt land, och med sin energi och späda gestalt och aktivitet är hon väl också allt annat än Buddha. Men vid sidan om Nelson Mandela är hon själva symbolen för godhet på jorden (och hur kan det kännas att bära med sig såna förväntningar?).

På bilderna på scenen flankeras hon av två foton av sin far, nationalhjälten Aung San som mördades 1947, bara 32 år gammal, i det som blev upprinnelsen till mer än 50 år av militärstyre. Han ser så ung ut i jämförelse med sin dotter, The Lady, och jag tänker att han – utifrån som de ser ut på bilderna - skulle ha kunnat vara hennes son.

Så är talet slut, jag hade nog trott hon skulle hålla på längre (men inte några Fidel Castro-tider…), men folk verkar inte på något sätt besvikna. Sakta skingras människorna och försvinner bort över den dammiga planen. Bilarna tutar i kapp på vägen in mot Rangoon. Många sjunger och dansar sig hem i det allt mer kompakta mörkret.

Det går inte att ta fel på deras glädje.

Sveriges varumärke står på spel

yanina.fralova — Tue, 20 Mar 2012 13:00:32 +0000

Ekots avslöjande om att FOI hjälper Saudiarabien att bygga en vapenfabrik kom vid fel tidpunkt. Fem dagar före det utsågs Jan Eliasson (S) till FN:s vice generalsekreterare, vilket skulle stärka Sveriges varumärke som ”ett litet land som kämpar modigt för fred och mänskliga rättigheter”. I stället blev det uppenbart att myten om Fredliga Neutrala Sverige, som hålls levande tackvare Dag Hammarskjölds, Raol Wallenbergs och Olof Palmes insatser, stod i skarp kontrast mot kilometerspalter i medier om Sveriges vapenaffärer med icke-demokratiska stater.

Sverige skulle i det konkreta fallet bidra med sina expertkunskaper till saudier som tänkte reparera gamla robotsystem. Volymen på affären skulle motsvara en fjärdedel av Sveriges årliga vapenexport. Vi valde alltså att samarbeta med en av världens värsta skurkstater där det är förbjudet att kritisera kungafamiljen, demonstrera och köra bil om du är kvinna.

Affärer skulle blomstra trots att alla politikområden i Sverige, inklusive handel, ska främja mänskliga rättigheter, enligt PGU. Trots att Inspektionen för strategiska produkter (ISP) och Exportkontrollrådet (EKR) kontrollerar om vapenköparna kränker mänskliga rättigheter. Trots att riksdagens beslut om att skärpa reglerna för vapenexport till diktaturer.

Det som Sten Tolgfors glömde att säga på presskonferensen, dagen efter Ekots avslöjande, var att det finns en lucka i vapenlagen: så länge exporten inte handlar om fysiska varor - missiler, pansarvagnar och stridsflygplan – är både ISP och EKR tandlösa.

Det innebär att Saab, Bofors och Hägglunds fritt kan sälja sina tjänster till icke-demokratiska länder. Det finns inte heller någon minister som kan ställas mot väggen för att ansvaret för vapenexport ligger på ISP:s axlar.

ISP:s chef Andreas Ekman Duse är en ärlig man. På seminariet Vapensamarbete med diktaturer den 14 mars pratade han öppet om våra nya säkerhetspolitiska utmaningar, när Sverige å ena sidan behöver olja och det å andra sidan finns stor efterfrågan på Sveriges unika kompetens inom försvarsmateriel. Win-win-situation, med andra ord. Ekman Duse (kanske inspirerad av Schlingmanns metoder?) använde sig av ordet ”försvarsmateriel” i sitt tal i stället för ”krigsmateriel” som rimmar mindre bra med Sveriges varumärke som ett fredligt land som vill alla väl, speciellt egna aktieägare.

EU skulle kunna sätta punkt i det märkliga kapitlet. På EU:s begäran ska Sverige från och med juni 2012 tvingas att kontrollera en del av sin export av vapenkunskap. Men det kommer bara att gälla avtal som har tecknats efter första juni i år, till saudiernas jubel.

För att kunna lösa problemet måste man först erkänna att det finns. Annars riskerar Sveriges varumärke som ”ett litet land som kämpar modigt för fred och mänskliga rättigheter” mögla ännu fortare.

PS. I egenskap av “small people” tänker jag dra mitt strå till stacken och kolla på teater Tribunalens föreställning om vapenexport nu på lördag. See you.

Se ojämlikhet mellan kvinnor!

maria.ortler — Tue, 20 Mar 2012 13:12:53 +0000

Inom den feministiska rörelsen i Sverige finns en föreställning om en universell kvinnlighet, där den ”vita”, ”västerländska” kvinnan står i centrum. Det är typiskt för den västerländska feminismen. Problemet är att den bilden osynliggör olikheter och maktrelationer mellan kvinnor. För att vi kvinnor ska bli jämlika varandra behöver vi lyfta fram våra olika erfarenheter och livsvillkor.

Irene Molina, professor i kulturgeografi, höll på den internationella kvinnodagen en föreläsning om hur maktordningarna sexism, rasism och klassism hängt ihop genom tiderna. Det var på den feministiska festivalen som Kafé 44 anordnade.

Firandet av internationella kvinnodagen i de finare, officiella rummen anser Irene Molina ofta fokuserar på jämställdhet och bortser från att rasism, klassism och sexism samverkar med varandra. Våra livsvillkor skapas alltså i skärningspunkten mellan klass, kön och etnicitet.

Den feministiska rörelsen i Sverige kämpar för jämställdhet mellan kvinnor och män med hjärtefrågan: lika lön för lika arbete. Inom denna rörelse diskuteras maktrelationer mellan kvinnor och män utifrån västerländska kvinnors erfarenheter och ideal.

Postkolonial feminism framhåller att resultatet av detta är att andra kvinnor betraktas som ojämställda, traditionsbundna och förtryckta och det skapas en bild av en etniskt homogen kvinnlighet som långt ifrån alla kan känna igen sig i.

Maktrelationen mellan kvinnor bottnar i kolonialismens historiska arv och rasförtryck. Sociologen Stuart Hall anser att även om Sverige inte formellt varit en kolonial nation ”är vi alla postkoloniala”, eftersom ingen undgår att påverkas av den koloniala epoken.

Det är väl knappast något nytt att i västerländska samhällen har en ”vit” ”medelklasskvinna” och en kvinna som kommer från till exempel ett utomeuropeiskt land skilda villkor på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och inom den akademiska världen etc? Listan kan göras lång.

Dessa frågor hamnade i skymundan på de officiella evenemangen i Stockholm på den internationella kvinnodagen 2012. På Historiska museet organiserades en heldag för att främja kvinnors representation i nya demokratier efter den arabiska våren. UN Women tillsammans med nätverket 8 mars – som består av 50 intresseorganisationer som alla arbetar för kvinnors rättigheter – var arrangörer.

Under kvällen talade bland annat finansminister Anders Borg. En fråga som togs upp var: Hur kan Sverige med sin erfarenhet och kunskap om jämställdhet, stödja nya regeringar och civilsamhällen att arbeta för att de nya konstitutionerna skrivs med genusperspektiv och jämställdhetsintegration?

Dessa frågor är mycket viktiga men jag önskar att politiker och organisationer även hade haft intresse av att i större utsträckning diskutera hur det ser ut för kvinnor i vår egen demokrati Sverige. Helt enkelt rikta blicken även emot oss själva. Är vi kvinnor verkligen jämlika med varandra här? Och hur ska vi arbeta vidare för att bli jämlika kvinnor emellan?

Att kämpa för dessa frågor borde vara högst aktuellt för all feminism.

Kanske måste jag byta namn för att få jobb

yanina.fralova — Thu, 12 Jan 2012 16:02:26 +0000

Jag kan inte bli hundra procent svensk. Även om jag bor på Södermalm i centrala Stockholm, handlar vintage och pluggat reklam.

Ta till exempel rekryteringsprocessen. Även om jag har kandidatexamen i reklam och PR, flera års erfarenhet i mediebranschen, engagerar mig ideellt och pratar fyra språk, får jag på sistone följande i min mejlkorg: ”Det var många kompetenta sökande. Vi har valt att gå vidare med en handfull sökande, och tyvärr är du inte en av dessa.”

Jag som heter Frolova i efternamn kan aldrig vara säker på att min jobbansökan ens öppnas innan den sopsorteras i en digital papperskorg.

En undersökning genomförd av Internationella arbetsorganisationen, ILO, visar att svenskar med utländskt namn och bakgrund måste ta mellan dubbelt och sex gånger så många kontakter med arbetsgivare än andra svenskar med samma kvalifikationer, för att komma vidare i rekryteringsprocessen.

Även vd:n för ett bemanningsföretag inom reklam erkände för mig att allt prat om kulturell mångfald på arbetsplatsen bara är tomma ord och att jag bör byta efternamn för att enklare få jobb.

Jag är inte ensam om mitt beslut. Under de senaste tio åren har antalet ansökningar om namnbyten ökat med 65 procent hos Patent- och registreringsverket. Inget annat folk i världen byter namn lika ofta som svenskarna. Det sägs bero på generösa svenska namnlagar. Eller beror trenden kanske på misstänksamhet mot allt som inte är mellanmjölkigt? En svensk studie som gjordes för några år sedan visade att namnbyten var vanligast bland personer födda i Afrika och Asien eller i länder där slaviska språk talas, mina hemtrakter alltså.

På PRV:s hemsida kan man till och med få lite hjälp med att hitta en mer svensk variant av ens efternamn. Vad sägs om Frolovsson? Frolby? Frolström? Jag gillar Frollund mest. Hoppas att de 1 800 kronor som man betalar för efternamnsbytet ska göra skillnad. Eller?

Season's Greetings from Global Reporting!

Aida Burnett-Cargill — Wed, 28 Dec 2011 13:20:34 +0000

This year, full of interesting projects, lively discussions and travels to many exciting countries is now coming to an end for us, Global Reporting staff. We would like to thank to all our customers, cooperating partners, friends and colleagues in Sweden and around the world.

As journalists and media consultants we believe in openness, transparency and freedom of speech. We, and many others, are greatly alarmed by the fact that the two Swedish journalists, in pursuit of a legitimate journalistic goal, have been sentenced to 11 years in prison for “supporting terrorism” in Ethiopia. Read more here.

Support the fund for the jailed journalists!
Instead of sending out gifts, Global Reporting has contributed 10000 SEK (approximately 1000 EUR) to the fund set up by the Reporters Without Borders to support the jailed journalists.

You can also contribute! Donate money by paying into the giro number 5567-3818,
Bank: Swedbank
Recipient: Reporters Without Borders. Sign the payment Johan and Martin.
If you are sending money from outside of Sweden, you will also need this information:
IBAN Number: SE1380000836839133941170B
Bank BIC: SWEDSESS
Read more here.

Happy New Year! We hope to see you soon in 2012!

Yours,

Global Reporting team!

Read David Isaksson's debate article in the Swedish daily Svenska Dagbladet (in Swedish only).

Rätten till toalett – inget skitsnack

yanina.fralova — Thu, 24 Nov 2011 09:58:51 +0000

Låsa dörren. Uträtta sina behov. Torka. Spola. Tvätta händerna. Det gör vi dagligen utan någon närmare eftertanke. Samtidigt saknar 2,5 miljarder människor tillgång till toalett, trots att rätten till sanitet är en mänsklig rättighet enligt FN.

Men vad innebär dålig sanitet egentligen? Kvinnor som våldtas när de i skydd av mörkret uträttar sina behov utomhus. Flickor som hoppar av skolan under mensperioder. Människor som avstår från att dricka för att slippa kissa i dagsljus.

Den 19 november firar man World Toilet Day. Sanitet påverkar förutsättningarna att nå samtliga FN:s millenniemål och «skitsnack», alltså sanitetsfrågan, är högst aktuell idag.

Vatten- och sanitetsbrist kostar afrikanska länder mer än de totalt får i bistånd enligt en färsk rapport från Wateraid. Bristen på toaletter, hygienartiklar och rent vatten dödar fler människor än väpnade konflikter.

Därför måste Sverige prioritera sanitets- och vattenfrågan. Men Sidas bistånd till vatten och sanitet har faktiskt minskat och landade på bara två procent förra året.

Med tanke på att biståndsminister Gunilla Carlsson satsar på att kanalisera allt mer bistånd via näringslivet, så kunde man involvera fler svenska sanitetsföretag. Jag tänker spontant på den svenska uppfinningen engångstoaletten Peepoo. Det är en påse i nedbrytbart material. När användaren är klar med att uträtta sina behov knyter man ihop påsen och om en månad kan den renade avföringen användas som gödsel. Man kan bekanta sig med påsen Peepoo på Global Reportings toalett.

Efterfrågan efter billiga toaletter som kan rymmas i ens ficka finns säkert någonstans där ute söder om Sahara. Å andra sidan har vi Sidas program för etablering av svenska företag Business for Development. Lösningen på sanitetsproblemen verkar vara pissenkel.

I egenskap av journalist och kommunikatör reser jag ofta utanför EU. Då förvånas jag varje gång över hur man ”skiter” i toaletten. Senast träffade vi en borgmästare i en av de postsovjetiska republikerna. Vi blev bjudna på fin alkohol och fick tjusiga böcker som marknadsför staden. Samtidigt saknade toan på kommunhuset både papper, tvål, varmvatten och lås.

Sådana upplevelser innebär att prioritering nummer ett för mig på Arlandas flygplats är ta med mig pappershanddukar från Arlandas toa till flygplatsen jag ska till.

Jag undrar när ska jag kunna bryta min vana? När ska vi sluta snacka skit och börja agera i sanitetsfrågan på fullaste allvar?

PS. Här finns en karta som visar hur det ser ut på vatten- och sanitetsfronten i världen.

Jana Fralova

Dags att skatta för Afrikas naturresurser

yanina.fralova — Tue, 18 Oct 2011 12:18:23 +0000

År efter år blickar afrikanska barns ögon mot oss. Från tidningar, från busshållplatser och från datorskärmar. År efter år köper vi envist hundrakronors ”avlatsbrev”. År efter år sker nästan inga större förändringar, i alla fall om man ska tro den bild som media presenterar.

Det vore bra om Missväxt, Inbördeskrig, Säkerhetsbrist och Höjda matpriser skulle kunna ställas till svars inför Europadomstolen. Men det går inte. I slutändan är det alltid människorna som är roten till alla problem. Jag vill gärna fråga afrikanska ledare varför många afrikanska barns ögon fortfarande utstrålar hunger.

Afrikanska ledare får ju bistånd. I de flesta länder i östra Afrika utgör biståndet över hälften av statsbudgeten. Sverige ger bistånd som motsvarar en procent av Sveriges BNP. Vi är ett av de länder som skänker mest i världen och vi är kanske bäst i världen på att prata om hur generösa vi är. Det måste dock nämnas att skuldavskrivningar till fattiga länder också räknas som bistånd. Nu rivs en miljardskuld från 1970-talet som Kongo Kinshasa och Togo har till oss, vilket alltså räknas som bistånd på en miljard kronor.

Afrikanska ledare får också remitteringar, pengar som migranter skickar till sina anhöriga i ursprungsländerna, och som också bidrar till fattigdomsbekämpningen. Remitteringarna är tre gånger så stora som det officiella biståndet, enligt en rapport från Institutet för Framtidsstudier. I Sverige är det ingen som har koll på dessa pengar förutom forskare.

Afrikanska ledare får bistånd och remitteringar serverade på silverfat och i många fall ställs det inga krav på biståndstagarna. Etiopien är ett sådant exempel.

Men det blir lite orättvist att utmåla afrikanska ledare som de enda bovarna i dramat om det afrikanska barnet. På första parkett inför den moraliska domstolen sitter multinationella företag. De dammsuger afrikanska länder på naturresurser, redovisar bara en mindre andel av intäkterna och betalar lite eller inget i skatt. Pengarna som skulle gå till utvecklingsländernas välfärd placeras i stället i skatteparadis.

EU-kommissionen utarbetar nu ett lagförslag som ska synliggöra hur mycket företag tjänar på resursutvinning och inom andra sektorer i utvecklingsländer. Detta ska synligöra var skatten betalas.

Det var dock inte det som diskuterades på femstjärniga Sheraton Hotel i Stockholm för en tid sedan. Företrädare för multinationella företag pratade i stället om hur man ska göra affärer och samtidigt respektera mänskliga rättigheter. Många fina ord yttrades som legislation, remedy och two- way communication. Jag ville i stället fråga hur företag skulle kunna vara mer ärliga i sina årsredovisningar och varför man fruktar skatten som pesten.

Jag tror att om alla skulle vägledas av Mr Moral istället för Mr Vinst så skulle hungriga afrikanska barn sluta titta på oss från affischer på busshållplatsen.

Jana Fralova

Fastkedjad i försvar av pressfriheten

David Isaksson — Mon, 17 Oct 2011 08:00:22 +0000

Söndagen den 16:e oktober tillbringade jag tre timmar fastkedjad utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Uppvuxen på Kungsholmen och rotad innerstadsbo har jag sällan bott på mer än femton minuters cykelavstånd från häktet, men så mycket tid som nu har jag aldrig tidigare tillbringat i dess närhet – varken innanför eller utanför häktesgrindarna.

Anledningen var förstås den symboliska aktionen till stöd för de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien som sedan i somras sitter fängslade i Etiopien, sedan de gripits i Ogaden-provinsen. Aktionen gällde också den svenske journalisten Dawit Isaak som sedan många år suttit fängslad i grannlandet Eritrea. De två länderna är inom parantes också de två länder i Afrika som fängslar flest journalister. Men medan Sverige, EU och världen fördömt övergreppen i Eritrea har det varit tyst om Etiopien, trots att förtrycket där varit stort ända sedan den nuvarande regimen tog över makten för mer än femton år sedan (och innan dess var det ännu värre). Om bland annat detta skriver jag i den nyutkomna antologin Bistånd är politik!.

Bergsgatan i Stockholm är något av en lugn bakgata. Bredvid häktet ligger passenheten där köerna kan var långa när alla på försommaren plötsligt inser att deras pass är på väg att gå ut. En bit längre ned ligger il Caffè, ett av Stockholms mesta fik (och som varit snälla att ta hand om skyltar och kedjor under nätterna).

Så jag löste av Lisa Berthelson, reporter för Handelsnytt, och Mirjam Johansson, projektledare för Doc Lounge Sthlm, och kedjade fast mig. Att själv sätta på sig handklovarna var en obehaglig känsla, även om de var utan lås. Hur hade det känns att vara frihetsberövad på riktigt?

Från Lisa och Mirjam övertog jag också två blommor, lite godis och en burk kakor som några snälla poliser varit förbi och lämnat (i hur många länder hade det skett?).

Så blev det lugnt. Det var fortfarande varmt och då och då kom några barnfamiljer förbi. En femårig flicka undrade om jag inte hade några egna barn (det har jag) och jag försökte så gott jag kunde förklara för henne varför jag var där (hennes mamma berättade nog mer vid middagsbordet). En stund senare kom Sara Murillo Cortez och Julio Cesar Zuluaga (hon svensk-colombianska, han från Colombia) förbi och kunde prata om pressfrihet i världen och allt det våld som colombianska journalister utsätts för.

Sen hände inte så mycket, men det var kanske inte heller så viktigt, utan det viktigaste var att jag var där. I tider där så mycket av aktivismen handlar om att trycka på en ”gillaknapp” på sin dator och sen tro att allt är klart är det ibland bra att bara finnas, vara på plats och reflektera. Till skillnad från Martin och Johan hade jag dessutom rätt att ta med vilken bok jag ville och att stå där utanför häktet och läsa ut de sista raderna i Orhan Pamuks fantastiska Istanbul, Memories of a city var inte helt fel.

Varför då här, utanför häktet och inte utanför UD? En viktig anledning är att – gissar jag – aktionen inte i första hand riktade sig mot utan för. Den var inte mot Carl Bildt, utan till stöd för de fängslade journalisterna. Att sedan hävda, som Bildt och även Juholt gjort, att journalisterna skulle ha begått ett fel som gick in olovandes i ett land är lika befängt som att kräva att de som bevakade kriget i Libyen först skulle ha frågat Gadaffi om lov innan de åkte till Benghazi.

På 1980-talet rapporterade jag från inbördeskriget i Centralamerika och för 25 år sedan hade jag nog mycket väl kunnat göra samma reportageresa som Martin och Johan, i dag är jag inte lika säker på att jag tagit samma risker. Tyvärr, kanske jag skulle tillägga, för det behövs verkligen journalister som beger sig till världens bakgårdar, som försöker rapportera från platser som hamnat i medieskugga.

Pressfriheten i världen behöver fler personer som Martin, Dawit och Johan. Men den behöver också oss övriga – att vi då och då gör lite mer än att bara trycka ”gilla” på våra datorer – även om det blir lite kallt om tårna.

Krim: Hälsoterapi och en ny sorts demokrati

yanina.fralova — Thu, 06 Oct 2011 08:21:35 +0000

Welcome to Kyiv!

”Please, dont remove this instruction from the aircraft!” Jag sitter på flyget på väg mot Ukraina och det är det första tecknet på att jag reser till Östeuropa.

Det luktar potatismos ur fläkten. Doften tar mig till barndomen då vi åkte tåg mellan Grodno (Vitryssland) och Simferopol (Ukraina) i två dagar för att semestra i Krim vid Svarta havet. Jag minns hur vårt tåg vid varje hållplats fylldes med ukrainare som billigt sålde solmogna tomater och paprikor, persikor, saltfiskar och kokt potatis i dill och smör. Ukraina är känt för sin bördiga jord och det sägs att nazisterna transporterade ukrainsk jord i stora lastbilar till Tredje riket.

Det är till Krim jag åker igen. Här satt Gorbatjov i husarrest i sin sommarstuga augusti 1991 under Moskvakuppen då det sovjetiska korthuset började rasa. Här i Sevastopol ligger ryska Svartahavsflottan, vilket bidrar till nedsatt pris på rysk gas.

Ryssland försöker hålla sitt björngrepp om Ukraina. Ukraina strävar att vara en länk mellan väst och den mäktige grannen i öst, vilket syns redan på flygplatsen i Kiev, där välkomstfrasen lyder ”Welcome to Kyiv”. Alltså Kyiv och inte Kiev. Kiev var huvudstaden i den sovjetiska Ukraina med monoekonomi, kommunistanda, Tjernobyl och hyllningar till pansarkryssaren Potemkin. Men vårt flyg landar i Kyiv, huvudstaden i det självständiga Ukraina, som siktar mot väst och vars invånare försöker lära sig att nyttja politiska rättigheter.

Om lyxen i Krim

Jag kommer till Krim på natten. Vi bor på hälsohemmet Livadia, det ligger några meter från Livadiapalatset. Det var den siste ryske tsarens Nikolaj II:s sommarhus. Här avgjorde Stalin, Roosevelt och Churchill Nazitysklands öde efter tyskarnas nederlag i Stora fosterländska kriget, som vi fick lära oss att det hette i skolan.

Men det är inte på grund av närheten till palatset som jag känner mig priviligierad. Grejen är att jag kan duscha när jag vill medan Krimborna har tillgång till varmvatten bara några timmar på morgonen och på kvällen. De som har råd har installerat vattenvärmare och vattenfrågan diskuteras inte med lokala politiker, berättar min taxiförare. Hans pappa var rörmokare och byggde även en öppen spis inne i lägenheten som garanterar värme på vintern.

Det är höjdpunkten av min resa. Samtal med Människor. Under min tre dagar långa resa till Krim har jag ingen tid att besöka det berömda Livadiapalatset trots att jag passerar det på väg till matsalen. Jag måste hinna med att prata med människor. Det är lätt att få kontakt här med förbipasserade.

De har det bra

Eugenia är cirka 60 år och ser ganska västerländsk ut med sin keps med olika flaggor på och glass i handen och runt läpparna. Hon är pensionär från Moskva och har rest jorden runt. Eugenia tror inte att det har blivit så mycket bättre efter Sovjets fall. ”Förut hade man gemenskap, stabilitet och garanterad vård. Nu kan jag åka var som helst, men vad gör det egentligen när vi har gått miste om så mycket?”, säger hon. Eugenia blir lite ledsen när jag berättar att jag bor i Sverige och inte saknar mitt hemland Vitryssland. Hon säger att jag måste lyssna på min inre röst och återvända till Vitryssland, för att det är där lyckan finns, det vill säga enligt henne ”hem, familj, hemland”.

Vasilij har kämpat för det här Hemlandet som Eugenia saknar. Trots sin ålder promenerar han med raska steg för att andas in den magiska Krimluften - en blandning av havet och subtropiska växter som pinjer, hassel, mullbär, fikon med mera. Under kriget vaktade Vasilij gränsen nära Uralbergen. Han gick till fots till Berlin och har massa medaljer hemma i bordslådan. Vasilij är nöjd med sitt liv på ålderns höst. Eftersom han var med i kriget har han flera privilegier från staten, som exempelvis tågresa till Krim i lyxvagn och vistelse på hälsohemmet. Han förklarar med barnets entusiasm hur det ser ut i en lyxvagn på tåget.

Sovjetisk frukost och toapapper

Under Sovjettiden kunde vem som helst få åka till Sovjetunionens många hälsohem nästan helt gratis. Det är en hel del som finns kvar sedan den tiden i Krim. Vår frukost består av potatismos med kotlett, sallad, gröt, korv, bröd och ljummet vatten med en tepåse bredvid. Den långa syntetiska bordsduken gör att jag kliar mig på knäna med vänster hand och med höger hand petar i gröten. Jag tänker på Holodomor då cirka sex miljoner svälte ihjäl i Ukraina under Stalinismens trettiotal. Det sägs att folket letade efter korn i hästbajs.

På tal om det, frånvaron av toapapper på alla toaletter jag hann besöka under tre dagar signalerar om landets sovjetiska förflutna. På ett statligt företag i Jalta fann jag dessutom följande varning på toan: ”Oberoende av era uppsatta mål och uppnådda resultat, var vänlig och spola efter dig. Om era uppsatta mål inte stämmer överens med uppnådda resultat, var vänlig och använd toaborsten.” I Livadia där vi bor finns det inte heller något internetkafé. Knapparna i hissen som tar en ner till stranden är bara på ryska. Knappast någon pratar engelska. Unga ukrainare förklarar för mig att de läser engelska i skolan men fokus ligger på läsning och grammatik.

Kajen i Jalta

När jag promenerar längs kajen i Jalta är det mycket som jag känner igen från mina barndomsresor hit: gamla gubbar som spelar schack på bänkar, barnfamiljer som turistar, säljare som erbjuder glass, kokta majskolvar och räkor. Det känns främmande att se alla dessa flashiga småbutiker som radats upp utmed hela kajen tillsammans med en massa kaféer som gömmer sig under utländska solparaplyer.

Jag blir bjuden på en kaffe. Först efter det att kyparen har serverat kaffet får jag veta att mjölk inte finns. Turistsäsongen är slut och man försöker tjäna sina sista slantar före vintern. Pengarna ska räcka fram till nästa sommar. Jag nickar instämmande och sörplar mitt sura kaffe.

Mitt emot mig sitter Valja, hon är runt 50 år, har några dussin extrakilon och nyfikna ögon. Hon jobbar med finanser på ett privat företag i Kiev och förklarar för mig hur staten stimulerar småföretagande. Å ena sidan behöver småföretag med upp till 20 anställda inte betala vinstskatt. Å andra sidan utfärdar statliga myndigheter ofta nya blanketter och nya tolkningar av lagparagrafer som gör det omöjligt att ha koll på allt och göra allt rätt. Statskassan fylls snarare på med straffpengar än höga skatter. Men det funkar. Valentina reser utomlands minst en gång per år och nästa år vill hon gärna åka till Sverige efter att jag har svarat på alla hennes frågor. Hon konstaterar att om man har ett bra jobb i Kiev och en lägenhet så kan man leva bra här. Hennes son tänkte först åka till Kanada eller England men stannade kvar i Kiev för att det har ordnat sig med den ekonomiska biten och han har fått en dotter.

Det finns hopp

De unga ukrainare som jag har talat med inger mycket hopp och glädje. De allra flesta pratar ukrainska med mig och berättar häpnadsväckande saker om hur man ska bygga deras älskade hemland. De tror på demokratisk utveckling, på en ny sorts demokrati som kan förena ”vanlig” demokrati från väst och det sovjetiska historiska arvet.

Energin från alla dessa människor gör att jag känner mig lika frisk och utvilad som de tusentals turister som har bott på något hälsohem i Krim i en månad och genomgått hälsoterapi.

Jana Fralova

Homo Consumens, glöm inte att fira den 27 september!

yanina.fralova — Mon, 03 Oct 2011 11:36:59 +0000

I helgen besökte jag konsumenternas Mecka i Stockholm som heter Pub och bidrog till konsumtionssamhället. Jag köpte ett fint anteckningsblock, som var fyra gånger dyrare än dem som jag brukar köpa på ÖB.

Omkring mig gick finklädda mittenväljare med kassar och väskor fyllda av saker av varierande storlek. Kanske är de på väg att fira att Homo Consumens har slått ett nytt rekord?

Den 27 september var den dag då jordens resurser för året tog slut, enligt Global Footprint Network. Vi konsumerar allt mer och allt snabbare. Förra året överkonsumerade vi lite mindre och planetens resurser var slut den första oktober.

Jag undrar vad Walt Rostow, som beskrev fem utvecklingsstadier, skulle säga om det? Det får vi aldrig veta eftersom han dog 2003. Walt, amerikan med rysk-judiska rötter, menade att det sista stadiet av samhällsutveckling är Age of high mass-consumption då tjänstesektorn och konsumtionen utgör grunden i ekonomin. I det stadiet finns tre huvudområden som länder kan fokusera på: militär och säkerhetsfrågor, jämlikhet/välfärd och lyx för överklassen.

När jag stod i Pub och tittade på en gullig tygkasse med ugglor på för 355 kronor kom jag på att balansen mellan de tre områdena har rubbats en aning.

Politisk konsumtion är inne nu. Som det heter på akademiskt språk: Kunder agerar som medborgare och väljer produkter och producenter för att kunna förändra institutionella och marknadsrelaterade beteenden. Den som har surfat på Global Footprint Networks hemsida kommer dock fram till att det som Moder Jord behöver egentligen är ett globalt konsumtionsstop.

Stora förändringar börjar med små steg. Jag cyklar förbi butikerna på Drottninggatan nästa gång och tar mig ut till Djurgården i stället.

Jana Fralova